I år blev vi tio stycken som drog till Lom.

Jag             1169           “PållePe”                       Vulcan 1500 CT

Mats           1379           “Nora”                          Vulcan 1500 CT

Anders        1657           “Raggarn”                      Vulcan 1500 CT             

Janne          2169           ”Frövi”                          Vulcan 1500 CL             

Nykvist        2902           “Örebrarna”                   Vulcan 1600 CL             

Mats                                    ”                          Honda Shadow 1100

Åke                                      ”                          Yamaha Virago 1100

Lasse                                   ”                          Yamaha Wild Star 1600

Janne                           ”Flygarn”                       HD Heritage Springer

Anders                        ”Gnesta”                       Honda TransAlp

  Som vanligt blev det stugorna i Sälen som fick bli första dagens mål.

”Frövi”, ”Raggarn” och jag körde upp, i strålande väder, redan tidigt på dagen. Vi stannade bl.a i Malung och kollade in skinnbutikerna. Nya handskar åt ”Frövi”, va det enda dom kunde lura på oss. Jo just ja, en plånbok köpte ”Raggarn”, en sån där med kätting, som stora grabbarna har.

-          Fan va läckert, sa raggarn, när han fått grejerna på plats.

Nu skulle ”kullan” se han, kättingpluska och döskallehuva, jo jo.

  En minut över tre. Damen i kassan på banken i Sälen glodde rakt ut i luften och låtsades inte se oss när vi knackade på glasdörren. Det va Norskpengar vi ville växla till, men jag tror att hon va skraj för ett rån. Öl och div. andra varor införskaffades på butik och vi klämde varsin pizza på den närliggande restaurangen.

  Dästa körde vi sen upp till Tandådalen, för att invänta resten av anhanget.

   ”Gnesta” kom först. Han hade kört på finvägar, så både han och cykeln va helt skadefria. I vanlig ordning fick vindrutan och kedjan sin dagliga skötsel, hjälmen lika så.

  Skyltar med pilar, som visade vägen åt ”Örebroarna” hade satts upp tidigare på kvällen.

-          Nej, dom såg inte jag, sa ”Gnesta.”

  Det va de vi misstänkte, för han kom liksom från galet håll och körde förbi bakom huset, där vi satt och njöt varsin pils på uteplatsen.

  ”Örebroarna”, som för övrigt är brandmän allihop, såg däremot skyltarna, trots att det började skymma och landade på utsatt tid.

  Snacka om vargar. Barbros Gulaschsoppa, ost och rostat bröd pressades in i ”Örebroarna” som om dom vore sopkomprimatorer. Några öl och jäger satt fint på kvällen, innan vi, efter att vi gått igenom morgondagens körning, drog oss tillbaka till våra bingar för att knoppa.

Dag 2:

  Fin morgon, lagomt gradtal. 

  Efter att alla hade rustats med bränsle, bar det av mot Trysil, där vi tog första uppehållet. Jag själv gick in på banken för att anskaffa norskpengar, medans andra gav företräde åt ingenjörsvetenskapen och begynte bruka bankomaten.

-    Fan, den tar inte kortet, de va ”Raggarn” som skälvde lite på läppen, när han kom och påvisade att inte det funkade.

-          Kan du kolla upp det här, hjälpte jag ”Raggarn” att spörre en bankdame.

-          Bare lugn gutten min, det ska nog ordne sig, sa damen till ”Raggarn”.

  Men det va tji, den vrenska boxen ville inte befatta sig med svenskens kort.

-          Pröv nere på andra banken, sa damen.

  Det va en pressad knutte som bar iväg ner över gatan. Han va snart tillbaks med ett roat ansiktsuttryck och pengar i den nyinförskaffade kättingpluskan. Tekniken är fabulös. Hydro finns inte kvar i Trysil, så det blev korv å kaffe på Statoil. Regnställena åkte på, för det hade börjat droppa. Det ska va så i Norge.

  Vi körde drygt två mil uppåt efter Trysilälva  till Jordet, (det va några i gruppen som tyckte att det lutade nedåt, men så är det inte) Vänster vid Jordet och efter lite drygt fem mil va vi nere på Rena. Här fanns Hydro, så det blev inköp av dryckeskärl för vissa. Kaffet smakade fint i de nya kopparna. Regnstället fick sitta på, när vi körde vidare upp till Koppang. Hängde på en timmerbil så milen rasade snabbt på. Eftersom vi hade bestämt att tanka i Koppang, så följde vi timmerbilen ner till bron över Glomma.

  Här fick vi en lustig upplevelse. Kusken drog över hängbron med full speed, så när vi kom farande bakom lyfte bron och nio knuttar åkte som i en bergochdalbana upp och ner. Spiste på byns guldkrog, tankade, å alla utom en, packade ner regnstället innan vi seglade vidare. Från Koppang följde vi Glomma upp till Atna.

  Den här resan blev det Friisveijen som fick ta oss över fjället till Ringebu. Det blev att köra lite i molnen på toppen, men det va inte så tjockt som på ”Flya” för något år sen. ”Gnesta” for före och sköt ett par läckra bilder, innan vi körde ner i Gudbrandsdalen. Kort stopp i Ringebu, för att vänta in fotografen.

-          Om vi lägger på en rem hinner vi upp till Kvam å museet, säger nån. som tror att det kan va öppet.

  Kvam 16:15. Lukket står det på anslaget, öppet till fyra, från första sept. å i dag är det andra.

  Det är nu som ”Gnesta” tar av sig stället, han som aldrig har kört med det på, på mina resor.

-          Nu börjar det väl regna igen, sa han när han knäppte igen lådan där han lagt ner grejerna.

Vi hann fan inte mer än ut på sträckan Sjoa – Randsverk, innan han fick rätt.

  Mina tränade ögon läste molnen, och jag nitade på första busshållplats.

-          Regnställ på, löd orden. Alla lydde snällt.

-          Vilken jävla tur, sa nån, när vi stannade vi Hydro vid Bjölstadmo.

-          Snacka om sprutregn.

  Gratiskaffe och chokladbit den här gången, toabesök mm.

      -    Nästa Lom, beordrades och jag tog gänget dom sista fem milen ner till Lom.

  Stugorna va redan vikta, så det va bara att avhämta nycklarna och stiga in.

Hade kollat in stugorna redan i somras, men bara genom fönstren, å dom va kanon. Storstugan hade tre sovrum, stort kök och stuga och det bästa, två toa med dusch.

  Öl, Jäger, Chipps o Dipps kom snart fram på bordet, nu va det hög mysfaktor.

”Örebroarna” kom med mera ”godis” De va då det hände, som inte får hända.

-          Nyckeln, va fan är nyckeln, det va Lasse, som sumpat nyckeln.

-          Lugn bara lugn, sa vi allihop, den hittar vi lätt.

  Det blev ett letande som inte va av denna värd. Möbler flyttades, skåp och lådor revs ut, kläder vändes ut o in. Först en gång, sen en gång till och till slut för att va riktigt säkra, gicks allt igenom en gång till. Bara för att konstatera att nyckelfxx va borta. Tror att någon föreslog att riva altangolvet.  

  Det blev då så dags, att gå till ”Fjoset” för att få en bit mat. Gruppen vankade iväg och fick ett bord längst in. Öl rekvirerades vi glömde för en stund Lasses nyckel och snart va vi igång å skämtade uppsluppet, med damerna vid bordet bredvid.

-          Har gamlehjemmet brunnit? kom det från en av de unga damerna.

  Tur att det va så pass sent, jag menar, det va ju dags att tänka på refrängen, för vi skulle ju upp bittida nästa dag. Några av ”ungtupparna”, blev kvar en stund.

  När vi gick förbi stugan satt Lasse vaken. Han hade inte hittat sina nycklar, så vi gick ner och letade igenom våran stuga ytterligare en gång till, men icke.

Dag 3: 

  Det rasslar till i slafen, där Mats tillbringat natten.

-          Redan sju, säger Mats och studsar upp, för att ta en dusch innan dejeunén och den väntande utflykten till Trollstigen å Geiranger.

-          Tur med vädret, fyller jag i och drar ut på dom sista minuterna, som sängen erbjuder.

  Det va inte alla som kostade på 85 Nok. på den smakrika frukosten, som dukats upp på Nordals. Svart fårkorv, brun getost, torkat kött, sylt och annat karakteristiskt på det Norska bordet passade inte alla.

  En av deltagarna prefererade att köpa stekt mjöl med sylt å grädde, av tre piker på torget, som på så sätt kom närmare målet för sin skolresa. Tie spänn tyckte han att va billigt. Det va inte mer sylt å grädde på våfflan, än att en nyfödd kattunge skulle ha klagat.

  Nåväl, alla fick i sig något och det började bli dags för avfärd på dagens vitaliteter. ”Örebroarna” va tyvärr tvungna att lämna kvar sin gelike kvar på campen, för att komma iväg på sin 40 mila runda.

  Vi garvade Norgefarare, som körde Trollstigen tidigare i somras, tog en tur via Sognefjällsvägen ner till Skjolden, lite drygt 8 mil enkel väg.

  Solen bara knakade på oss där vi for upp genom Böverdalen. Stannade och kikade på Elveseter, tog åkbilder, fikade vid Krossbu, vägens högsta punkt 1140 m.öh Koste oss alldeles förfärligt.

  Allt va som i en dröm, tills vi vaknade av ett vråååål. Måste ha varit Petter Solberg som va ute och vallade sin Subaru Impreza. R. Vägen är så pass bred att det går att komma förbi. ”Raggarn” fick ta sig en titt i skinnbrallorna, för han hade varken sett eller hört att Petter kom farandes. (Det va ingen fara).  En glass i Skjolden hanns med, innan det pep till i fickan.

  Det va Janne ”Flygarn” från Sura som va på gång, han körde från hemmet i morse och nu hade han sexton mil kvar. ”Raggarn” o jag körde tillbaka, för att ta emot, vårt sent på dagen, kommande ressällskap. Vi va före ”Flygarn”  till Lom, för han hade, hörsammat angivelserna, från en viss reseledare.

-          Det va längre än vad som sagts, sa han, lite maliciöst, när han gled ner på campen, trött men lycklig över sin bedrift, Sura - Lom 73 mil.

  Det va två till som hade haft en heldag på väg mot Lom. De va Lasses fru o dotter som kört upp från Hallsberg med reservnyckeln. En annan hade väl fått puttat hem bågen.

  Efter några timmar kom ”Örebroarna” hem. Trötta, men med ett smajl i plytet, som inte kunde betyda annat än att det varit en god dag.

  Det delades pizza på Nordals, för på Fjoset ville inte vi ”gamla” gå ikväll. Det blev tidigt i säng för i morgon skulle ”Örebroarna” köra hela vägen hem, medans vi, från andra delar av landet, kör hem på två dagar.

Dag 4:

  Solen hade inte orkat upp över alpen innan vi va på väg mot ”Flya”.

Vi fick sällskap med två knuttar från Kongsberg som vi träffat kvällen innan. Vegard Faaberg från Kongsberg, Kawasaki Voyager 1300, med sin HD-polare.

  Styrde upp till Randsverk där vi tog en snabbfika som HD-polarn halade fram ur packningen. Norrbaggarna berättade om Riddarsprånget, en intresseväckande sägen, som får bli ett senare besök. Den här gången hade vi i alla fall klart väder med sol, men blåsten den va kvar, så cyklarna låg i 45 graders vinkel där vi stånkade på över fjället. Ett kort fikastopp i Beitostölen satt fint.

  Några mil till och vi kör in i Fagernes. Det börjar bli stelnad vana, för en del, att stanna på torget framför lyxhotellet, där jag försökt få ”Raggarn” att logera en natt, för några år sen.

  Va tänkt att intaga dagens middag i Fagernes men det blev inte så. Kalaspassningarna som inmundigades i Beito satt trångt i kvar i magen. Pengar togs ut från bankomaten, ”Raggarn” ånyo.

  Efter ett ömt farväl och vi ses i Kongsberg i maj, skildes vi från våra nyvunna norska pojkvänner.

  Eftersom vädret va på våran sida den här expeditionen, så va vi tidigt ute. Av den orsaken stävade vi förbi Etnedals Camping, som tidigare år blivit vårt dagsmål, vidare mot Gjövik.

  Vägen va nu färdig, så dom appelsinstora stenarna, som tidigare ”globetrotters” så vitt, trattat på öronen på, va nu borta, och det stog inte på förns vi va framme.

