Första dagen:

Den här gången har jag varit och kollat, så det blev inga hysteriska inbromsningar. Lugnt och stilla kör vi genom ett nymornat Vårgårda in till macken för att tanka. ”Vi” den här gången, är som vanligt ”Frövi-Janne” och ”Kapten”, å förlåt ”Skipper”, som han i de inre kretsarna och speciellt nu, efter att kört Route 66, föredrar att kallas. Så har vi Carina & Micke från Hönö, ett härligt par som jag hoppas kommer att köra med fler gånger. Åsså ”Gnesta” men han stiger på senare, för han har residerat i Dalsland för att beskåda Akvedukten i Håverud. Han väntar in oss någonstans vid gränsen till Norge.

Den vanliga vägen upp till Trollhättan är inte mycket att orda om, så vi gnor på via Vänersborg till Frändefors där jag ser en gardinaffär som har öppet. Ett snabbt beslut att stanna för att ligga bra till hos Carina visar sig inte va nån större vits, tror inte ens hon va in o kollade. Men det är i alla fall dags att sträcka på benen. Vi kör via Mellerud till Ed där det blir ett stopp för en slatt kaffe och gott doppa. Då ringer vår ”Offroadåkare” och berättar att han är fyra mil från Ed, bakom oss. Efter kaffet blir det att puttra vidare mot Norge på fina vägar. En Norrbagge som har bråttom hem till fäderneslandet håller på att skrämma ski… ur oss, hade vi inte haft Carina med oss, vetefan hur det gått för den ”Gutten”. Gränsen passeras utan nåt mank med tull och sånt och strax är vi framme vid Fredrikstens fästning i Halden, där vi ska invänta ”Gnesta”.

Det är så varmt så man hade god lust att bara slänga sig i skuggan, men glasskylten borta vid restaurangen vill annat. Vi hinner inte slicka i oss våra pinnar innan ”Gnesta” står i dörren. Hej å hå, kul o ses och sånt är snart avklarat och när ”Gnesta” har petat i sig sin strut så drar vi oss tillbaka till bågarna för att i värmen ta oss vidare. Det blir motorvägen upp till Moss, där vi tankar och läskar oss innan vi tar färjan över till Horten. Nu är det tänkt att vi ska slå till och finna nåt fint ställe att natta på, och få oss en god middag, för det är inte så kul att stanna och njuta av god mat i ett varmt mc-ställ. Men milen rullar på och en del ställen besöks men det ser inte bra ut, så det blir att köra vidare.

Olavsberget Camping og Badeplass vid Telemarksporten  Porsgunn, blir vår första natt i Norge.

Hungriga och utmattade av första dagens körning, men ombytta och fina, intar vi campens gatukjökken för att få dagens första riktiga lagade mål mat.

-         Jag tar en dagens med tillbehör, säger jag till kocken som står bak disken.

-         Dessverre, slutt.

-         OK, en hamburgare med stripps, blir mitt nästa val.

-         Strippsen slutt, och det finns bara tre bröd kvar, säger den tappre kocken och ser ut som att han ångrar att han inte satt upp LUKKET-skylten.

Det är nu, när resten av skaran visar sig i entrén, som min styrka som färdledare sätts på prov. Vet inte hur jag fick till det men det va nåt om det fina läget och den härliga altanen på huset som stillade hungern.

Jag, tar en ostkorv (som han hade gott om) och låter de andra slåss om de tre hamburgerbröden. Tror att det lyckades ganska bra, ”Frövi” äter som en sparv och ”Gnesta” har ju alltid nåt eget gott i packningen. Senare, när vi sitter på altanen och gottar oss, stipuleras det att inte vänta med förplägningen så sent.

Dag 2

”Frövi”, som tänkt till lite, körde till butiken redan igår för att införskaffa morgonmål. Efter den bastanta frullen (ett pkt. knäcke å en tub kaviar) fick inte han handla till gemenskapens förtäring något mer, denna resa. Men du Janne, tanken är det som räknas.

Men som sagt, efter den bastanta dejeunén kör vi vidare söderut på E18 till Dördal, där vi till allas exaltation viker av och tar 363:an. Kör den smala krokiga och alldeles bedårande vägen, ner till Kragerö. Smattrande tar vi oss ner genom de smala gränderna bland vita hus och röda rosor, en riktig norsk kustby, till hamnen för att hitta ett bra ställe att inmundiga en lunch.

