Klockan närmade sig tio och de två svartglänsande och nytvättade H-D maskinerna tuffade in på OK-stationen i Surahammar. Där satt redan reseledaren och hans färdkamrat ”Tysken” (Helmut) och väntade med var sin kaffemugg i ena handen. Färdvägen diskuterades. Den fick några smärre justeringar och sedan skulle åkturen börja.

- Nycklarna! Var är nycklarna, undrade Uffe (PållePe)? Ja, just detta skulle visa sig vara en ständigt återkommande fråga, så med den här lilla kommentar är den saken utagerad en gång för alla.

Plötsligt hände däremot något märkligt. Timpa (Finnpojken) tog helt oväntat befälet och ledde gruppen mot Salbohed och vidare mot Avesta för att slutligen pausa vid Touringbutiken utanför Borlänge. PållePe hade för första gången på 56 år blivit helt stum. Dessutom blev han tillsynes kuvad och fick snällt inta sin nya och ovana platts lite längre ner i ledet, och detta av en nyss tillkommen kamrat i gänget. Mycket underligt!

Helmut (han är faktiskt Österrikare) köpte en sissybarväska, medan den gamla solblekta nylonväskan hamnade på butikens bakgård.

Janne påpekade försiktigt det olämpliga i att Timpa skulle ”snatta” reseledarjobbet från Uffe. Den saken arrangerades sedan smidigt om, utan att huvudpersonen själv fick vetskap om just den saken.

Utanför systembutiken i Rättvik, radades cyklarna upp likt ett klipp ur en cowboyfilm som Timpa så passande sa, medan vi åt dagens rätt i restauranten mitt över gatan. Reseledaren ”snodde” där våra stämplar inför en kommande fri lunch, som erhålls efter tio tryck på tillgodolappen. Jo, jag tackar jag!

Det hemska larmet gick igång med ett öronbedövande ljud. Det tog 30 sekunder innan skränet upphörde för att i nästa stund åter ljuda på samma sätt igen. Paniken spred sig. Janne fick ångest i sin blick. Ortsbefolkningen flockades snabbt i en cirkel runt skådespelet. ”Äntligen är det något som händer i vår lilla by” tycktes vara invånarnas gemensamma och onda tanke. Först vid det fjärde försöket startade H-D. Batteriet till nyckelns sändare och dess kommunikation till larmet var troligen det så hastigt påkomna problemet. I Mora lyckades felet fixas för endast 29 kr via en OnOff butik.

Vasaloppsvägens sköna kurvor ledde oss vidare upp mot dagens slutmål, Sälen. Tyskens (Helmut) vindruta höjdes i ett försök att få bort eller åtminstone minska turbulensen i hans hjälm under den sista fikarasten för dagen.

Cirka fyrtiofem härliga slappminuter, utan att lasta av dragarna, avslutades med att dalarnas egen raggarkung anlände. Detta på en grön Kawasaki Vulcan och plötsligt så stod det 3-2 mellan kardangänget och dom amerikanska remmarna.

Efter att Helmut (österikaren) fixat en underbar Gulasch stöttat med lite extra potatis och Jupiter beskådats med sitt närmsta avstånd på 60.000 år till oss här på jorden, sa Anders god natt till Tandådalens fjällby och önskade sig själv tillbaka, redan under den första snarkningen, till sin älskade husvagn han tidigare i veckan parkerat inför vinterförvaringen. Trettiofemmiladagen var äntligen tillända.

 Lördag 6/9                                                         

 Fulltankade och med solen i ryggen färdades vi mot Trysil vid tio snåret. Väl där framme införskaffades var sin kaffemugg, som sedan kom att fyllas med gratisdryck under resterande delen av vår resan, vid samtliga Hydromackar som vi stannade till vid, i Norge. Tacknämligt!

Loppmarknad, kommande kommunalval med därtill hörande rosutdelning samt en västmanländsk tidningsreporter från bondeförbundet (centern) i Västerås som intervjuade och fotograferade oss inför en som hon lovade, kommande artikel i en lokalblaska.

Häftigt, vad slumpen kan ställa till med ibland, vill jag lova!

Tysken (Helmut) hade fortfarande problem med sin hjälm och fick ta en tur med Bärgningskårens utryckningstruck i ett misslyckat försök att få den utbytt till något bättre.

Larmet på H-D spökade för en kort liten stund igen. Lyckligtvis för sista gången, skulle det senare visa sig.