  Vid infarten till byn, höll jag på att köra över ett par hojande ”kex” som begav sig ut i körbanan, utan förvarning. Huvva. Tankning, en fikamugg och lite kika på veteranbilar, som passerade så lämpligt vid rondellen där vi satt, blev en stunds avkoppling inför stadsbesöket. Det hittade en stor parkering mitt i byn, och efter en stunds grubbleri, om det skulle spenderas avgift eller ej, enades det att vi ställde upp kostnadsfritt.

  Det va nu ”HAN” blev synlig. Vi hade märk att han spanat in oss tidigare, men hade hållit sig lite i skymundan. Hade så vitt glömt hans förefintlighet, då han åter dök upp på parkeringsområdet.

  Som en panter kom han smygandes på sin svarta nyinköpta Vulcan 1600 Classic, för att liksom nosa in utbölingarna som hade ställt upp på torget. Flackade ett extravarv för att se att det inte va nån fara (vi hade ju en HD med i kotterit).

Han gled nu ohörbart fram till det förstummade sällskapet, fällde ut det nyputsade sidostödet, och gled av bågen som en snorhal ål.

  Vi ryggade till, när han kände sig för innanför skinnjackan. Alla stod som förstenade en stund, för att med en suck av lättnad, se att det va det fina VRS Sweden Region Norway märket som han ville visa. Ett glatt pladder på torget om priser på cyklar i Norge hanns med, innan pantern svävade iväg med sin valp på baksitsen, till nån fotbollskamp i närheten. Stadsbesöket fick bli en ”svensk” pizza på en litet näringsställe vid Storgatan.

Kör baksida av Mjösa till Minnesund. Det är en otroligt fin väg, det luktar fantamej lök, när man glider fram genom jordbrukslandskapet.

  Mellan Minnesund och Vormsund kunde det ha gått galt. En Norsk gutt på en racer vinkade dämpande med våfflan åt glidarna som han mötte. Vi taggade ner ett par hack, och förgrundsgestaltens ögon fokuserades snabbt om, som till en rovfågels, som letar sitt byte. Och där, i ett hål i lövverket av de stora träden, lyste nåt signalgult.

  Det va en snygg dam i väst, som vid första anblick såg ut att föna håret. När vi ögonblicket senare skred förbi, i exakt 50, såg vi kollegorna i uniform. 

Det va nog många sköna jetonger, som ekonomiserades där.

  Nu va det inte många mil kvar att köra, för vi hade bestämt att stanna vid Frognerstrands camping. 500 pix för en fembädd fick duga.

  Det va utseendet på plåtarna, på bilen i hytta bredvid, som fick oss att låsa våra bågar ordentligt innan vi sussade in. Hann även med några Öl/Jäger, så här sista kvällen.

Dag 5:

  Ny morgon. Cyklarna står naturligtvis kvar där vi lämnat dom. Den vanliga ritualen med frukost och packning va snart avklarat. Det började puttra lite i nån cykel, å vips blir det en jävla fart.

-          Hinner man skita, undrar nån, som inte lärt sig.

  När alla är klara, och vi börjar rulla iväg, går ”Frövi” på trynet.

-          Va i helv… va det som hände.

  ”Frövi” låg som en skadeskjuten myrslok i det nyklippta humida gräset.

Det va skivbromslåset som va boven i dramat.

-          Använder aldrig det där, va kommentaren till oss andra, som nu flockat oss runt den gröne mannen.

Snart va vi alla fall på väg. Jag såg det inte, men en av grabbarna sa, när vi stannade i Kongsberg.

-          Det yrde grönt runt ”Frövi” som en barrande julgran.

  Det va säkert snyggt, men vafan nån ordning måste det va, så det sista gröna dammades av vid Statoil, där vi som tack för att vi tankade blev undfägnade kaffe. (fanns ingen Hydro på Kongsvinger)

  Här skildes våra vägar, ”Gnesta” tar lite grus hemöver, medans vi andra föredrar asfalt.

 Det blev som förra gången, via Roverud, Lundesäter, Lekvattnet mot Torsby.

Härlig mc-väg med en del riktigt charmanta böjar, ”Raggarn” klarade med bravur den skarpa vänstern i år, där han så vitt gått på näbben, vid sitt förra möte med just den böjen. Rök o pisspaus i Lekvattnet, för att i Hagfors hålla igen för en bit mat. Lämnade ”Raggarn” i Grangärde, innan vi körde ner och fikade på BK i Ludvika, där sedan ”Frövi” vek av mot Örebro.

HD-åkarn å jag, drog 66:an hemmåt.

Inte faan fanns det nån bro här i fredags !

Efter lite kaos på utfarten från Vårgårda, va vi då äntligen på väg mot Norge.

  ”Vi”, det är förutom mig själv,

  ”Kapten”                     Leif Olsson Trelleborg. 

  ”Herr o Fru Gottland”     Bengt o Helen Horn Fårösund.

  ”Frövi-Janne”               Jan Jirvelius Frövi.

Dag 1:

Kom iväg som tidigare bestämts 10:00 på söndag förmiddag 3 juli från ett soligt Tånga Hed och körde 42: an mot Uddevalla, där vi tog ett kort tank o rökstopp.

Vi hade stämt träff med Lasse Eklund från Örebro vid Svinesundsbron, så det blev att traska på vidare E6 utan att stanna i onödan.

Lasse va redan på Norska sidan när vi kom fram, men vi fick, med hjälp av Tele Nord, snabbt över honom till rätt sida. Herr o fru Gottland han i alla fall med en tur ut på Gamla bron, och det bestämdes att vi stannar och äter på första bästa ställe vi ser, när vi kommit över.

Vi va nu fem gubbar och en dam, som startade upp våra Vulcans för att köra tillbaks en bit och ta nya bron över till Norge.

Ja, nu va vi då på väg allihop…nä, just ja, en till ska med, ”Gnesta”, men det blir senare.

Mat, vi måste ha mat. Det började suga efter ett ställe att stanna på, men med den nya bron blev det en ny väg, men inget matställe, så vi knattrade på ända upp till Solli Bru en mil efter Sarpsborg, innan vi såg nån skylt med bestick på.

God mat, dessär o gratiskaffe, besök i ”bomberummet” och lite behövlig vila, va vi värda efter timmar i sadeln.

Nu gick det lättare att köra, utan att behöva sitta på spänn o leta efter mathak, så vips va vi framme vid 23:an som tog oss under Oslofjorden över mot Drammen.

Utsiktstornet vid Sätre, blev äntligen bestiget, har passerat där många gånger, men nu blev det av att stanna. Fin utsikt över fjorden, värt lite skak i benen.

Efter att snackat med en lokal knutte, bar det av vidare genom tunnlar och rondeller, å snart va vi framme vid Hydro i Gullaug för att införskaffa ”muggen” som alla måste ha. Det visade sig senare vara onödigt, för det va glest mellan Hydromackarna.

Drammen passerades på hög höjd och innan vi hann blinka va vi i tunnelen som tog oss mot Hokksund och Kongsberg, som va målet för denna dag.

Van som en inhabitant, tog jag alla Vulcans genom byn, över bron vid forsen och den skarpa svängen in på Vinjes Gata, där Bergsmannens vandrarhem står och väntar.

Lika vant checkar jag in resenärerna i sina bås, för att sedan ta den vanliga ritualen i Kongsberg.  Först en öl på den nyrenoverade silverkrogen.

Här tog ”Kapten” fram sin gamla sjömanskista och bjussade besättningen på varsin pils.

Sen över bron och ner på jazzpuben, där vi delade på en Pizza. Det blir inte så stora fester när vi är ute och kör, så det tog inte lång tid innan vi va hemma på rummen, och det började snarkas lite här o där.

Dag 2:

Jag va redan klar med min morgonmåltid, när övriga aktörerna dök upp i frukostrummet. Bacon, ägg, paté, våffla, sill, sylt, jag kan nog fylla papperet med vad som fans på frukostmenyn.

När vi spisat klart och läppjat på det norska kaffet väckte vi ”Gottlands”.

”Gottland” hade egen kammare, så dom liksom skulle få lite mer ut av semestern än att bara fara omkring på cykeln.

Idag är det regnställ som gäller, så det bestämdes att vi kör med det på från start.

-          Nu borjar ja bli lit svettig.

Det är ”Gottland” som tycker att det är lite stressigt när dom andra startar sina bågar, å han inte ens har fått upp regnstället över magen.

-          Lugn bara lugn, jag som bas bestämmer när vi kör, säger jag och tycker att det är kanon att nån annan är efter mig, för då blir inte jag så stressad.

Nåväl vi kommer iväg i utsatt tid, och våra maskiner spinner som kattungar som precis har diat färdigt.

Det obligatoriska stoppet vid Heddal är ett måste. Vi smiter in utan att pröjsa den här gången åxå. ”Hon” va inte här den här gången, så vi var snart på väg vidare västerut.

Det småregnade nästan hela tiden och molnen låg lågt, så det blev inte så många åvafintstopp, den här gången heller.

I ”backen” ner till Seljord, tog mina bromsar ett snabbt farväl. Det konstaterades att det va bara plattorna kvar, när vi inspekterade på parkeringen framför kaffestugan.

-          Konstigt efter bara femåetthalvttusen, sa jag.

De va nån som ruska på huvet…

Dom har liksom ett annat språk där borta bland bergen, men med lite pekande och andra tecken fick jag låna en telefonkatalog, bara för att konstatera att nu va vi i Norska Telemark och där fans det bara vacker natur, inga MC-verkstäder.

Vi fortsätter i småduggandet och passerar skidmuseet i Morgedal, igen, fast jag bestämt att ta det vid nästa tillfälle. Höjdalsmo där vi bunkrade på vårsvängen, likadant.

Mjonöi camping med sin bagarstuga blev nästa stopp. ”Kapten” visar sin styrka, genom att elegant lyfta upp den starkt lutande 1600:an.

Kaffe och tre stora bullar, som särlagdes till sex stora bullar, satt fint på uteserveringen, visserligen under tak, men ute i alla fall.

Körde en bit till och kom till sista macken före fjället. Bensin och en kort pust innan Vidda”

Hann bara köra upp på Vidda så va det dags,

HAUKELIFJELL, Vågslitunnelen
”Innsnevring, manuell dirigering og nedsatt hastighet til 50 km/t på grunn av sprengningsarbeid. Arbeidet ventes avsluttet i midten av september. Ventetid på inntil 30 min. må påregnes hele døgnet.Billistene oppfordres til å følge hovedvegen”, stog det på skylten.

Ja, det va bara att stå där och vänta. Då kom det upp en gutt som kört här förr och sa, att det va bara att köra på, över fjället, för det va bara i tunnel som det va envägskörning. Det va lite smalt på fjällvägen, men det är ju fint att åka där och snart va vi nere på andra sidan. Väldigt mycket snö i år. Nu puttrade vi på i diset och smådugget och va snart nere från fjället.

Låtefossen, stort turiststopp, passerades den här gången, För vi hade ju kört i regn hela dagen så det va inte så intressant att kolla på fossen, som va i sitt esse pga. allt smältvatten. Det va som att köra genom en dusch, å som sagt, vi hade ju redan duschat.

Nu va det Odda som gällde. In på en verkstad vid infarten, men han bara ruskade på huvet, men trodde att i Voss kunde det finnas grejer. ”Örebro” fick  låna verktyg så han kunde dra åt styret som höll på att lossna. Å strax va  vi på kajen och fick parkera bågarna, nu skulle vi ha mat. Det blev en kort promenad.

-          Bolag, finns det nåt bolag här, måste ha en virre till kvällen, sa en av deltagarna.

Vi frågade en dam som kom ut från bokhandeln.

-          Då får dere allt springe fort, för de stenger kl. fire, om kun fem minutter.

Å jävlar va det bar av. Två fullvuxna grabbar löpte gatlopp i Odda, så folk trodde det va snutjakt, för att en sekund i fyra, med ett ansträngt flin flåsa in på Polet.

-          Vilken tur att vi hann, sa vi till damen bak disken.

-          Å, dere har gott om tid, stenger fem på sommeren, svarte damen med ett smil lepperne.

En flaska visky innhandlades, och vi va snart tillbaka till sällskapet.

Peppes Pizza fick bli vårt matställe i Odda den här gången.

   

Nu va det inte många mil kvar att köra, vi har bokat hytte i Kinsarvik.                    

Lofthus är bara ett måste när man kör efter Sörfjorden, men den vägen är bäst i blomningstiden.

Hytta i Kinsarvik  har en fin altan där vi njuter några timmar, innan vi drar oss tillbaka för en skön natts vila inför nästa dag. Jag har för mig, att det va nån som tvätta cykeln, innan han somnade in.