Parkerar cyklarna och går mot centrum, för att av en händelse se en färjetidtabell. Snabbt tillbaka till cyklarna, kommmer från fel håll, tränger oss längst fram i kön för att ha tur att hinna med innan den lilla färjan blev full. När färjan lagt ut, kommer vi på att vi inte kollat att det är rätt båt, men posttjejen lugnar oss med att försäkra oss om att det är rätt.

Färjan lägger snart till vid Stabbestad och vi kör av för att kolla om det finns något att stoppa i sig i hamnen, men icke. Den lilla röda postbilen stannar till bredvid oss. Eftersom vi inte har hittat nåt lunchställe, så är det lämpligt att höra med postdamen om nåt bra ställe att spisa på.

-         Det är ett fint ställe ute vid Portör, svarar postens tjänare.

Den käcka damen vinkar glatt och far iväg i ett moln av damm.

Vi kör vidare på den fina slingrande vägen, kantad med de dyra hytterna bland de vindpinade stränderna mot Skagern. I Levang, alldeles vid en butik lyste en gul skylt, Portör 4 km. En snabb inbromsning och en lika snabb tanke, fin asfalt kanske värt att köra ut kan väl inte kosta skjortan. Härlig väg ut till Portör Panorama, som jag tror ägs av, antingen posttjejen, eller åtminstone någon i hennes släkt. 4km. och vi är tillbaka till butikken, där det bland sommargästerna letas efter något att stilla hungern med.

-         Äta i ett dike, säger en av deltagarna som inte vill va med på bild.

-         Det är det som är ett av äventyren som erbjuds på mina resor, drar jag till med, för att få upp stämningen.

Ja, ja, mätta blir vi, men vi blir utan fika. Vi fortsätter den fina vägen till Söndeled med sikte på nån Hydro. Jag har fått alla att köpa en mugg, trots att dom fick veta om vårresans avsaknad av Hydromackar. Trot eller ej, men vi kommer ut vid Hydromacken som vi så vitt missat innan vi for upp på motorvägen förra årets vårkörning. Mm-mm kaffe med nåt gott till, och lite vila sitter fint i solvärmen. Ett behövligt taobesök hinns åxå med, innan det är dags att fortsätta.

Det blir att sträcka viren lite på E18 för att i Arendal ta den fina vägen mot Evje. Körde där förra året, men det blir ju en ny vy när man kör åt andra hållet. Kontanter köpes på bank i Blakstad och vi försöker åxå få lite info på turistbyrån, som inte är nån turistbyrå utan ett bibliotek. Den gode bibliotekarien ringer flera samtal åt oss för att höra om färjeturen som vi skulle passa, men utan resultat. Det är långa mil i Norge men 7 mil senare slår vi till i Evje

Parkerar vid norra infarten för att leta efter turistbyrån. ”Skippern” drar iväg som en svedd iller, medans vi andra russlar lite sakta upp genom byn. Efter besök på polet och lite annat pyssel hittar vi ”Skipper” på byrån, helt i andra ändan på byn.

Med hjälp av två söta piker bak disken, får han kontakt med rederiet som ska ta oss på Lysefjorden till Lauvik i morgon. Platser beställs, så nu kan vi koppla av. Även boendet för natten fixas av ”Skipper”, med hjälp av flickorna. När vi stuvat ner godsakerna som inhandlats i byn, far vi vidare upp till Rysstad, där vår nu rutinerade Norgefarare bokat hytte på www.rysstadferie.no . En hytte som hetter duga, och äntligen en gourmérestaurang som vi längtat såå efter. Meny här tinyurl.com/nr3ke

Dag 3:

En hyfsad frukost på terrassen njuts av några deltagare, en annan aktör petar i sig smulorna i brödpaketet och klämmer med en stens hjälp ut det sista kornen i kaviartuben, som inhandlats i Porsgrunn tidigare på resan. Ett litet stopp direkt vid macken, för att plåstra om Mickes cykel, innan vi kör upp den omtalade delen av Suleskarvägen som ska ta oss ner till Lysebotn. En bit av sträckningen gjordes i maj förra året. Fantastik väg, med för första gången den här resan, snö.