Bränneriet i Löiten skulle besökas tyckte alla. Men till vår stora besvikelse var produktionen ändrad till att numera endast innehålla ljusstöpning och bettleri med allehanda tingel tangel. Alltså, en specialare för vanliga fruntimmer kan man tycka, om man får uttrycka sig på ett sådant ”slangit” sätt. Och därför, eftersom vårt sällskap endast bestod av killar, intog vi en hastig fika och gasade sedan vidare därifrån i all hast.

Färden gick genom Hamar, Lillehammer samt över Norges största sjö, Mjösa. Där, strax efter passagen, stannade vi för att bunkra upp inför kvällen och den kommande morgonen. Dom kraftigaste och mest välväxta bland oss (inga namn törs sättas på pränt vid ett sådant här tillfälle) var dom som gick runt i butiken och provsmakade allehanda ting så som ”svinefiléer”, wookade grönsaker samt lite vitt bröd. Vi andra, tog en välbehövd paus.

Några mil nordväst ut från Fåvang tankades det. Vi passade också på att prova en del olika korvar som inhandlades som en ”grundning” inför kvällen. Dessutom, naturligtvis det supervarma kaffet, som redan givit vissa av oss en del småskador i våra gommar.

Macken var dessutom belamrad med några av mc kulturens mindre goda sedda bihang, iförda sina stora skinnvästar med tillhörande ryggtryck och i en allmänt lite skrämmande attityd. Det kändes tryckt att ha Helmut (österrikaren) med, som extra förstärkning vi ett sådant tillfälle. Några av dessa skinnvästar for sedan till allas förvåning iväg med en gammal WV buss och för att riktigt förstärka tuffheten så lyckades dom med att få spinn på ett av bakhjulen vid uppfarten på huvudvägen. Förmätet, tror jag är rätta ordet.

Tysken (Helmut) köpte ett par tvättsvampar som stoppades in i hjälmen vid öronen ungefär, i ett försök att minska oljudet från den brusande luften. Vi avvaktade i spänd förväntan på att löddret skulle komma lite senare under resan, så att vi skulle få vår egen ”hjultomte” att beskåda!

Tyvärr så var det berömda krigsmuséet i Kvam stängt för dagen. Vi kom i senaste laget, ca 1630 på lördagskvällen, så det var kanske inte så konstigt att ingen välkomnade oss.

Utfarten därifrån var tydligen svårnavigerad, då vi plötsligt stod fem tunga mc och tuffade på tomgång inför en häpen barnaskara vid deras föräldrars hus vid slutet av en återvändsgränd.

Utmed Norges förnämsta ”Rafting älv” (forsränning) Sjoa, tog vi en parallell vägförbindelse som senare anslöt på väg 51, ned mot Randen. Detta var en av resans trevligaste vägar att köra på. Den var både kurvig och backig samt belagd med en ganska så hyfsad asfalt. Den gick fram på mellan 3-800 m höjd och det fanns gott om viltdjursvarningar utefter dikeskanterna.  Vi såg dessutom en hel del får som gick omkring och betade, inget ont anande. Våra ögon spanade likt en radar och en ständig bromsberedskap var det som gällde under denna mysiga och spännande del av färden.

Vi fortsatte därefter mot Randen för att slutligen logga in efter ca 40 mil vid Nordalcamping i Lom. Mycket fina och trevliga stockstugor må jag säga att vi fick inför den natten. Det hade Uffe fixat mycket bra.

Kvällen blev ett kapitel för sig med diverse pepperonipizzor och en och annan öl för mycket kanske. Men det är en helt annan historia.

Kanske, att Anders ännu en gång längtade hem till sin husvagn. Han var ju trotts allt, den av oss som gav upp allra först, just den kvällen, när vinden så sakta började ge sig till känna på ett oroande och lite skrämmande sätt.

Ännu var en dag var till ända. Och att just den natten, skulle bli den allra längsta av dem alla, var det ingen som visste då.

Söndag 7/9

Klockan närmade sig halv elva, när vi käkade en välbehövlig frukost denna tunga morgon.

Stavkyrkan med anor från 1100 talet fick ett besök innan vi gjorde oss redo för avfärd.