Dag 3:

Två mil till Brimnes där färjan tar oss över till Buravik och vidare upp till Voss gick som tåget. På kajen medan vi väntade på avgång, snackade vi ett gäng knuttar som skulle till Bergen, för att ta båt till nån ö ute i Atlanten.

Dom borde nog varit i Bergen redan, men nu va dom bara i Brimsnes, med minst 13 mil kvar att köra, å på dom vägarna.

Färjan kom och vi va äntligen över på andra sidan. Vi såg inte till Bergenfararna nå mer.

Vi började klättra, för att köra vidare till Voss. Här kunde vi kanske ha tur att få tag i bromsbelägg till min båge. Voss by låg en bit från genomfarten, så vi missade den och stannade först vid Hydro nåra km. bort, till kamraternas stora jubel. Nu åkte muggarna fram och det nykokta kaffet lät sig smakas.

Med skållad tunga försökte jag göra mig förstådd, i telefon, till en gutt på ortens mcbutikk.

-          Tror dessverre att vi ikke har bremser till en sån maskin, va svaret i röret

Vi fortsätter förbi Tvindefossen, för att så småningom komma fram till en av resans höjdpunkter, www.stalheim.com

Jag har ju, vid två tidigare tillfällen, lovat mig själv att aldrig sätta mina hjul i den backen en gång till, så det passade ju fint att va utan bromsar bak nu. Det va ingen som hånade mig för att jag tog finvägen genom tunneln ner.

Ni skulle se smilet på den ”Kapten” när han stannat, efter att ha mött både bussar och trailers på vägen ner.

Ryktet gick att Kapten återigen visat musklerna, och en annan kamrat hade vist åxå gjort nåt i backen. Ett snabbt besök i Gudvangen innan vi far vidare genom bergen till Flåm.

Vi hade bestämt möte med ”Gnesta” vid butikken i Flåm i dag, tisdag, så vi parkerade våra Vulcans på parkeringen och gick för att kika på lyxkryssaren som låg i hamn.

Det vällde ut dollarturister, som skulle släpas runt i bussarna som stod och väntade.

Hann bara beställa kaffe och macka på fiket, så hörde vi smattret från Hondan, å så va hela gänget samlat. Bra tajmat.

Ett  tankstopp i Aurland, innan tunneln, sen 24 km. innan vi kommer ut på andra sidan.

Ser nog lite pampigt ut, där vi kör genom dom trånga gatorna i Lärdal.

Runt rondellen och vidare, för att i nästa tunnel möta hela kön från färjan, som ska ta oss över det inre av Sognefjorden.

Som rutinerad Norgefarare ökar jag farten och vi kör ombord sekunderna innan bogvisiret slår ihop med en smäll bakom sista bågen. Vi ser inte skymten av tumlarna, som jag lovat, för jag har sett dom vid en tidigare överfart, nu fanns det knappt maneter i vattnet.

Sogndal kör vi bara igenom, för att ta oss upp till Jostedalsbren.

Här kostar det även för knuttar att köra, så det blev att hala upp 70 spänn per båge, innan bommen gick upp och vi kunde köra fram mot Böyumsbrem.

Vi svänger ner mot Breen, och stannar på parkeringen, där det står ett annat gäng med knuttar.

Men va i helxxx nu då, det fattas tre bågar. Om en liten stund så puttrar det lite bland buskarna. Det va ”Gottland” som kom.

-          Naj, jag såg inga, så jag körde ner

-          Tänkte att Frövi vet va vi ska, så dom kommer väl.

-          Frövi har aldrig varit närmare än fyra mil från Böyumsbrem, sa jag lite tyst, medans vi knallade ner till vattnet för att se om det blev några kalvningar.

Det var vår mästerfotograf från Gnesta, som den här gången tog med sig ”Frövi” på egna upptåg. Dom hade stannat för att ta en fin bild av Breen, innan dom satt av i sporrsträck, för att hinna ikapp det flyende gänget. Vrooom lät det bara, när dom med i Norge, alldeles för hög fart blåste förbi nedfarten till Breen, där vi andra deltagare i den gemensamma turen gick och väntade.

Ett kort SMS, STANNA I SKEI, fick jag iväg innan vi började jaga ikapp. I tunneln under Jostedalsbreen fick jag ett svarspip från ”rymlingarna”. Yes.

Dom står i Skei och väntar.

Vi sa inget om utbrytningen, för grabbarna såg lite skärrade ut.

-          Mötte ni tysken med husvagn?

-          Ja, mitt i tunneln, bred som fan.

Det visade sig, att tysken hade prejat ”Gnesta” i diket och ut i terrängen, och så när petat ner ”Frövi” samma väg, innan han glatt, som grädde på moset, senare på sin framfart, skrämt upp ett gäng Vulcans i den svarta tunneln under Breen.

Tur att inte ”Frövi” körde först, va min tanke. (Här kommer en ändring) Efter att sett Frövis konster med sin tunga 1500 på parkeringen vid Smedstadion nu i höst, tror jag att även hann hade klarat luftsprånget ut på åkern.

Nu va vi hungriga efter alla små äventyr, så det bestämdes: Första stället, MAT.

Färdledaren som inte bara hör taskigt, körde förbi den enda krogen i byn, för att ta dom fina milen genom Våledalen ner till Byrkjelo, där vi till slut fick oss lite god mat.

Lasagnen  ock Biffsnurrerna  smakade förträffligt, och stinna fortsatte vi vår resa mot Vestkapp.

Fyra lyxhytter i Sandane fick bli vårt stopp för dagen. Lyxhytterna låg vackert på den långsträckta sandstranden, med de i bakgrunden, på andra sidan fjorden snötäckta bergen, där solen sakta gled ner bland de blånande fjällen i fjärran. Å där! Där borta, låg Vestkapp, morgondagens mål.

Efter att öppnat luckorna på våra ”lyxhytter” och känt på lukten, stärkt sig med någon pils och nån Jäger, va man snabbt nere vid receptionen.

Vilken tur att den söta tjejen som checkat in oss, inte va där.

-          Äre din camp, spurte jag mannen bak disken.

-          Jo det är nokk så.

-          Fint, då ska vi pruta lite på hytterna.

I samma veva befann jag mig själv i butiken, ”Frövi” liksom bara försvann, för att senare komma in som en främling, och köpa nåra bullar.

-          Slog av han 180 NOK, alltid nåt, sa jag till ”Frövi” när vi kom ut från butikken och han tordes gå bredvid igen.

Efter en fin kväll på stranden, somnade vi in i lopplådorna, för att nästa morgon vakna till en ny strålande dag.

Dag 4:

En mil, ny färja. Den tar oss nu närmare ”Kärringa” Det är toppen på Vestkapp som heter så. Vi kör några mil efter Nordfjorden, för att i Maurstad följa väg 61 mot Åheim.

Det va nog nåt med utsikten, som gjorde att det va bara jag och Lasse som körde fram till Macken, för en kopp kaffe innan vi började körningen ut till Vestkapp.

Va fick man se när vi stod där och väntade? Jo, ett antal knuttar i full färd med att köra ifatt ledarna.

-          OK Lasse inget fika, vi får köra ifatt, sa jag och öste på tillbaks och ut mot Vest…

Dom hade upptäckt att vi inte va på samma väg, så desertörerna hade stannat och inväntat vägvisaren.

Det tog en stund innan Lasse kom, av en anledning som vi inte berättar om här, men dom nyinskaffade extralysena pekade åt annat håll nu, än tidigare på resan.

Det va tänkt att köra direkt ut, för att slippa klättra via Selje.

Den väg som det arbetades på förra året, va nu färdig så jag missade, och vips va vi i alla fall på väg mot Selje. Det är en fin väg över fjället till byn så det va ingen fara.

Lite fika på lokalt café, innan vi tog oss över och ner på rätta vägen igen.

Nu va det bara drygt två mil kvar, och snart va vi framme vid ”snöret”.

”Snöret” det är vägen upp till toppen, som ligger 500m. rätt upp från havet. Här börjar resans andra höjdpunkt

I år va det bättre förhållande, på flera vis. Vägen va skrapad och asfalterad och moln så täta att man slapp se avgrunden. Och inte ett jävla möte med varken hästar eller bilar, tror jag, för vi såg knappt vägen heller.

Väl uppe så lägger ”Gottland” till några mil extra på trippmätaren.

Av utsikten från ”Kärringa” blev intet, det va bara vitt.

-          Man ser ända till Amerika, vid klart väder, sa jag, men det va nog ingen som, trodde på det.

Efter att vi kollat in Vestkapphuset och köpt bevismärken, rullade vi ner igen, för att så småningom komma tillbaks till macken, där vi startat för ett antal timmar sen.

Det inhandlades div. godis korv å läsk, som njöts i solen bak affären.

Om man inte va helt döv, så hörde man tydligt muttrandet  i butikken, av ett biträde som fick ta en extra svabbning av golvet.Nu far vi vidare på 61:an i det yttersta delarna av Norge, med som sagt Amerika på andra sidan vattnet.

Ny färja, bro, färja, bro, Ålesund.

Det va nu dags för både middag och hytte för natten, så det började letas efter skyltar. In här och in där.Det finns inget som är så jobbigt som att leta hytter när man åker båge. Stannar i Sjöholt och frågar.

-          En liten bit till och det ligger ett matställe, fick vi ur en fyr som bodde i byn.

-          Fan, Biffsnurrer igen, det är visst nån nationalrätt i Norge.

Efter mycken diskussion blev det snurrer.

Ca: fem kilometer från Sjöholt ligger www.fjellstova.no , där det fanns både fin restaurang och fin hytte. Så är det när man kör på känn. Har antecknat i boken, så nästa gång så.

Hytta på Fjellstova va kanon. ”Gottland” och ”Färdledarn” hade egna bås.

Det tvättades cyklar, så gott det nu gick. För nu va vi på fjället, å där va visst alla knott i Norge åxå samlade.

Dag 5:

Vi vaknade så tidigt att värden inte hade fått igång frukosten, så det blev som vanligt kaffe å macka på hytta, innan vi for vidare.

-          Det går en väg snabbare till Geiranger, säger jag. (i mitt sista försök att slippa Trollstigen) Alla ruskar på huvet, och tittar på mig som om jag vore …

Kör ner till, å rundar Tresfjorden, följer Romsdalsfjorden in till Åndalsnes.

Stannar vid ESSO och rekar lite.

Eftersom vi är uppe och kör tidigt i dag, så vi får vänta på att dom ska öppna cafèt, så vi får nåt i magen före Trollstigen.

-          Vi kör ner till hamnen och hittar nåt ställe, föreslog nån.

-          Det fattas en.

-          Ok. Vi väntar, sa två av kamraterna.

Vi vänta å vänta, å vänta å vänta, men ingen kom.

-          Han är väl och fotar.

-          Va lite risig i kistan, säger vår vän fotografen, när han kom ut från macken.

-          Trodde att du …

Vi slöt upp på kajen, där dom andra redan hittat ett fint ställe. Goda mackor till ett gott pris.

Ja, då va det då dags, resans tredje höjdpunkt. Det är bara fem km. upp till Sogge Bru, där man viker av mot ”Stigen”, sen en bit till genom Isterdalen.

TROLLSTIGEN.

Fan va jobbarbilar, tänker jag för mig, själv där jag kör med darrande ben upp mott parkeringen före ”backen”.

Ett stort ras förra året, är anledningen till alla stora fordon som trängs på den smala vägen, å för att inte tala om grävmaskinerna, som plockar runt stenar i väggen, där vi snart ska köra.

Å, fy xxx, men jag har ju själv valt ut den här rutten så varsågod och kör.

Det gick över förväntan bra att ta sig upp. Såg till och med att Gnesta hade stannat för att fota, men man vill ju inte vara linslus, så jag låtsades, genom att inte heja, att jag inte la märke till honom.

Uppe på ”Stigen” vart det massor med turister, som likt myror tog sig ut till utsiktsplatsen, för att ta nåra bilder över det monumentala landskapet och sedan trängas på samma väg tillbaka, för att komma till souvenirkioskernas förmånserbjudanden.

När det shoppats färdigt, far vi genom ett gnistrande vinterlandskap över fjället och ner till Valldal och Linge, där vi färjar för sista gången på denna tur över till Eidsdal och de sista milen till Örneveien, som tar oss ner till Geiranger.