Jag har lovat Carina att peka om jag ser snö, så när jag får se första fläcken viftar jag så jag håller på att tappa balansen. Stopp, vänta, kör, det är så det går till när vi får dom här fina åkbilderna som ”Gnesta” fångar. Skulle man fota allt fint så hade vi varit kvar på fjället än.

Lysebotn står det på en skylt och vi tar av och börjar klättra mot ett område som till sist ser ut som nåt man aldrig kunnat tänkt sig. Jag, som är lite höjdrädd, börjar få ågren för vad som ska komma, vi ska ju ner härifrån. Det börjar att rulla neråt och vi är framme vid Øygardstøl Restaurant. Vi parkerar hojarna och tar oss, via den ut i avgrunden byggda terrassen som går runt byggnaden, in och stillar oss med en is. Nerfarten till fjorden är inte det dramatiska som jag trott, när man sett bilderna på vägen. Det blir lite väntan på att färjan ska komma. Vi ser den länge ute på fjorden men den gör många stopp så det tar en stund innan den når hamn. En fin guidad tur på fjorden och med toner av Grieg, vid ett stopp rakt in i en spricka i berget nedanför Prekestolen, det är stort.

Vi går iland vid Lauvik och kör, över fjorden på bron vi nyss åkt under, upp till Jörpeland. Nu börjar vi leta hytte och hittar en av ren slump. Hytte vänster, och jag kör in på vägen till bondgården. Tänker först att det här blir fel, men vägen fortsätter förbi och en ny liten skylt pekar mot en hyttegränd som va placerad i berget med utsikt över dalen.

  -Lit svårt att köra upp med cykel, upplyser ”gubben” som äger stället.

Men vi är ju här, och det ser fint ut, så jag provar och kör upp. Kanonställe, så det va bara för resten av sällskapet att klättra upp.

Mycket pyssel med parkeringen i kväll, men snart är allt som ska inburet i stugan och vi kan koppla av.

Helv...., vi har inte ätit !!

”Frövi” med stöd av ”Gnesta” far ner till byn för att handla pizza.              I Tau, som byn heter finns ingen hämtpizza, så det blir att köra ända till Jörpeland ca. 20km enkel resa. Vi som inte är ute och kör sitter på altanen och njuter i kvällssolen. Det blir en lång väntan, men rätt som det är så dammar det till nere på grusvägen. De som med travar av pizzakartonger, fastknytna på pakethållarna, ser ut som två äkta Italienska pizzabud får hjälp, efter att vi lossat lasten, att parkera bågarna i den branta sluttningen, och festen kan börja. Den nu lite halvljumma maten sköljs ner med ungefär lika ljummen pils, men va f.. vi är ju på mc-semester.

Det fanns en tv i hytta, och det rattades in fotboll tror jag, men vi är några som väljer att ta en tidig kväll.

Dag 4:

Kort resa idag. I fortsatt fint väder, kör vi vidare till Hjelmeland där färjan tar oss över fjorden och vidare upp mot Sand. Här blir det ytterligare en tur över vattnet för att sedan på en fin väg över fjället hamna i Röldal där vi stannar och blir över natten. Det här är en väg som måste upplevas.

En fin alldeles nybyggd hytte blir vår bostad. Hytte föresten, det är storstuga med kökkenkrok, bad och sovrum i försteettaget. Två stora sovrum och stor hall på övervåningen, de är en hytte de…

En kort vandring till granncampen där det fanns god mat och öl, innan matchen börjar. Men va xxx, stugan är så ny så det har inte hunnits monterats tv-antenn, så av det vart intet.

Dag 5:

Nu blir det att köra den smala gamla vägen genom Røldalsfjället och det branta Sejestadsjuvet. Tufft för damer, men gentleman som jag är kör jag med Carina den lätta vägen genom berget. Vi väntar en stund på andra sidan och snart hör vi puttret från grabbarna som kommer på branten ner mot storvägen.

Obligatoriskt stopp för förnödenheter i Odda. Vi har inte så långt att åka idag heller, men sitter snart på bågarna igen och kör via Sörfjorden upp till Kinsarvik där vi ska bo. Efter vi har boat inn så blir det utflykt till Hjölmodalen.