 Några tvekade, men jag tog tidigt under packningsproceduren på mig mitt regnställ. Det skulle senare visa sig att regnet skulle förfölja oss kontinuerligt under ett och ett halvt dygn. De första dropparna kom redan efter ca 10 km. Väderprognosen hade givit oss en kulingvarning, d.v.s en vind av ca 14-21 m/s och det blir ungefär 50-75 km/h. Bl.a av den anledningen ändrades vår färdväg till att endast bli ca 15 –18 mil mot den tidigare föreslagna rutten på ca 330 km i en större vänstervarvsslinga, dock mot samma slutmål, campingstugan nere vid Etnedal.

Resan påbörjades med en tillbakafärd mot Randen för att senare ansluta till väg 51 igen. 8 % stigning mot Flya och dom vackra fjällvidderna väntade.

Regnet tilltog mer och mer. Temperaturen sjönk och vindvarningen blev alltmer uppenbar för oss. När vi närmade oss första vägavspärrningen var vindbyarna mycket kraftiga och cyklarna kördes med ett bastant motlut i ett försök att kompensera för dom förrädiska stötarna som vi anfölls med under dom ständiga och oberäkneliga vindattackerna. När temperaturen sjunkit till ca 4 grader Celsius och vi passerade de vita snödrevsvarningspinnarna under den slutliga stigningen till fjällplatån blev sikten i det närmaste obefintlig. Vi som låg en bit ned i fältet kunde endast se baklyset från den närmast framförvarande. Inte den nästkommande, och då var avståndet mellan oss troligen under tio meter samt att farten var så låg som ca 30 km/h. Inte heller, även om flera av oss ville, gick det att stanna. Då faran för att bli påkörd bakifrån var uppenbar. Alltså, vår enda valmöjlighet var att fortsätta framåt och fullfölja vår färd allt djupare in i ”dimman”. Det som egentligen hände, var att vi befann oss i ett stort moln och att det var därför som vinden alltjämt kunde vara så pass kraftig. I dimma är det i stort sett vindstilla, så de så, så är det bara!

Utan att veta om det hela passerades krönet på en av Norges högst belägna vägar på 1389 m. Vidare, utan insikten att även infarten till Fjällhotellet som normalt hyser ett respektabelt antal turister vars enda avsikt är att se härligheterna som finns där uppe på Valdresflya, tuffade vi sakta men hysteriskt vidare utan att se ett enda dugg mer än ett svagt lysande baklyse från den framförvarande motorcykeln.

När vi åter fick hyfsad sikt, var resan genom de vackra vidderna för länge sedan passerade och precis så påpassligt som Uffe och Timpa sa när vi fikade senare i Beitostölen, kunde vi få se lite kort som dom hade där hemma, hur outgrundligt vackert fjället kunde vara under just den här veckan på året då färgerna är som allra skarpast och skapar dom absolut grannaste kulörkontrasterna som kan skådas.

Eftersom någon av oss hade envisas med att endast ta på sig ett vanligt tunt nylonställ istället för som vi andra, ett kraftigt regnställ, blev det en ”stripp” inne på rastställets toalett. Där utfördes diverse byten till torrare underkläder samt att lite pappershanddukar fick göra stor nytta inför den fortsatta nedfärden mot dalen.

Ett kort stopp vid Fagernes, följt av en viss uppkommen reorganisation i färdledet, gjorde att Anders fick agera rotechef för de sista två cyklarna. Genast infann sig ett kaos. Och efter endast ca 500 meters körning tappade bakre enheten kontakten med de övriga. Lika hastigt som sekundvisaren rör sig, var vi helt ensamma, förlorade till slumpens skördar.

Efter en kopp kaffe och därefter ett allvarligt taktiksnack med raggarn, att inte göra om det fatala misstaget igen, var hans platts att ligga sist i ledet, spikad för resten av resan. Han hade givit vår ledsagare en strängare och allvarligare min under några korta kritiska minuter.

Efter den uppkomna rasten, kryssade vi vidare mot dagens slutmål, campingstugan 4,5 mil bort, strax utanför Etnedal.

Det fortsatte att regna hela kvällen och samtliga förare letade efter något att lägga under sina parkeringsstöd i avsikt att ge oss en stunds avkoppling och lugn inför den kommande natten, utan att behöva bekymra sig att finna en eventuellt omkullvält motorcykel där utanför nästa morgon.

Det hade varit en spännande dag och alla fick nya och fängslande saker att lägga till sina tidigare erfarenheter av mc körning.