Stannar vid utsikten och kollar in den otroligt vackra vyn som Geiranger bjuder på. Fyra stora fartyg ligger på fjorden, som här uppifrån inte ser så stöddiga ut, men när man kommer ner.

Väl nere i byn försvinner hela gänget åt spridda håll. Jag själv åker ner på kajen och parkar där jag brukar, sätter mig på uteserveringen och väntar.

Efter en stund kommer det nån mer och efter ytterligare en stund, är vi alla åter samlade. 

-          Trodde vi skulle tanka, ursäktade sig någon.

-           Körde upp till hotellet och vände, kom från en annan.

Jag har sett Geiranger, förr så jag tyckte att det va kul att dom andra åxå fick se lite av byn.

Kaffe och glass beställdes av en trevlig pike, som när vi hade beställt på Norsk, visade sig vara från Sweden. ”Frövi” skulle inte ha nån glass.

-          Inte till det priset, va hans svar, när vi undrade varför.

Men jag tror det va den trevliga tjejen, som fick han att ändra sig.

Nästan 800 NOK, för sju glass o kaffe.

När vi druckit upp kaffet och nästan skrapat av ytskiktet på glassglasen, blev det spatsertur bland nya souvenirkiosker. Här står det Geiranger, på tockna älgar, av samma sort som fans på Trollstigen.  

Vi såg knuttar med både älgar och renhorn, som knutits på cyklarna. Föresten såg jag en svans, på ”Kaptens” huvudbonad, som inte satt där från början.

Nu stack ”Gnesta” i väg på en fotosafari. Han skulle ta gamla Strynfjällsveijen, men vi andra, som tycker om att rulla på asfalt, följde inte med på hans tur, synd för det är nog en fin sträcka.

Upp från Geiranger, gick som om jag inte gjort annat än åkt på slyngveier, men modet svek, så jag liksom låtsades att jag missade vägen upp till Dalsnibba.

-          Vi tar den i höst i samband med Lom, sa jag, när vi stannade och samlade ihop oss inför sista delen ner till byn.

Pollfoss är ett obligatoriskt stopp. Jag hade informerat om ägarinnans regler för bl.a toabesök, men ”Gottland” kan inte ha lyssnat, så han blev inhumant förvisad, och fick åka nödig därifrån. Innan vi hinner iväg, hörs ett bekant puttrande, jovisst det är ”Gnesta” som åter sällar sig till flocken.

Lom ligger kvar där vi lämnat det förra året och vi kör i in på stora parkeringen framför kyrkan. Det va några i skaran som skulle bli kvar över natten, så vi skulle börja med att fixa rum åt dom.

-          Vi går över bron så ligger receptionen där, det va jag som tror att jag har koll på allt.

På sommaren är receptionen längst bort på campen, så det blev att promenera bort och boka.

Stugan va fixad och eftersom Jag, ”Frövi” o Lasse skulle vidare, så blev det en snabb avskedsmiddag på Nordals. Vi hade lite pengar kvar i clubkassan, det räckte till två stora pizzor, plus en Cola, till färdledaren.

Efter ett ömt farväl och vi ses, körde vi vidare ner Ottadalen och snart såg vi Gudbrandsdalens smala avslut, med Rondanemassivet i bakgrunden.

Nu va det bara tre bågar som susade fram genom dalen, så det va lättare att ta sig förbi i trafiken och det stog inte på förns vi, med några korta stopp, för att räta till packningen, å nåra sug på pipan, va nere i Lillehammer.

Korv kaffe och en behövlig vila av de bakre delarna, fick bli sommarens Lillehammerbesök.

Det började bli dags att leta nåt sovställe, så vi tog gamleveien efter Mjösa ner mot Hamar. Napp på andra campen och vi satt snart på altan med en öl och den sista Jägern, för denna resa.

Dag 6:

Kojan va redan betald, så det va bara att dra iväg när vi vaknat.

Nu vare Ludvikaträffen som gällde, men för den skull så skulle vi inte forcera.

Körde ner till Biri på gamla vägen, innan vi kom ut på E6an igen.

Vidare över Mjösa och strax va det dags att ta av 6:an och vidare mot Sweden via Elverum och Trysil.

Ett stopp på Hydro höll på att gå riktigt åt helvxx. Mitt i avfarten kom infarten till macken. Bromsarna på en Vulcan är suveräna men, jag tror att farten va dåligt anpassad, för både jag och ”Frövi” for vidare upp på retardationssträckan mot centrum. Det blev några meter att backa, tur att det inte lutade mot. Lasse stod redan vid tappen och mumsade, när vi pustande kom på plats. Kaffe och korv i vanlig ordning sen iväg igen.

Kort stopp vid Julnissebutiken för inköp av souvenirer från utlandet. LUKKET, öppnar 10:00. ”Frövi” hann  ta nåra snabba sug på snuggan, innan vi for vidare dom innihelxx långa 7 milen till Trysil, där två  älgar inköptes.

Dom här stog det Norge på, men dom förde tankarna till de som fanns uppe i fjällvärden, jaja, dom kanske kommer från samma kull.

Janne, ”HD-åkarn” hade signalerat att han skulle åka upp och möta oss i Tandådalen.

Vi hade bestämt att ses 12:00 vid Texaco, och när vi 12:01 kom fram, satt det en kille på en av badtunnorna. Det va den gamle ärrade, numera pensionerade stridspiloten, som satt och sörplade på lita fesjummet kaffe.

Han sa inte det, men jag tror att han hade packat dan före, för det va i alla fall en trettifem mil att köra upp till Tandådalen.

-          Halllo grabbar, ni håller tiden, skare va en mugg? Hörde man, när hjälmen och pluttarna kommit av.

Vi slog en signal till ”Raggarn” som ligger på ”Norrland” med sin tradare.

-          Fan, varä han som satt på tunnan, såg en svart HD, men va fan, vem kunde ana.

Det bestämdes att vi skulle ses i Evertsberg å käka tillsammans.

Nu skildes vi från Örebro-Lasse, han tog av vid Lindvallen för att träffa nåra jobbarkompisar.

Evertsberg va en höjdare. Buffé för en halv hundring, inkl. kaffe o kaka, skönt att va i Sweden igen, även om inte jag tycker, som dom flesta andra, att Norge är så xxx dyrt.

Mörka moln på himmelen när vi far från Everts, men va fan, nu va vi på väg till Rävsnäs och Ludvikaträffen, så låt det regna.

Kom inte många droppar, och snart va vi framme för ett kort stopp hos mina barnbarn, med föräldrar i Mora. Knoddarna va inte hemma, så ”älgarna” lämnades till deras päron.

Med en kall äkta Carlsberg i bagaget, körde vi via Sollerön, ner västsidan av Siljan till Leksand, ett kort stopp vid www.nize.se Insjön, fans inga bromsar där heller.

Via Borlänge tog vi oss nu ner till Ludvika, där vi skildes från Janne och tog dom sista km. fram till träffplatsen i Rävsnäs… VRS Ludvikaträffen. I år hade jag beställt rum.

Ja, det va den sommarresan det.

Janne o Lasse från Upplands-Väsby dök upp vid elvatiden. Då hade jag redan kört åtta mil, från sommarstället ner till Västerås. (I bil)

Startade i strålande sol och åtta plusgrader, för att vid Surahammar överrumplas av nollgradigt och nästan lite snö i luften. Tänkte att nu kommer dom väl inte.

När jag närmade mig Västerås började temperaturen så sakta stiga och solen kämpade hårt för att slå ut morgondimman, å vips så va det läge för en sväng på bågen.

Som sagt, kom grabbarna till våran mötesplats vid Godisrondellen. Fryser ni?  Vare första jag frågade om. Nerå, vi har haft skapligt veder hela resan, svara kisarna från ”stan”.  Då kör vi ner till ”Markan” Strömsholm och tar en frulle, sa jag, och bröt lite på Stockholmska.

Vi va nästan första knuttarna på plats denna lördagsförmiddag, så vi fick bord i solen, å njöt våran ”frulle” till barnskrik, från småsyskon till ridtjejerna, som va där med sina familjer och red.

När vi far vidare kör vi förbi hemma, så grabbarna får se hur man bor. ”I slottsmiljö” som det står det i hyresvärdens reklam.

Herrskogen körs i lugnt tempo. Jag måste säga att jag va lite nervös inför mötet med dom två rutinerade enduroåkarna, som nu sadlat om och gränslade varsin racer. Visserligen bara 600: ror men ändå.

På rakan in mot Köping pinkar ”kisarna” in sina revir, och vi kan fortsätta mot vårat första mål, Riddarhyttan.

Där väntar servicepersonal  med Slottsstek sås och potatis, gott gott, som vanligt. När vi njutit av maten och ett par koppar kaffe fortsätter vi en bit, till Skinnsberg, där vi överraskar en till Janne och mig gammal lumparpolare, Roland Ström.

Han blev så xzxzxc paff, att han höll på att ramla ner från stegen där han stog uppfläng, för att lappa taket på grabben hus. Det är ju några år sen vi muckade.

När vi flamsat färdigt och gått igenom alla härliga minnen från Uppsala, hade solen för länge sen gått ner. Nä jag skojar, men den hade gjort det, om vi hade haft tid.

Från Skinnsberg blev det ner till Gunnilbokorset och vidare upp till Fagersta, där 600:rorna fick lite pyts. Vi körde via Ängelsberg och Färnbo ner till Sala, där det blev en fika, innan vi skildes för denna gång.

Janne o Lasse for hem till Väsby, för att senare ta en bastu och kanske en bit mat på kvarterskrogen. Själv körde jag ner till Västerås och böt fordon, för att ta mig tillbaka till Riddis, där Barbro väntade med lite gott från grillen.

Tack Janne o Lasse för en trevlig dag i Bergslagen..

Så var det då äntligen dags igen. Tre knarrar riktade färden mot mötesplatsen utanför Hallstahammar med en djup koncentration i blicken och ett stort knippe av förväntningar bubblandes inombords.

Tiden gick. Ciggar fimpades. Bilarna susade förbi i hastig fart – Men ingen reseledare syntes till vid horisonten? Telefonkontakten etablerades? Kalsonger! – PållePe var iklädd endast kalsonger och satt hemma och fikade medan en viss grupp redan stod och stampade takten tillsammans i en besvärjelse till de undre treuddsbärande makterna!

Martin, med Svarta Faran (Yamaha) hittade inte bromsarna vid passagen av nästa samlingsfika, utanför Arboga. Han nådde ner till pedalerna lagom vid Lillkyrka och fick på så sätt order att fortsätta mot Örebro, där ett tredje ”rendezvous” skulle äga rum.

Under PållePe:s genomgång, höll Stockholmaren på att ”fixa” till frontrutan. Han ville ha ett annat stuk med mindre turbulens runt hjälmen!

Som en dans på sommarängen förflyttade vi oss i tid och rum hastigt till ”Nyängs Rasta,” i utkanten av Grums, där resans gäng skulle kompletteras med ytterligare två man så att styrka slutligen skrevs till åtta ryttare. Gnesta, Honda gubben, han som gillar Norgeresorna så in i Norden att det blir både två och ibland tre resor dit årligen samt en ”färsking” till knutte från Falun, Bängan.

Så drog vi då vidare, hela oktetten. PållePe i täten, tätt följd av den lätt nervöse Bängan och den alltid så ivrige Frövi Janne tätt inpå. Därefter den andra Janne. Skuggandes av bror sin’ Staffan, som kämpar tappert för att hålla sin platts framför Anders som i sin tur är riktmärket några hundratal meter framför Svarta Faran från Stockholm. Martin hör inte, på grund av alla huvudskakningar luftströmmarna skapar runt hans hjälm; att ”Klämmen” ligger och pinar sin Suzuki med ett par pinnars lägre växel. Detta i väntan på att den önskade omkörningen skall ske någon gång (i ett önsketänkande) längre fram! Så, två mil före Årjäng, kom det första nervösa rycket. En svart HD flänger med hastiga vinkningar in jämsides med ledaren. Signalen skulle tolkas som bränslebrist! Cirka 8dl visade det sig finnas kvar efter den fyllningen. Japp, de skall vara marginaler – om inte annat är det bra att veta hur mycket soppa dom olika hojarna drar!

Raggarns brudar, som fick signalen från hans startmotorn förra året, låg inte på bron vid denna resa. Synd! Ty en vacker syn det var det då vi passerade den gamla bron i eftermiddagssolen den minnesvärda gången.