Nu stannar Carina hemma för att mysa lite, medans grabbarna styr upp mot den mytomspunna vägen till Hjölmo. Som jag kanske tidigare nämt så är kopplingen på min CT lite krasslig, så jag blir kvar nere i byn efter det att jag väglett grabbarna till avstampet till helvetet.

Trots Gnestas GPS, kommer globetrotterna in på en icke färdig väg i fjällbranten. En grusväg som delvis regnat bort, ja jag törs knappt skriva om eländet, brant som …. rätt upp i berget, de ä vad som bjuds.

Hur dom vände och tog sig ner igen det vet dom knappt själva, men det rycktas om att det va nån som……… Jag sitter och myser med en fika nere i byn när stigfinnarna dundrar in. Dom säger inte så mycket, bara att det va tur att inte Carina va med, å Gnesta mumlar nåt om hur svårt det va för han, som ända har en för ändamålet avsedd cykel. Jag hade ju upplyst om att det va tufft, så jag känner mig inte skyldig till denna eskapad.

Väl hemma berättar ivrigt pojkarna för Carina hur tuffa dom va när dom hasade i gruset ner i avgrunden, och att såna vägar är inte nåt för henne att tänka på.

God mat och dryck på kvällen på uteserveringen i Kinsarvik, satt fint i solnedgången.

Dag 6:

Färjar från Brimnes och kör höger mot Ulvik, och tar den vägen jag körde fel för nått år sen. Nu, när man inte är förbannad för man läst fel på kartan, visar det sig att det är en, väldigt naturskön väg, något som jag inte la märke till förra gången. Vi har inte så långt att köra idag heller, så det blir till och med ett stopp för att kolla in kor i en hage.

Voss får ett besök av svenskarna innan det bär av upp mot Stalheim. Vi stannar vid hotellet och traskar in för att se hur dollarturisterna bor (inte så pjåkigt). På baksidan av hotellet är det en magnifik utsikt över Näröydalen och den beryktade vägen ner. Nu är det tredje resan som jag gör ner, för den här gången kunde jag inte skylla på bromsarna.

Utan det minsta problem är vi nere och snart dånar vi in Gudvangen, där vi vanan troget slickar en glass och slår en sjua. Två tunnlar till och vi är framme i Flåm, årets mål. Kör direkt fram till campingen och har turen att få två, om än tråkiga, hyfsade rum.

Nu planeras det ytterligare för ett åk upp i rymden, denna gång ska snöveijen till Lärdal köras.  Tur man kan skylla på kopplingen, för nu står Carina, som tyckte Stalheimkleiva va en fjutt, med sin läckert skimrande Drifter och väntar på att grabbarna ska bli klara. Fan va pinsamt, jag som tyckt att det va så fint att skylla på att hålla Carina sällskap.

Jag går ner till hamnen och kikar lite när nöjesresenärerna far iväg. Det är alltid rörelse i lilla Flåm. Handlar lite bröd, en pils och en burk Havets Läckerheter, slår mig ner vid ett av borden i hamnen och njuter av vyerna som bjuds. Rätt mysigt att bara och sitta å se hur andra ilar omkring. Bussar kommer tillbaks med turister, som likt en kö vid Ullared slussas ombord, för när dom stuvat in de sista, tar de inte lång stund för än båten går ut.

Tiden går fort när det är mycket att se och snart är vägfararna hemma igen.

-         Fin väg, men trångt och högt, inget för dig, upplyste gänget mig när dom kom.

-         Det va inget att oroa sig för, säger Carina och ser ut som att hon skulle villa snacka med mig om visa saker.

Tur till butiken igen, för ikväll skulle gänget spise vid campen. Mat och tillbehör inhandlades och på kvällen njöts delikatesserna vid uteplatsen. Det kom några droppar regn. men va gör det när vi haft så fin vecka.

Dag 7:

Nu ska det ut och klättras igen. ”Gnesta” har bestämt redan innan vi for hemmifrån att det ska bli en tur upp till Myrdal med Flåmsbanan i år.

Det andra klättergänget har, av damen i receptionen, fått tipps om en väg som går från, den beryktade vägen till Myrdal, upp i en dal som knappt innebyggarna i Flåm vet om. Dit kör vi säger dom med ett flin på läpparna, å Carina ska med förståss.

Får skylla på kopplingen igen och kör med upp till Flåm kyrka, där getterna svänger av brant vänster. Själv tar jag mod till mig och kör en bit på vägen upp i Flåmsdalen mot Myrdal. Efter bara någon km. smalnar vägen av, till vad jag tycker, ett smalt streck på kanten till den djupa avgrunden och jag hoppas på att det kommer ett ställe där jag kan vända.

Väl nere igen parkar jag tryggt bågen vid kyrkan, går in och sätter mig på en bänk och pustar.

En cyklist vänder och vinkar glatt, det är ”Gnesta” som ändrat taktik. Först va det tänkt tåg upp och cykel ner, men det blev cykel både upp o ner, det va en bedrift av stort slag. Det står inte på förns getterna kommer ner igen.

-         Hittade inte, sa dom. (brant tänkte jag, men sa inget)

Kör tillbaka till Flåm. Men det vill åkas mer så det blir en tur ut till Undredal för att reka inför morgondagen och det blir en kostsam historia. V sitter på bryggan vid fjorden och bestämmer att vi ska köra ut hit i morgon bitti för att se Elisabeth komma. Då, i ett kort ögonblick, försvinner ”Frövi” för att komma tillbaka med en pannkaka med en ostskiva på, 70 spänn/Nok. för stekt mjöl och en skiva getost, det slår ”Raggarns” våffla i Lom förra året. Här finns intet mer att förläna.

Vandring till hamnen för kvällens middag. Det blev en Italiensk buffé i afton, på bryggan.(sattfintefterpannkakan).

Dag 8:

I dag, när vi ska beskåda henne är det mulet och regn, typiskt.

Så det blir ingen tur till Undredal, utan vi tar en kik från hytta när dom bogserar in Elisabeth. Frövi och jag ska köra hem idag medens våra kamrater kör ner till Kongsberg för att stanna på Bergsmannen en natt.

Ja då är den här sommarturen till ända och vi tar godbaj av våra vänner. Vi kör hemåt som vi bestämt tar vi en tur ner till hamnen och hälsar på henne innan vi styr iväg mot tunneln och E16 som tar oss ända ner mot Hönefoss. Där vi kör den läckra vägen över till Jessheim. Vid Gardemon va det nära att vi kom med en kärra till Bangkok, för det va dåligt skyltat. En snabb sväng vid gate 41 och vi va nere på motorveijen igen.

Kongsvinger, Morokulien, Karlstad ,Örebro, hejdå ”Frövi”, vänster vid Sörstafors och vips är man hemma igen….

Tack

torsdag 25 maj

Uppe tidigt. Den här resan skulle inte börja med ”nåt” som Janne kan skriva om. Så ca: kvart i nio bromsade jag in min ”Nomad” på asfalten vid vägkrogen i Sörstafors. Efter några minuter syntes en båge från Kolbäckshållet, det va Lalla som dök upp.

Hann med lite snack om väder och temperatur, innan det från norr hördes ett dundrande ljud. De va HD-grabbarna, Janne, Staffan å Timpa, som kom mullrande. Sist i ledet låg Kläm, men han hördes inte. HD-grabbarna har ändrat en gnutta på avgasrören, för att åskådarmassan ska lägga märke till dom.

Karavanen startade, på av ledaren utsatt tid, och de sex förarna tog sig utan uppehåll till Örebro. Ett pip i mobilen visade sig vara ett SMS från ”Raggarn”. Han hade kommit i väg så i ottan att han valde att gå till Örebro, istället för Karlstad, som tidigare sagts. ”Frövi” och ”Raggarn” va tankade och klara när vi styrde in i Örebro. Tyvärr så saknade vi Yak, han skulle ha varit med, men hade oturen att få nåt skit med sig hem från sin Ålandstripp. Så åka båge utan skyddsnät, det var det inte tal om. Men du Martin, det blir fler äventyr. Kaffe och medhavd macka satt fint efter det att vi fyllt upp tankarna på våra bågar. Vi va nu åtta grabbar som styrde mot Kung Karl för att ta upp den siste följeslagaren. Ett snabbt stopp vid Stolpen, för bensträckning. ”Gnesta” va redan på plats när vi anlände till Kung Karl. Här va det meningen att det skulle spisas dagens, men det är röd dag, så det fick bli en slang på macken istället.