Sedan blev det Norge! Vi tyckte nog alla att luften var lite klarare, där på den andra sidan. Som genom ett trollslag far vi in i en annan värld. Det är nu det börjar – Äventyret! Vid första möjliga tillfälle stannade vi för att kolla in ett krigsminne över tio oerhört tappra män som med sina liv som insatts försvarade en viktig bro över Glomma älv. Befästningarna i naturen fanns fortfarande kvar. Delar av den ursprungliga bron, vid vars ena brofäste en minnessten var rest, var ett mäktigt tillfälle att fundera en stund vid. Martin hade fått dagens kultur och natur i ett enda trollslag tillgodosett.

In genom den första tunneln. Staffan syntes vara som i trans. De två storvuxna älgarna, längst med vägen norra sluttning, sågs dock endast av ett par åkare. De andra, var fyllda av stundens tjusning. Ytterligare tunnlar följde. Oslo passerade vi söder om på någon mils avstånd uppför dom stora backarna med utsikt ut över den vackra fjorden. Genom byar och städer. Över bäckar, älvar, via skogar och runt berg. Färden och jakten mot den efterlängtade kaffemuggen närmade sig sitt slut. Väl under taket på den utvalda macken kom ett par droppar regn. Men bara några stycken. Kaffet skvalpade i plåtmuggen för 99 spänn. Korven som var omlindad med en fläsksvål gourménjöts i dom hungrigt tuggande munnarna. Mungiporna blänkte av fett så som kändisen Lars Orups typiska nyhetsflinande grin som en gång i tiden dagligen påtvingades oss i våra vardagsrum i tv soffan. Men gott var det och varmt var det åxå. Precis som förra gången, brände man sig på tungan vid den allra första slurken av kaffet. Man lär sig aldrig! Så är det bara.

”Mot solnedgången!” skrek PållePe och släppte upp kopplingen. Över älven och vidare i en labyrint av korsningar, broar under nybyggnad, stoppskyltar och rödlysen. Genom några vackra skogar innan älven och den sista bron för dagen äntrades. ”Glaskyrkan” kastade som vanligt ett härligt glitter oss till mötes, innan vi svängde in till Vandrarhemmet i Kongsberg. Uppackning, en öl, dusch och rena kläder innan byn stormades inför kvällsmaten. En jazzbar med pizza. Tung öl och stora portioner. Klämmen, klämde till med en extra pizza alldeles själv. Alltså, det den karlen’ åt den kvällen var lika mycket som om han skulle ha beställt tre fullstora Italientallrikar hemma i Surahammar.

Jag kan påpeka, att jag vägrade att sova i överslafen denna natt/år (se förra årets resa). Staffan tuggade på en plastbit och på så vis slapp vi hans snarkande. Men Mats ”Klämmen” Karlsson, han pratade på han. Hela natten. Dom flesta hade fått nog av den varan redan tidigare under kvällen. Men bror min och jag, vi fick allt höra ett och annat äventyr till under natten när han låg och sov? De ni!

Ca 50 mil.

6 maj

Solen sken. Några var tidigare än andra ner till matsalen denna morgon. En Continental härlig frukost var en fin överraskning för de mindre erfarna resenärerna. Men det hade varit en kallt natt. Is på rutorna och sadlarna var snövita av frost. Under hurrarop och med vinkade gäster från vandrarhemmets fönster i Kongsberg började den andra dagens resa mot den första bensinmack i Notodden. Kylan lockade, trots den bastanta frukosten, både till kaffe och korv som vanligt. Kolonnen drar vidare mot Heddal och den gamla fina stavkyrkan. Denna gång är dörrarna till det inre öppet och en vänlig, vacker dam ger oss ”plankare” den guidade turen vi missade förra gången. Mäktigt, stort och helt underbart att trästockar äldre än tusen år har smekts av våra händer. Ja, det var nog en mycket konstig känsla som strömmade in i kroppen och fick våra tankar att i ljudfart resa genom tiden med fantasier om vad som utspelat sig inför dessa kvistögon från en svunnen tid? Märkligt på min ära!

Tiden gick visst fort där inne, när resten av sällskapet med stark undran frågade vart vi tog vägen? Vi far vidare på slingrande vägar mellan berg och dalar. Molnen bullar upp sig och blir tätare och tätare. Kyla ligger kvar uppe på höjderna och det var ett efterlängtat stopp vi tog halvvägs ner i serpentinen mot Flatdal. En rökpaus för vissa och en sträckning på benen samt påtagning av regnställ var förströelsen förutom den gudomliga utsikten för andra. Gnesta hade stannat en bit upp och fotat både oss och vyerna. Åsså var det det där med regnstället. Tänk er en brottartyp i skinnställ och med ett lånat regnställ i storlek mindre? Det var ett skådespel att se denna korvstoppning. Allt slutade med att skinnstället åkte av för att regnskyddet skulle komma på plats. En tunnare jack drogs över för att få en viss värme under färden? Klämmen, ”den vandrande prinskorven” var född!

Vidare ner i dalen på härliga slingarnde vägar. PållePe missade även denna gång Skidmuseet i Morgendal. (Vilken gång i ordningen vet jag ej). Men på kvällen lovade han att det skulle ske vid nästa passage? Farten var bitvis hög - kanske anledningen till missen av avfarten denna gång - men det var fin fina vägar. Dock med regntunga skyar i vårt följe. Vid det stora vägkorset i Höydalsmo togs en välbehövlig paus med flera burkar av läsk å godis. Kartor köptes. Diskussioner om eventuella färdvägar genomfördes. Visst taktiksnack om ”hur att styra en båge” fanns också här och där. Vissa beundrade varandras hojar och det som inte sagts tidigare framfördes och bekräftande nickar på ett visst samtycke gjordes också.

”Mot Dalen!” vrålade återigen PållePe och startade hojen och svängde vänster och vidare in på den kurviga smala vägen. Härliga slingrande vägar. Emellertid lite gropiga och med i vissa fall dålig asfalt. Flera mil som ena stunden gav oss regndroppar för att i nästa flörta med en liten ljusstråle. Sedan kylan, som i ett hån att vi inte skulle vara allt för varma inombords. Martin och Gnesta ville fota, men jag tror att dom inte vågade lämna kön för att se oss andra försvinna i fjärran. PållePe hade bråttom – Varför? Fotoskräck?

Sedan kom dagens höjdargrej! Det var en alpliknande nerfart som här väntade oss. Fantastiskt härliga vägar i en serpentin jag inte sett maken av tidigare (en viss Örebroare har visst missat en sväng här tidigare och fick då hjälpas hem). En hållning av hojen till den yttersta delen av böjen för att sedan gina in och vika stålhästen så mycket som möjligt var tekniken som gällde. Trots detta måste hela vägens bredd användas både in och ur svängarna. Tvåans och i svängarna var det ettans växel som gällde. Vi fick inte överhetta våra bromsar. Några hade det mycket svettigt och nedfarten kom att bli en följeslagare även under nattens trygga sömn.

Efter en kort rundtur bland några minnesvärda byggnader som förevisades oss om Pålles svunna tider, var en matpaus något vi alla längtade till. Fortfarande med ett lätt regn som följeslagare gasade vi upp i dom branta backarna på andra sidan Dalen. Lika brant uppför som det var på andra sidan utför gjorde det härligt att få gasa och växla våra hojar genom svängarna. Men efter mindre än fem minuter så hade vi kortat av hopen av maskiner med två. Fotografier i svängar och dalgångar var ett måste och flocken fick varligt vänta in konstnärerna vid några hus vid Holte bro.

Vägen blev smalare och smalare. Beläggningen blev även den med milen sämre. Många tankar for genom förvånande huvuden? Hur skulle det här sluta? Snart började snön bilda fina drivor efter sidorna. Kylan blev mer påtaglig. Kolonnen drogs ut i en nästan kilometerlång slinga. Några ville fota detta vackra som fjällen bjöd oss, men färdledaren hade för första gången fått lite panik i blicken och höll kanske högre fart än vad som borde varit att rekommendera på dessa vägar. Kilometrarna tickade på och milen lika så? Hade han inte tittat på kartan? Visste han inte hur långt det var? Visste han inte hur högt vägen låg? Snö eller is på vägen? Hur skulle detta sluta? Hövdingen gasade på! Han ville bort från hoten så fort som möjligt. Vände inte blicken bakåt en enda gång! Rädd för att snön skulle falla på oss. Vi andra satt som i trans och beundrade utsikten men tyckte kanske att färden gick lite väl fort. Dock helt ovetandes om ledarens skräck inför ett eventuellt snöfall? Vägarna slingrade sig vidare allt vitare och vitare ända upp på 830 meters höjd. Lätta snöflingor blandades med frisk vind i våra ansikten. Kanske begrep vi andra inte farligheten i den eventuella faran? Vi tyckte bara att det var vackert och härligt att fara fram i noll gradig temperatur och njuta av att fingrarna började bli stela. Sommarsemester och få frusna fingrar? Häftigt! Härligt!

Ännu en trevlig nerfart och ut på vägar som slingrade sig mysigt i dalgångar vidare in till Valle. Där var det mycket varmare än på fjället och glassar köptes på löpande band. Två fotografer var på efterkälken och FröviJanne vände åter ut mot vägkorset för att möta upp bromsarna! ”Utsikter som dessa, är något som värmer ända in i hjärtat!” var det någon som sa när två blomsterbiträden ”vickade” förbi oss när vi satt vid fikabordet och spanade ut över byns lilla torg. Den ena kunde utan vidare vara en kandidat i någon av världens Misstävlingar. Uj, uj!

Färden gick vidare på ibland kända vägavsnitt som mysigt slingrar sig bland vatten. Blått och grönt i en salig blandning samt en väg som bara blev härligare och härligare bjöd oss till dans denna eftermiddag. Till slut stod inte Klämmen ut längre! Han gav full gas och försvann som en rem i fjärran. Som genom ett under klarar han ”snuten” som just höll på att kliva ur WV-bussen när han for förbi. Och när vår tur närmade sig var redan radarkikaren riktad mot oss! Vi hade dock i tid sett deras uppställning i böjarna vid sjöviken. Så det gick bra. Men Klämmen hade tur han, får man lov att säga, när han for med sina två hundra knutar förbi bylingarna!

Efter en middag och rundvandring bland lastbilar och tankning i Evje hittar vi stugorna i Björndalen. Vi bodde helt själva och fick två stora timmerstugor att härja runt i. Fint! Under denna kväll fick hela hopen av mc åkare en god inblick i alla målarackord som funnits i Stockholm.

Ca 30 mil.

7 maj

Återigen morgonfrost! Städning av stugor och en kontant dusör blev lagd på bordet enligt överenskommelse. Klämmen vill åter gasa och försvinner innan vi andra startat våra maskiner. Han har intagit en fin plats i något dike för att fota oss andra. Vi bugar åt den artigheten. Men bara för att vi i stunden senare skall sakna honom på andra sidan stan? Telefoner går varma och vägen beskrivs och sim-sala-blim, är vi åter ett fullt gäng. Bara några hundra meter till och sedan är det Stockholmarn’s tur att stå vid sidan av vägen för att fota och vinka. Fina vägar för oss vidare söderut. Mycket gamla halvraserade hus och bodar blir följeslagare utefter vägen. Men inga Hydromackar. Alla tycks lysa med sin frånvaro. Ett kort rökstopp i Osedalen. Vi skådar en byfest på torgen men far snabbt vidare. Kaffe verkade vara en bristvara när vi äntligen fastnar i ett och annat varv i en främmande rondell. Korvkaffe som vanligt!

Sedan i rasande fart mot färjan i Sandefjord. Vi blir först in bland hojarna. Det är bara det, att det återstår tre timmar innan avgång!

Som turister med glassar och fika på torget njuter vi under muntert musikspel och allmänna repetitioner inför Norges nationaldag av unga musikanter. Bängan letar efter en lastbilsmössa, nu när han insett att 800 cc är i minsta laget. Han hittar något med Volvo på och det skall väl föreställa en med stort släp på förmodar jag, för han såg mycket stolt ut när han kom oss tillmötes med smäcken på sitt huvud. Vi sticker snabbt tillbaka så att Klämmen missar sitt kaffe. Och allt detta för att mötas av ett ”målarteam” som kladdar på vår båt innan äntringen.

Sedan var vi där igen? Vissa käkar korv för 50 kronor och andra tar ett ”sommarjulbord” för endast 85 kronor. Trots denna utsökta buffé, fanns det tendenser till smitning? Vissa handlade åt dom där hemma i ”taxen” (inte speciellt billigt tycker jag).

Strömstad tog emot oss med öppna famnar och damen på hotellet var dess egen boss! Vissa föredrog tv på rummet med en ”lille en” och andra föredrog stan med krogfotboll, varav en hittade en bekant vid ett av målen?