Vi hade oturen att köra mitt under brinnande strejk för färjpersonal i Norge, så den planerade rutten Moss – Horten, fick styras om till att bli ett nytt vägval. Som många resor tidigare blev det att passera gränsen vid Morokulien och följa 2:an. Kaffe och nåt att tugga på, blev en skön avkoppling, och även en stunds ögonfröjd, innan vi strax efter Vormsund tog den nya sträckningen.

Det blev 174:an mot Jessheim, och den, efter ett antal rondeller vid Gardemons airport, enormt natursköna vägen till Jevnaker, sedan via Hönefoss ner till Kongsberg. Jag har inte nämnt något om regnställ. Men för att vara ärlig så hade vi det på, redan från Örebro. Men i backen ner mot Hokksund, efter många timmar, åkte ställen av, på order av ”Frövi”.

Bergsmannen, vårat ”hem” i Kongsberg, låg vitt bländande i kvällssolen, när vi nöjda för dagen körde dom sista metrarna ner på parkeringen. En ny gutt i receptionen tog emot oss med stora famnen. Efter incheckning, fick vi besök av Vegard med fru från www.unicorn-mc.no . Dusch o klädbyte och en medhavd pils, sen va det så dags att ta sig till stamstället  Dolly Dimple´s  för en äkta Ringnes, (några tog fler än en). Den obligatoriska pizzan hos Jonas B. Gundersen blev, efter det tagits ut kontanter i minibank, kvällens höjdpunkt. Ägaren utböt många erfarenheter om kedjor och annat smått och gott som tillverkas i Sweden. Efter att vi väntat en stund på grabbarna så begav vi oss hemåt, och våra sköna bäddar på Bergmannen.

fredag 26

Ny dag. Som vanligt ett frukostbord i klass med en Finlandsfärja. Lalla satt redan där när jag, som annars brukar va först, kom ner.

- Är det nån som har kollat vädret, sa en, som ofta är lite orolig när det kommer några droppar.

- Ingen fara, svarade jag, trots att det sprutade på ganska bra utanför fönstret.

Som genom ett trollslag kom solen och vi fick fart på packandet. Nu va det Rjukan som gällde. Trots många resor, glömde jag att det är bättre att tanka på kvällen. Nu fick vi stanna efter 1 km. för att svettiga efter att packat och klätt sig, fylla tanken.

När vi kör ner mot Notodden ser vi ett stort uppbåd knuttar vid järnvägsstationen. Det tutas och vinkas, som man av nån anledning gör när man ser kollegor. Vi slog till vid Hydro för en balja och för att Janne ska få fylla sin samling. Då kom knuttarna från station farande. Verkade vara flera hundra, å det blir ett viftande och tutande igen. Morgontrötta Notoddenbor trodde väl, att det fortfarande va ”syttende maj”.

  - Stavkyrkan, den vill jag se, sa Lalla.

  - Tare på återresan, svarade reseledarn, som tyckde att det är onödigt att stanna redan efter 4 km, och satte fart mot Rjukan.

Vi körde med det stora knuttegänget, trots Lallas önskning, förbi Heddals Stavkyrka, fram till Örvella. Måste vart en härlig syn för vägfarare och boende efter vägen. Här svängde vi höger och…men va xxx nu då? Körde jag fel? …Närå! Ett kort stopp och iväg igen. Körde efter Tinnsjöns västra strand. Strand föresten! Vägen är uthuggen i bergväggen, så, så mycket av strand är det inte.

Nu kom vi till första minnesmärket från tiden då tyskarna härjade runt i trakten. Det är platsen för den tragiska sprängningen av D/F Hydro som sänktes av de tre Norska sabotørerna. Här kan du läsa om hela historien http://tinyurl.com/z9wle

Ett gott besök på rastplatsens fräscha avträde, njöts av en deltagare som inte hade klarat sig fram till hotellet i Rjukan. Vi stod där en stund och tänkte på de som fick sätta livet till för att inte tysken skulle få sin bomb. Upp på bågarna igen och ner till nästa stopp. Färjeläget där sabotaget fixades. Det såg ut som det inte hade hänt än, för färjan som låg där, va som den måste ha sett ut den natten det hände.

Kläms ”Sucka” vart nog lite skrämd av stämningen i hamnen, för batteriet dog (tyskt fabrikat?) och det blev till att löpa igång den gamle trotjänaren. Den startade direkt vid första vevslängen och Kläm for iväg som, ja vi som va med förra året minns, i ett moln av rök. En racer bör nog inte puttra i sällskap med customs.

Rjukan va avstängt för genomfart, så det blev lite sajtsing på andra sidan vattendraget. Timpa som stannat och fotat och blev lite byxis, för han trodde sällskapet hade försvunnit.

Rjukan Gjestegård, som såg bra ut från vägen, intogs. Packningarna lämnades på rummen, Kläms batteri till laddning och snart va vi på väg upp till Vemork, som var målet för vår resa denna gång http://tinyurl.com/qvzf4  Härlig väg upp från byn, med en på slutet snuskigt smal hög hängbro som vi körde över, för att slutligen klättra den sista biten upp till fabriken. Om man sett ”filmen” kändes det som tiden stått still. Betalade avgift för entré och klev in, russlade runt och kollade in det som grabbarna jobbat så hårt med att sabba. Bagett och kaffe beställdes och inmundigades under filmförevisningen om tiden då det begav sig.

Efter det att vi nöjda med museet åter kommit ut i solen, ordnades det arrangerade bildtagningar. ”Gnesta” körde ner och på en given signal kör sju stora custombågar, likt tyska Panzer Kampfwagen, ner för den branta vägen och ut på den svajande bron. Man tycktes höra maskingevärens knattrande  eka i Maristidjuvet, för att i samma stund vakna till, och med en lättnad suck märka att det var rasslet från ”Gnestas” kamera, som hördes. Ett besök vid utsiktsplatsen över Rjukan höll på at sluta med en skussning hem. Jannes HD gleeeed bakåt mot stupet på den hala asfalten. Ja, det va nu inte så dramatiskt som det först verkade, det fanns ju ett räcke, men ändå!

Krossobanan stängde fyra, så av det besöket blev intet. 

Snart va trädgården vid gjestegården full av svenska knuttar. Skön avkoppling med medhavd matsäck som det heter. Kvällen och nattens övningar, började med ett besök på en för staden förträffliga Chinarestaurang. Vissa av aktörerna fann lämpligt att inmundiga entrérätt, så att vi andra i umgänget fick behagligt ge sig till tåls, på varmrätten.

Efter middagen blev det spatsertur på staden och besök på Grand Hotell, där jag och Lalla residerat vid ett tidigare tillfälle. Röklukten satt kvar i väggarna, trots att det varit rökförbud en längre tid i Norge, men va gjorde det när pubben va öppen. Öl och whisky beställdes in och snart va det full fart. En kille från takten lira blues i rummet bredvid, så vi gick in för att lyssna en stund, innan det blev hemgång och sussning.

lördag 27

Kläms ”batteri” va inte färdigladdat så tidigt på morgonen, så han och ”Timpa” väntade kvar i staden på bättre värden på mätaren. Vi andra styrde kosan, efter en inte allt för upphetsande frukost, mot Hardangervidda och den kommande våren. Snön låg meterdjup och isen täckte fortfarande sjöarna på Vidda. Det va gott vär och fin väg, så det blev bara några korta stopp på Vidda och snart va vi nere i Krossen, där vi slickade en glass i solvärmen.

Det, vid flera resor utlovade stoppet vid skidmuseet i Morgedal, skulle nu äntligen bli av. Museet syntes på lång väg, så den här gången kunde det inte gå fel. Nu började snålheten visa sig bland deltagarna, INGEN gick in, för det kostade flera kronor i entré. En skön pust och lite handla i souvenirbutiken hans med före start. Då fick vi se ”Lalla” stå å putsa Yamman, men det va inte för den hade blivit dammig, utan av att det läckte från någonstans. Någonstans, visade sig snart komma från banjon, till en av de stålomspunna frambromslangarna, som han för dyra pengar nyss monterat. Usch och fy, ingen frambrons att använda. Det gick, men inte kul att smeta ner hojen med bromsolja. Några mil kvar till Seljord och hamburgerrestaurangen, där jag, blev utan bromsar förra året, vilken slump! Killen i baren va ensam, så det tog en stund. Två av deltagarna valde macken på andra sidan vägen, och hann lagom tillbaks för att stå och frestas av våra 190-grammare med stripps, som njöts i solen på uteserveringen.