Ca 30 mil.

8 maj

Morgontankning med tre försök att hitta ett frukostställe! Fulltankade och med solen i nyllet bjöd Dalsland på fina vägar. Regn och hagel i stormliknade byar. Typiskt åskväder alltså! Staffan får ett rent helvete när regnet vräker ner efter en hagelskur och han i panik river av sig sina ”goggles” som immat igen. Det är här som färdledaren misstar sig på att det är bror min som följer honom alldeles nära i hasorna och upplever inget problem. Men det var FröviJanne som låg som en loska, tätt bakom, följande i hjulspåret medan Staffan pinar sig med sin närsynthet att följa sin framförvarandes baklyse in till döden. Ganska farligt och vi har pratat igenom detta och hur man bör handla som förare i en liknade situation. Lärorikt trots allt! Det blev Säffle som bjöd på en kopp kaffe (Jämför: Hasse å Tages revynummer, En spik i foten!) denna gång. Under rasten på McDonald klarnade vädret upp så att allt var regnställ heter for all världens väg.

”Mot väster!” dundrar åter igen chefen. Vi gasar på med lite högre fart nu. Bängan viker av mot Dalarna redan vid Karlstad. Vi övriga fortsätter i samma fart mot Väse med ett kort stopp och lite skitsnack. Gnesta tar som vanligt några småvägar sista biten hem och lämnar oss andra vid Kristinehamns utfart. Vid Karlskoga tvingas vi att ta en omväg, då en storbrand med giftiga gaser dränkt stadens centrum!

Vid ett fikastopp i Örebro lossar vi Frövi från sällskapet. Ut på motorvägen igen. Och då ni! Då händer något märkligt? Mannen som legat sist och släpat och ibland till och med bromsat: Tänder EBK:n! Han kör om oss och loggar farter som jag inte trodde dessa maskiner vara goda för! Vi har fortfarande inte fått ett svar om vad som hände och hur han tänkte? Han bara for ifrån oss och försvann i fjärran. Kanske att det blev nått med bränslesystemet. Jag vet inte och han har varit tyst som musen sedan dess? Sedan vid Sörstafors fortsätter Yak mot Stockholm på sin skenande Yamaha medan vi andra fortsätter hem till respektive bo.

45 mil

Totalt ca 155 mil från Strömsholm

Onsdag 27 okt, startade Janne och jag från Statoil Hammarbyrampen, för att liksom klämma ur det sista av ”tuben” sommaren 2004. Vi skulle ta Vaxholm, Värmdö, Södra Länken och nya motorvägen förbi Strängnäs.

Det va minusgrader uppe i Sura, men här nere vid ”havet” höll det sig på andra sidan nollstrecket. En annan har ju, som sagt tidigare, bra utrustning för den kallare tiden på sommaren, medans Janne, kör med lite tuffare grejer, bl.a ett par ofodrade kraghandskar, som jag tror han hade redan på den tiden vi körde cykelcross hemma i byn. Men han startar i ett par styva lädertummvantar, med innehanskar av nåt tjockt tyg, som gör att han får svårt med reglagen på styret. Viftar med armarna när han ska svänga, m.m.   Å, jag höll på att glömma. NÄBBSTÖVLAR !   Näbbstövlar, jorå, du läste rätt.

Nä, nog om Jannes mundering för denna gång.

Vi drog Autobahn till Enköping. Strax före infarten, blinkade en bilist åt oss. Trodde först att det va nån knutte, som avundsjukt visade att han hellre velat köra med oss, än att sitta instängd i sin bil. Men att det va snutvarning, förstod jag, när jag skymtade nåt blålysande borta på parkeringen.

Fick ner ”Femtonhundran” från hundrasexti till femti, på bara nåra meter, så när jag passerade killen som låg på backen med kameran runt halsen, yrde det gnistor från bromsarna så det tog eld i hans iniform.

Det måste ha gått till så, för vi mötte senare ett par brandbilar med blåljusen på. 

Svängde av motorvägen och dunkade lugnt genom Enköping, Fannabacken, förbi knuttegården i gamla parken och ut på gamla Stockholmsvägen, man blir lätt nostalgisk. Det dyker upp en kaffeskylt. Stanna i Bålsta och tar en fika? Hann jävlar inte mer än tänka tanken, så blåste det till på insidan. Det va Janne, som åxå sett skylten, kraftig inbromsning å ner på plan, som såg ut som en osladdad speedwaybana. ”Va här i somras” kvittrade flygarn, när man med skitiga stövlar trampade runt, i nåt som kvällen innan måste ha vart en sträcka på nåt rally.

Nu drack vi medhavt kaffe och njöt av värmen som solen bjöd på denna sköna höstdag. Janne började dansa runt lite,de va kanske näbbstövlarna som inte höll måttet. Visst ja, skulle inte snacka mer om hans grejer.

Vi valde att fortsätta gamla Stockholmsvägen. Kör genom Bålsta, Bro, Kungsängen fram till Stäket, där vi tar länken över till Rotebro. Vidare till Danderyd å motorvägen ut mot Norrtälje. Det tar en stund den vägen, mycke vägjobb, men blir nog bra när det blir klart. Vaxholm står det äntligen på skyltarna och vi svänger av och tar oss till första rastplatsen.

Stannar och tar en balja till. Sitter gott, för det är i alla fall inte sommarvärme, även om solen strålar från en klarblå himmel. Det är nu ”han” byter till kraghandskarna, och tror att, hupp hupp, nu va jag där igen. Kör vidare till Vaxholm.

Kör ombord på första färjan som tar oss över till Rindö. För kort resa, för att besöka baren, så vi står å gottar oss i solen. Dumt att ta av sig hjälmen, tog bara nån minut, så va på ön. Ön är fyra km. så snart va vi på nästa färja, och nästa ö, Värmdö.

Här bodde jag ett tag när jag va ungdom (18 bast), så jag körde och tänkte på den tiden. Inte så bra, visade det sig, när jag passerade skolan vid Ängsvik, med alldeles för hög fart, tur att han med kameran inte låg där. Å där låg kiosken, mmmm. Minnena som dök upp från det förgångna, va som en härlig film.

MC Donald, står det på en stor skylt, och vipps, va man tillbaka till nutiden. Eftersom vi bara hade kaffe i bagaget idag, så gled vi in och beställde varsin ”meny”. Grabben i kassan frågade om vi kom på skoter, vi va nog väldigt välklädda. Här nämner jag inget om Jannes fingrar, men tänk själv, ofodrat +5 flera mil.

Mätta och glada fortsatte nu resan, mot ett av dagens mål, Södra Länken. Vägen in till ”stan” va inte som den va förr. Fan va dom hade hunnit med mycke på dom åren. Snart fyrtio, fast det käns inte så. Motorvägen tog oss snabbt till Nacka och infarten till hålet, som skulle ta oss under jord till Årsta, där vi dök upp igen. Det va en väldigt bra och trevlig tunnel att färdas i tyckte vi, som är vana med dom trånga, oftast mörka och fruktansvärda, tunnlarna i Norge.

Södertälje passerades på låg höjd, och vi stannade vid avfarten till Nykvarn. Kaffe och ett litet besök i busken, å vi va snart på cyklarna igen. Antikboden i närheten av Taxinge slott besöktes, innan vi gled upp på den nya motorvägstreckningen, som va dagens andra mål. Fin väg i fint landskap, är mitt betyg åt den nya sträckan, förbi Strängnäs.

Planerat tankstopp i Eskilstuna, vart intet. ”Flygarn” har Preemkort, å nån sån mack, hitta inte vi. Det blev Norsk Hydro i Kvicksund, innan vi körde över bron till Västmanland, och dom sista milen hem.

Vi skildes som vanligt med en snabb nick. Cirkeln är sluten, Janne tog av åt Sura vid Hammarbyrampen, å jag körde ner till garaget, och som jag tror, ställde in för i år.

Tack Janne, för alla trevliga körningar, som vi gjort i år.

Det började redan för nån vecka sen.

”Ska det bli nån oktoberkörning i år?”

 Det är förstås Janne som inte kan inse, att vintern närmar sig med stormsteg, åsså vet han att jag är lika galen, så det bestämdes att det skulle bli av, nån fin dag.

Enl. SMHI ska det bli fint väder i början av V42, så jag ringde Janne och hörde om det skulle passa honom med en sväng på tisdag. ”Inga problem” får jag till svar. ”Vi sticker till http://www.carlbarks.se i Kumla , å kollar in nya butiken”.

Tisdag 12 okt:

Kall klar morgon.

Ringer Janne 09:00. ”Är du beredd för en tur?”  ”Det är ju flera minus ute” får jag till svar. ”Minus två” svarar jag, å så va det nog snackat om det. Jag är hos Janne i Sura vid tiotiden.  560

Ser till, med frugans hjälp, att han får på sig, underställ, sina hemmagjorda värmesköldar, vindjackan, tejpar brallorna så att knävärmarna sitter still, å som liksom kronan på verket, ett par självspruckna skoterkängor, från mitten av sjuttitalet.

Ut med HD:n  i vinterkylan, och med lite choke startar twinnen upp med ett härligt muller. Nåra skrämda grannar, kikar ut genom dom isiga fönstren, för att få en skymt av dom galna grabbarna, som drog iväg så att frosten rasade från dom isiga buskarna på villatomterna.

Vi bestämde att ta vägen över Skinnskatteberg och Riddarhyttan, ner över Lindesberg till Örebro. Redan i första backen upp mot bensintappen, låg isen som en tunn hinna på vägen. ”Det här kan bli tufft” sa vi, medan vi fyllde soppa, men vi får ta det lugnt som fan, innan dagsmejan gjort sitt.

Gunnilboskogen va som en tavla av Bruno Liljefors. Träden va täckta av frost, och snön ok. rimfrosten låg som ett vitt täcke över kalhyggena. Jag är inte riktigt säker, men jag tyckte jag såg en älg, på isen vid en av tjärnarna uppe i skogen.

 Föret blev stabilare, och snart va vi i Riddarhyttan där vi stannade vid min husvagn för att installera en timer till värmaren.

Nu bar det söder ut och värmen började så smått mjuka upp våra stela kroppar. En kopp kaffe, med för denna gång inte bortglömda smörgåsar, smakade fint, vid rastplatsen i Lindesberg. Ringde ”Frövi” men han kunde inte köra med.

Solen brände nu friskt från klarblå himmel, så resten av körningen mot Kumla, gick som om det vore vid midsommartid. Satt och funderade på hur länge Janne kunde köra, innan han brann upp i sin mundering. Jag tror att värmesköldarna gjorde sitt, höll kylan kvar på insidan, alltså. Snart va vi framme i Kumla. 562

Besöket i Carlbarks butik va snart gjort, och vi ställde färden hemåt. Det började suga lite i tarmen, men Road Captain bara öste på. For förbi det ena värdshuset, efter det andra. Får äta när jag kommer hem, tänkte jag. När vi passerat Högsjöns Värdshus, signalerade Janne fram mig, och med en gest, att bita i handsken visa, att han, som jag trodde, frös om fingrarna, och snart ville stanna för att värma sig. Men icke då. Döm om förvåning, när han blåser förbi den första avfarten, för att vid nästa avfart, med en elegans, likt en långtradarchaffis svänga av motorvägen, runda rondellen och backa in lite snitsigt på MC-parkeringen, vid MC Donalds, å jag som trodde han frös, snyggt jobbat Janne.

Efter att spisat +meny, satt vi snart i sadlarna igen, tog gamla E18 för att köra inom Action Sport i Köping (det va där jag köpte min Vulcan) och kolla om nya CT: n hade kommit. ”Den är på gång” sa handlarn, priset va inte fastställt än, så det blev ingen affär.

Nu va det bara nåra mil kvar på årets oktoberkörning, å som vanligt när Janne å jag kör, blir det inte nåt gullande å kramande, utan vi mossade lite lätt i farten, när vi skildes vid Sörstafors, där Janne vek av och tog åsen hem till sin Cristina (tack för lånet) i Sura, och jag tog dom sista milen. hem till garaget i Västerås.

Fredag:

Började med att ta vägen förbi  jobbet, hade glömt alla bokningsbekräftelser, är det inte nycklarna, så är det nåt annat.

När jag rullar in på Statoil i Fagersta, då är redan ”Frövi” där, ser att han fäller ut sidostödet, så han hade inte behövt vänta. En fika med hjortronbakelse, på Gammelgårn, slinker ner innan vi kör vidare.