Sedan blev det åter en ny sträckning, så det blev ingen stavkyrka för Lalla. Väg 36 mot Bö och Gvarv prövades. Det va även det en naturskön väg som följde Seljordsvatnet. Såg i backspegeln att Janne, den gamle roadracingföraren va nere och skrapade med puckarna, som han tillverkat av två gamla hamburgerbröd han hittat i en söppelkasse vid krogen. Tankade i Bö, körde fel väg, vänder och tog skaran säkert på krokiga vägar. Jagande ett husvagnsekipage som försvinner i fjärran, mot Nottodden.

Vid Vägkrogen uppe på toppen efter Notodden, stog UNICORN MC KONGSBERG och väntar på Svenskarna. Säkert en tjugo pers som välkomnade oss och bjöd oss att följa med till deras klubbhus ”Veivhuset”. Väl framme på smala vägar i landskapet kom vi ner till klubbhuset som är inrymt i en stor lada. Röda mattan va utlagd för att parkera våra cyklar på, innan vi gick in och häpnades av deras bygge. Stor samlingslokal med kök o bar, öppen spis och stort dansgolv. Vidare visade ”Hövdingen” Svein, oss runt och berättande om planerna för bygget.

Det blir Övernattningsrum för gäster, vekstad och vinterförvaring av medlemmarnas cyklar. Mycket jobb, men med den glöd som ”Hövdingen” och hans klubbkompisar har, så är det nog färdigt vid vårt nästa besök. Det blev grillmat och en massa gott tilltugg, kaffe och ”Värdens Goaste” till efterrätt. En kaka bakad av ”Hövdingens” förtjusande kone. Vi hade tyvärr inte möjlighet att stanna kvar hos UNICORNS så det blev att få en ”lots” tillbaka till Bergmannen. Det va Stein, turistguide i Kongsberg, som lotsade oss hem och gav oss löfte om guidning i Kongsberg nästa besök.

På parkeringen utanför Bergmannen, står två, av oss kända cyklar, och när vi steg av våra bågar kom herrarna ut från huset. ”Batteriet kan väl knappast blivit färdigladdat på så kort tid?”

Kvällen blev en lugn tillställning, med besök på en av många jazzklubbar. Någon orkade en öl, medans nån annan nöjde sig med en selter, eller bara en skön stund på bänken i trädgården. Liten kulturvandring bland de gamla husen i byn innan vi tog oss tillbaka och slumrade in.

söndag 28

Dags igen för en riktig frulle. Timpa smilar lite, när vi FÖRE nio satt på våra bågar och började på hemresan. Det blev på, sedan förr kända leder, Drammen, kaffe i Gullaug och under fjorden. Körde lite galt vid avfarten mot Sweden, men va strax nere på E18 igen och stannade för en sista ”gratisfika” vid gränsen. Men ack, det va igenbommat så det fick bli att ta sig över gränsen, för att i Årjäng stanna och tanka. Så småningom slog vi till i Grums för en lunch.

Sällskapet skingrades i Karlstad, där några tog av för att köra via Kopparberg, mens ”Frövi”, Lalla”, Jag och ”Gnesta” for vidare på E18. Vi släppte Hondaföraren i Kristinehamn, där han tog sig vidare på grus och kanske med gräs på, slingriga vägar hem till Gnesta. Ett stopp i Örebro för tankning och för oss som skulle vidare österut, regnställ på. ”Frövi” försvann som en avlöning för att slippa regnet. Vi hann bara ut en bit på motorvägen så va det dags att få våra bågar tvättade av herren. Det va ingen dålig skur som bjöds, men vem bryr sig med bara åtta mil hem. Hörde sen att Kopparbergsfararna åxå hade haft lite blött plus lite hagel, men så ska det va på en tur med PållePe