Vädret är på våran sida i dag, så milen rullar på. Vi kör Norberg Hedemora, för vi har Touringbutiken i Djurmo som vårt första mål. Jag tycker att den vägen mot Dalarna är grann. När man kommer till Sjulsbo öppnar sig landskapet, och man förstår varför det heter Dalarna. Det är lite för tidigt på hösten vi åker, men vi kan ana att färgerna är på gång, en del björkar har börjat bli gula. 

För att liksom dra ut lite på första dan, tar vi en sväng på gamla TT-banan i Hedemora. Kände mig som Geoff Duke, när jag la ner vänsterknät i Matsbokurvan, man kunde nästan höra vrålet från publiken. Väl ute på vägen igen va allt som vanligt, det enda man hörde va vrålet från däcken, som studsade mot vindrutan.

I Touringbutiken inhandlade ”Frövi” ett par regnstövlar, som han blivit rekommenderad att investera i, å så njöt vi av kaffet, som butiken bjuder på. Träffade ett par bekanta från Norberg, ”Tojje” med kompis, va upp för att handla lite nytt, till nya cykeln.

Nu va det dags att sätta fart mot Insjön å Nize Bike. Där hade jag bestämt möte med Esa från Karlskoga, medlem i Vulcan Riders Sweden. Han hade inget medlemskort, men nu har han. Esa handlade vilt, för vi har %, när vi visar medlemskort från VRS.

Vi kör via Plintberg å Tällberg, ner till Rättvik. Av trogen vana stannar vi alltid i Rättvik (en gång förut) och äter, handlar förnödenheter och köper norskpengar, så åxå i år. I år blev det ingen folksamling, vi hade ingen larmad HD med oss.

Från Rättvik tar vi gamla vägen genom Vikarbyn, tankar och tar en kopp fika i Mora, kör vidare på 70:an mot Oxberg. Missar avfarten till Blyberg, men man behöver ju inte åka på alla fina vägar på samma resa, så den sparas till nästa år. Över Oxbergsbron och vidare Vasaloppsvägen mot Sälen, inhandlar de sista förnödenheterna i Transtrand, innan det bär uppför mot fjället.

Vi hade redan fått besked från ”Gnesta”, att han gått på trynet i skogen. Han tar vägar, som lika gärna kan vara bara nåt jävla streck i kartboken från en blyertspenna som nån unge har kladdat dit. Där skulle vi, aldrig köra.

”Jo, det blev ju gräs mellan hjulspåren, det va lite svårt att sätta framhjulet, så rätt som de va, så låg ja bara där” sa han, när han kom linkande mot oss, då vi landade vid stuga 7 i Tandådalen. 20:00 kom ”Raggarn”, och nu va vi alla på plats. Efter en öl, en Jäger, å lite surr om morgondagen, snarkades det snart i bägge sovrummen.

Lördag:

Låga dimmoln svepte genom dalen, när vi tidigt i ottan packade våra cyklar för att komma iväg så tidigt som möjligt. Dimman hade inte blåst bort när vi passerade gränsen, men när vi rullade ner mot Trysil, började solen så smått tränga igenom. Byn höll som bäst på att vakna när vi dånade in, och likt ett gäng cowboys slog upp svängdörrarna på saloonen, läs Hydromacken, för att få i oss nåt starkt. Vi rutinerade Norgefarare gick bara fram till disken, så va koppen full, medans den ”nye” fick hosta upp en femtilapp, sen va hans kaffe fixat på den här turen. Vi tog en vända genom byn, men så här tidigt fans det inte mycket att se, så vi satt snart i sadlarna igen.

Ett kort stopp i Ådalsbruk, kollade in nåra tomtar på Micklagard, och nåra ljusstumpar på bränneriet i Löiten, innan vi kör ut till E 6: an och vidare mot Lillehammer. I år blev det stadsbesök, för ”Rembranth” (”Gnesta”) hade glömt sina penslar hemma. Branta gator upp och ner, mycke trafik, bökigt å jäv… och vipps va vi bara två, som parkerade våra bågar i vad jag tror en av störtloppsbackarna sen OS. Efter ett par nervösa minuter, hör vi dunket från ”raggarns” femtonhundra eka bland träkåkarna, och man kunde andas ut för den här gången. Vill minnas att det va nån ”episod” förra året på hemvägen.  Massor med folk på gågatan, vi skulle ha mera tid, för det verkade va en trevlig by att russla i. ”Rembranth” hittade en järnbod som sålde penslar, så nu kunde även han koppla av, och njuta av det fina vädret. Vi styr vidare upp genom Gudbrandsdalen och dess underbara natur, det skulle ta flera sidor att beskriva, så den måste upplevas på plats. Tankar i Ringebu, och tar samma väg som förra året, upp via Sjoaälven, till Lom.

I Lom väntar vårt ”stabbur” och det tog inte lång tid, förrän man hörde pyset från en välskakad ölburk, det smakade fint efter alla timmar på cykeln. Ett annat mysko ljud, visade sig att va rasslet från Gnestas osmorda kedja. Vi hade inte märkt att han smugit sig ut, så när vi tittar ut genom fönstret, ser vi ”Rembranth” liggande på alla fyra under cykeln och ger kedjan en behövlig omgång, med den nyinköpta penseln. 

När vi spolat av oss resdammet, och slappat ner i varv, tog vi oss till restaurangen för att få oss lite mat. Ugnen är upptatt, sa en liten men bastant kvinna bakom disken. Det va nåt stort sällskap som hade nåt special för sig, så det blev att vänta nästan i en timme, hårt när man är sugen. När vi äntligen fick in våra pizzor, vräkte vi i oss som hungriga vargar. Det blev nåra bitar kvar, trots att jag försökte vad jag kunde. Den obligatoriska visiten på Fossbergs pub på hemväg, blev inte som förra året, de va ingen dans, så att släpa på dansskor va onödigt i år. Frånvaron av dansen, gjorde att vi snart låg där och snarkade, tidigt igen, men det visade sig klokt på morgonen.

Söndag.

”Gnesta” går för att köpa sig lite frukost, men kommer tillbaks utan varor. LUKKET stod det med stora bokstäver, Åpner 08:00. Vi får skylla oss själva, när vi inte är uppe på kvällen och rumlar runt, så vi kan sova lite längre på morgonen. Macken öppnade inte heller förrän åtta, så vi fick stå och vänta, innan vi kunde få soppa till våra bågar. Om vi vetat att vi skulle åka så tidigt på söndan, hade vi tankat dan innan, men nu har vi lärt oss det till nästa gång.

 Vädret såg ut att bli mc-vänligt, så det beslöts att ta Sognefjällsveien ner till Övre Årdal. Så bar det då i väg, upp Böverdalen mot de…  men va nu? Jag va plötsligt själv på vägen, saktade in och smög långsamt vidare mot någonstans där jag kunde stanna. Som väl va, dök det upp tre ljuspunkter nere i dalen, och färden kunde fortsätta. ”Fan, glömde knäppa hjälmen”, sa en av deltagarna.

Rätt som det är blåser ”Gnesta” förbi, han hade observerat en skylt med utsiktssymbol på. Tvärnit så det skrek i asfalten, i den annars så tysta fjällvärden, fram med kamerorna och det förevigades sköna vyer. På med munderingen igen, och vidare in i fjällvärden. ”Vroooom” de va ”Gnesta” igen, ”nu ska vi ta åkbilder” sa han, och vi fick snällt vända tillbaka och försöka hitta nånstans att vända. ”Gnesta” fick in nåra fina bilder, och lös som en sol när han kom ikapp oss, vid Krossbu, där vi stannat för att ta en fika.

Det hade börjat droppa lite, så vi drog på oss lite regnskydd, innan vi for vidare. ”Raggarn” hade sitt blå ställ kvar sen förra resan, trots att han blev pissblöt den gången. ”Frövi” fick nu tillfälle att pröva dom, av en av deltagarna, rekommenderade gummiskydden till custombotsen. SMACK, sa det, och hundrafemtikronorskådiset sprack rätt av, ”Fy Fan, sånt skit” hörde jag, och fick lite ”ågren” för att jag fått han att investera i nåt som va så komplicerat att få på sig (jag har haft mina hela säsongen och det har bara varit positivt).  ”Gnesta” o jag, som har lite rutin på det här med mc, satt lugnt och väntade, medans de andra tu fick på sig sina munderingar och likt Michelingubbar klättrade upp på sina cyklar.

 Det visade sig klokt att vi va förutseende med regnskydden, för snart va vi uppe i regnmolnen. Det är lite annorlunda att åka bland regnmoln, regnet bara är där. Vägens högsta punkt 1440 möh. passerades utan stopp (såg inte skylten) och vi stannade inte förns det bar iväg neråt igen. Vi va nu framme vid Turtagrö, där vägen går över till Övre Årdal. ”Vilken väg blir det” undrar gruppen, när vi stannar på rastplatsen. ”Gnesta” for tillbaka upp för att ta nåra vyer, medans vi andra  funderade över vägvalet, nu när molnen hade tagit över. (Minns förra året) Det blev den längre vägen, ner till Sogndal.

Regnet försvann när vi kom ner under molnen, så nu va det bara att susa på efter fjorden, fram till Sogndal.  Det har nu gått nåra timmar utan kaffe, så det blev ett varv i byn, men det va ju söndag, å då va det stängt på dom flesta ställen, och nåt fik kunde vi inte hitta.

På färjan över fjorden fick vi äntligen kaffe, och det slank ner nån pizzabit med tror jag.  ”Helvete va mörkt de va i tunneln.”  Janne (han från Frövi) hade såna där fotokr…. ja, såna där självjusterande glasögon, å dom va ju alldeles svarta första biten i tunnlarna. Nästa tunnel, efter färjeturen, va lite längre, så sista biten såg han tack o lov ganska bra. Kör förbi Lärdal, stannar vid Aurlandstunneln, för att Anders å Janne ska få ett smakprov av värdens längsta biltunnel ”Har kört där förut, stannar å packar ner regnstället” sa raggarn. Vi drog in sex km. till första rummet, tog nåra bilder, åsså tillbaks igen.

”Raggarn” stod med motorn igång å varvade lite kaxigt, när vi kom tillbaks, förmodligen för att demonstrera lite, att såna där svängar tar bara tid. Så jag snodde runt på parkeringen och brakade iväg, vidare upp genom den mäktiga Lärdalen. Men va fan nu då, mörkt i backspeglarna igen. ”Hjälmen” sa raggarn, lite rödblossig om kinderna, när vi stannade vid Borgund stavkyrka.

Det tar tid att köra i Norge, så nu fick vi ta å köra en stund för att senare stanna för en bit mat. Vägen över Fillefjell är snabb å bra, så milen rullar på under oss. Passerar Tyinkrysset, här hade vi kommit ner om vi kört via fjällvägen från Turtagrö. Ett tankstopp med kaffe vid sjön i Vang, med toppar på nästan 1800 m speglandes i fjorden, som klippt ur en reklamfilm, innan vi kör dom sista milen ner till Fagernes, där det blir lite mat och en stunds vila. Till Hönefoss, där vi ska bo, är det bara ca: 13 mil, men nu hade vi setat på cyklarna sen åtta på morgonen, så det gick lite trögt dom sista milen. När mörkret började ta över, och ögonen sved lite, så dök äntligen skylten upp ”Utvika Camping” äntligen framme, efter 13 tim. En öl på altanen, å en liten virre, som ”Gnesta” hade gömt i bagaget, satt fint, innan man slumrade in för natten. I dag hade vi en snittfart på under 30 km/tim. Det tar som sagt tid att köra i Norge

Måndag:

Det kan inte va sant. ”Raggarn” är nästan färdigpackad, när vi andra gnuggar sömnen ur ögonen. Campingvärden öppnar sömnigt dörren å tar emot campingavgiften med ett dovt hmmm. Har ni vaskat gulvet, va det ända han sa, innan han stängde dörrn, och förmodligen gled ner i sänghalmen igen. Resten av campen, vaknade nog när ”Frövi” drog igång sin båge, inte för att den bråkar så mycke, men vid den här tiden. Vi körde in mot Oslo, tillsammans med tusentals morgonpigga norrmän, i fyra filer, bland bussar å långtradare. Hittade Hydromacken, där vi hade stannat i våras när vi körde Hardanger. Gratis kaffe, men mackan kosta 40 spänn.

 Vi tog ett ömt farväl av ”Gnesta” efter att noggrant, gett han instruktioner, om vägen, in och ut från Oslo centrum. Nu hade han läkt ihop så pass att han skulle åka lite grusvägar i Värmland på vägen hem. Vi skulle bara vinka lite glatt, när vi delade oss före tunneln, åså bar vi iväg. Hann bara köra nåra hundra meter i kaoset på infarten till byn, när man ser en Trans Alp blåsa förbi på avfarten mot Ring 3, och försvinna i ett dammoln, på för honom okända vägar. ”Det stog Gardemoen på skylten” sa Gnesta, när han ringde mig på kvällen. Han hade haft en fin dag på fina vägar, och va välbehållen hemma vid sextiden..

 Vi va nu tre, som trängdes med dom andra tusen, på väg in mot Oslo. Körde i bussfilen när vi snabbt närmade oss betalstationen. HJÄLP! bussfilen svängde av från E18, å våran mcfil låg åtta filer till vänster, ut med blinken och börja kryssa. När jag kommer igenom payen, ser jag till min lättnad två mc i spegeln, å de är rätt bågar. Resten av Oslo gick utan problem och snart va vi ute på landet igen. Stannade vid Örje å tog det sista gratisfikat på Hydro, innan vi gled över gränsen till Sverige. Vi, nää, fan nu va jag själv igen, ”hjälmen” tänkte jag och körde lugnt vidare, å vid stoppet efter Grums, fick jag bekräftat att så va fallet. (Han hade tejpat visiret förra vändan, i Odda, där han slängde hjälmen glatt i marken så plasten yrde, så det va väl därför han trodde att den satt fast ändå) 

I Karlstad tankade vi och fick i oss lite mat, innan vi skildes från Anders, som fick köra själv, dom sista 20 milen till Borlänge. Nu va det bara Janne och jag kvar på E18, så vi tog dom 10 milen Örebro i ett nafs. Janne drog av mot Frövi, å jag fortsatte själv vidare mot Strömsholm. Vid Högsjön utanför Arboga, sa ars.. ifrån, så jag tog min sista paus, hemma 16:00

Fredag:

HD-Janne skjutsade hem mig från jobbet på fredan. Han va nog lite sugen att hänga med, men har man hus, så har man. Packar ner mina prylar i två stora väskor, jag spänner fast dom på bagagehyllan som jag tillverkat alldeles själv. Den som sett, förstår nog att min slöjdlärare hade problem.

Duschad och fräsch drar jag nu iväg på mina 2-veckors semester, utan spätta, henne har jag tidigare i veckan placerat på Öland. Det visar sig ganska snabbt, att hon borde vart med.

Första stoppet, Jetmacken Örebro, tanka och snabbt ut på E 20 igen i med ”fartremmen”, och sen, av nån jävla anledning, blir nästa stopp Tånga Hed i Vårgårda., Vulcan Riders Riksträff.

Träffar Mats från Nora, å en Norrbagge, som bjussar på öl. Får upp tältet och blåser upp min nya luftmadras inköpt på Jula, bäddar med duntäcke å två kuddar, och kammar till luggen för att några sekunder senare sitta till bords med Vulcanvänner från hela Sverige, plus nåra Norrbaggar. Maten sköljdes ner med några goda pilsner och god musik från livebandet som lirade tills fram på nattkröken.

Lördag:

Vi va några stycken som vinkade av kortegen som for iväg på en 18-mila runda, klockan va bara 09:45, konstigt med så många knuttar i sadeln, så tidigt. Tar en sväng in till samhället och äter på en av stadens restauranger, där även stadens pensionärer samlats för att spisa. Resten av dagen tillbringas på Tånga.

Söndag:

Det regnar lite på söndagsmorgonen när jag packar ihop, men det stör ju inte en knutte, så efter ett ömt farväl av alla Vulcanare va jag snart på väg, inklämd i regnstället som jag haft kvar sen förra mc-tiden. Tankar i Sollebrunn, där mackgubben får en att tänka på ”gubben Welander” på macken, hemma i Kärrgruvan när man va liten. Sol å regn följer mig i dag, så gummidräkten får sitta på..

Passerar Oslo i regn och kör till Hönefoss, där det blir soppa i cykeln, kaffe i gratismuggen och en baconkorv. Baconkorven spände lite i regnstället, så sista milen åkte skiten av, för att resten av resan ligga i sin dunk.

Befriad från ”kondomen” va det bara att susa vidare förbi Norefjäll, där snön låg vit på topparna, mot kvällens nattstopp, som blev en hytte i Hemsedal. En trevlig danska tog emot och hälsade mig välkommen. Jag hann sluka ett par öl, duscha och kamma luggen, för att strax innan stängningsdags glida in på den tomma Chinarestaurangen i byn. Beställde världsvant en kycklingsoppa och en stor pils, som avnjöts efter att suttit på cykeln hela dan. I dag blev det 48 mil, innan man gled ner under duntäcket i stugan invid forsen i Hemsedal.

Måndag:

Ny dag, inget regn, kör från hytta 09:30 över fjället, där vägen går som högst 1137 möh. ner till Lärdal. Jag införskaffar lite div. matvaror för att avnjuta en frukost i parken nere vid fjorden.

Första färjan, från Fodnes över mot Sogndal avverkas, och jag kör via Sogndal där jag tankar, vidare upp och under Jostedalsbreen till Nordfjordeid. Här tar jag mig på vägar som jag inte kört på förr, till Åheim, där vägen ut till Vestkapp börjar.

Jag som är lite höjdrädd ångrar nästan omgående att jag valt att köra ut till Vestkapp, men jag kan ju inte skippa det nu när det är så nära. När jag tagit dom första milen på ”trollstigsvägar” stannar jag på bryggan i Selje och tar en fika i solen. En genväg över fjället tar mig snabbt över till andra sidan för att ta mig fram till vägen upp till Kjerringa 496 möh.

 ”VÄGEN !!” Vägen eller som jag tyckte, ett smalt snöre, va en trottoarsmal, med två djupa fåror och gropar som pisspottor, slingrande på kanten, utan räcke mot avgrunden till det rytande havet, å där, flera hundra meter under min högra fotplatta syntes stora tank och containerfartyg likt små legoklossar glida fram, och som inte det va nog, så står det en hästjävel i sista svängen, femhundra meter upp i rymden. Jag fick ta den i yttersväng, tror jag svimmade ett kort ögonblick, för när jag åter kom till sans va jag framme vid kaffestugan.

Nerfärden gick som en dans, för det blev liksom lättare när man såg att det sluttade lite ner mot vattnet, så snart va jag nere vid havet igen. Körde ut till Yttre Honningsvåg bara för att liksom täcka in hela Stadlandet.

Nu kör jag vidare i yttre havsbanden med massor av färjor och broar till Ålesund där det blir ett tank o kaffestopp. Snurrar runt lite i Sjöholt för att få en hytte men som vanligt är jag ute för sent så det finns bara stora = dyra, så jag fortsätter mot Vestnes. Hittar ingen hytte där heller, så jag kör ner till färjan mot Molde och missar den med nån minut. En timmes väntan plus att färjan över tar en stund, är bra för arse, ja menar baken.

I Molde va campingen stängd när jag kom, så nån hytte blev det inte, men det borde finnas gott om plats för ett litet tält, men inte då, om man inte ville ligga utanför servicehuset eller vid soptunnorna, så det blev att fara vidare. På Hydromacken dracks gratiskaffe och handlades en ny karta, för nu va PållePe på okända vägar.

Nu bar det av mot Atlanthavsvein. Natten va klar, solen va på väg ner och färjade himlen och molnen blodröda. Nu tyckte jag att det va bra att jag inte hade stannat tidigare, för denna naturupplevelse va nåt som man inte glömmer. När jag kör längst ut, över alla broarna, sjunker solen som ett glödande klot ner i havet, man kan nästan höra att det fräser.

Klockan är lite över midnatt när jag tvärnitar vid kajen i Bremsnes, det va ett passande namn på platsen, där färjan ligger svart på natten, så nu hade jag inget val längre. Upp med tältet på rastplatsen vid färjeterminalen, in med dunkuddarna och ikull på det blåa kalla plastgolvet. Somnade väl till en stund i mc-munderingen, vaknade å frös som fan, ut och slog en drill, sen va det lögn att slumra in, skulle nog ha blåst upp Julamadrassen och rullat ut duntäcket i alla fall.

Tisdag: 

06:25. Kör ombord först på färjan till Kristiansund och tillsammans med nymornade öbor som förvånat glor på den ensamme knutten, som istället för att ligga och dra sig på sin ledighet, tar sig över fjorden till staden som sakta vaknar upp gryningen, och smattrande försvinner bort över broarna till en ny dag på sin ädla springare.

Tunnlar o bror avlöser varann när jag kör vidare. Regnet lurar i dalgångarna som kan föra mig hemåt, men som en ”enveten pilgrim” så jag tuffar jag vidare mot Trondheim och med lite tur undviker jag regnet. Vid vägbygget in mot Trondheim går tankarna åter till barndomen i Kärrgruvan och cykelcrossbanan vid Mossgruvan, om man hade haft en sån här skitig cykel då, då hade man varit lycklig, men nu led jag utav bara helv..

I rondellen vid E6:an står det OSLO 96 med stora bokstäver, men jag skulle ju till hamnen och äta räkor, så jag bara kör förbi, för att sekunden senare ombestämt mig (domsägersåinorge) och kör varvet runt och tar E6:an mot OSLO.

Nu åker ”fartremmen” i igen och milen rullar på under hjulen, OJ! Stog det inte Tynset på skylten, jorå, då är det inte långt kvar till Norskens paradis i Rendalen. Tynset passerades på låg höjd och snart va jag ute på autobahn igen, tio mil och jag är i Åkreströmmen.

Glider lite sakta genom byn, som påminner om nån västernstad, man sett på bio, för att styra in på macken där jag likt en ärrad cowboy ber att få ett varmt bad. Mannen i baren, jag menar bakom disken ser nästan lite skrämd ut, och när jag kommer in på badet och ser mig i spegeln förstår jag varför, oklippt, skäggig, skitig, och med blodröda ögon efter nästan två dar i sadeln.

När jag kommer ut igen nickar och ler bartendern vänligt mot mig som ett bevis på att badet gjort gott. Ett snabbt samtal på mobilen till Norsken för att signalera min ankomst, och inhandlande av några förnödenheter, innan jag åter är på väg dom sista milen för dagen. Betalar bompengar vid gränsen och tar mig på nysladdad grusväg 35 km. rätt upp i vildmarken.

Norsken står och vinkar på trappen till sin hytta som om det vore en svärm med knott runt han, jag trodde att han va glad att jag kom, men det visade sig snabbt att det va VG å Aftonposten, som va anledningen till det enorma vinkandet. Hemlagad mat på vedeldad spis, norsk pils och en skvätt johansnapps, serverat av Norskens ljuva blomma på altanen i kvällssol, fick en att tillfälligt glömma det ömma ars. Somnade skönt under duntäppet i svenskerommet.

Onsdag:

Spanar efter varg o björn, kammar noll.

Tordag:    

Efter att ha vilat upp kroppen, och fått en natt till på hotell Flenabu, drar jag nu vidare mot Ludvika och Vulcanträffen. Dagen börjar med att slira ner på nygrusad okörd fjällväg, men för en gutt som vart upp på Kärringa vid Vestkapp, är det en baggis att sladda ner dom tre milen genom Slemdalen till Osen och vidare på slät asfalt ta sig till Trysil, för att inmundiga det sista gratiskaffet den här turen.

Ringer Raggarn när jag kommit in i Sverige, han kör på Sälen med sin tradare, så jag tänkte att man skulle få ett fikastopp nånstans, men jag missuppfattar vad han va, så när jag stannar vid Touringbutiken i Djurmo och pinglar, är han kvar uppe i Vansbro, undra fan på att jag inte kom ifatt han. Köpte nya regnstövlar innan jag for från butiken och dom sista milen till Vucanträffen i Ludvika. 01

Det här är en resa som jag hade tänkt att skulle räcka i 14 dar, men när jag kör själv så blir det inte så många stopp, så tyvärr missar jag nog mycket sevärt efter vägarna.

En tur hem till Strömsholm hanns med, innan jag packade om och körde på MC-träff till Dalarna.

Sista dagarna på min 14 dagarstur, blev via Nora och på fina vägar via Grythyttan Lesjöfors Vansbro, till Västerdalarnas Mc-Tourings träff vid Björbo, där jag stannade en natt, för att via Rättvik åka hem och ställa in maskinen på långtidsförvaring.

Spättan hämtades hem,  och allt är nu som vanligt igen..

PållePe