”Det var det häftigaste jag någonsin varit med om under alla mina 26 år som mc förare” sa Timpa och vi andra nickade åt varandra som i en bekräftelse av att just detta var kanske sant.

Det hade blivit 19 mil i regn, varav kanske 5-6 mil i moln. En konstig känsla, men härlig att ha upplevt och fått dela detta blåsande och vinande regn bland ett trevligt gäng av likasinnade.

Anders tittade på en norsk dubbning av ”Gladiatorn” på tv, medan vi andra dryftade allahanda erfarenheter från mc körningen. Av raggarns min att döma, längtade han nog mer till sin älskade husvagn, än att följa med till det spännande slutet och upplösningen i den ytterst välgjorda filmen.

Även den tredje dagen hade nått sitt slut.

Måndag 8/9

Efter en hästkorvsmacka med lite kaffe och därtill, att även regnet hade gjort ett litet uppehåll under tiden som vi packade, for vi iväg en tidig morgon till Moelv och vidare ner mot Hamar. Väg 33 tog oss förbi ett vägarbeta som närmade sig milen i längd. Lera, smågrus, rullgrus och stenar stora som apelsiner forcerades än på den högra och än på den västra sidan av vägen. Nu blev vi riktigt skitiga, ända uppifrån och hela vägen ner till tårna.

I Gjövik gjordes den sista norska tankningen med tillhörande fika. Vi skulle runda sjön med en slinga på 5 mil för att till slut återigen passera olympiabyn Hamar med sitt upp och ned vända vikingaskepp och sedan vidare på väg 25 väster ut igen.

Några mil från den svenska gränsen togs den sista javamuggen vid Elverum i ett försök att bli av med allehanda småmynt. En älgstaty av betong, blev ett klätterföremål för Timpa. Vi andra, passade samtidigt på att fota oss som i ett bevis på att vi trotts allt varit i Norge.

Regnställen åkte äntligen av och med lite tur klarade vi oss från nederbörd även fortsättningsvis. Men vägarna var dock fortfarande hotfullt blöta i flera mil efter fikarasten. Väg 208 över Midskogsberget bjöd på en fin rutt. Vidare mot Lutnes där några ryssar gjorde en omlastning av intressant material mitt i en kurva i den branta nedförsbacken.

Vattenkraftverket fick bli vår sista vila i Norge. Solen hade letat sig fram och det kändes faktiskt som om sommaren åter var vår följeslagare.

Rörbäcksnäs passerades och Sverige visade sig från sin allra bästa sida. Härliga vägar och bra väder. Det var helt enkelt underbart!

Väg 297 tog oss via Lima vidare till Malung, där mat och soppa inhandlades. (H-D hade gått 24.5 mil på 10.02 liter bränsle och ändå pendlade farten för det mesta runt 100 km/h).

En kort rast gjordes vid Fänforsen där vi tog ett verbalt farväl av raggarn (Anders), som senare lämnade kolonen via en vänstersväng vid Grangärde, för att senare ansluta hemma hos sin väntande lilla kulla någonstans långt inne i den djupa dalaskogen.

Vi övriga reste vidare medan temperaturen sakta sjönk någon grad för var halvtimme som passerades. Mörkret kröp på oss i en gest av mjuk nåder för att ge oss vetskap om att dagar inte varar för evigt.

Österrikaren (tysken) lämnade gänget samtidigt som vi tre kvarvarande vek av mot Surahammar. Reseledaren fortsatte några kilometer senare rakt fram mot Strömsholm, som i en egen protest, för att visa vem det är som bestämmer ända in till det bittra slutet, när vi två ”Suringar” svängde av vid den för några år sedan nedbrunna träkyrkans ruiner som kunde skönjas genom aftonens smygande mörkläggning.

Husvagnen hade säkert redan blivit kontrollerad av masen, innan vi övriga hunnit vrida av tändningen på våra hojar, efter dagens 50 milafärd.

Det var mörkt och stjärnklart. Vintergatan syntes i hela sin mäktiga prakt. Maten stod serverad och klar på köksbordet. Vinglaset höjdes i en ödmjuk gest. Tankarna gick till PållePe.

- Att denna ”lilla” buse, besitta så stora talanger att både leda och underhålla, samt att plocka samman ett gäng som trivdes så bra ihop under den, så här i efterhand, alldeles för korta resa, var tankar som for genom mitt huvud.

Vägvalet, dagsetappernas längd, val av tankställen samt mat och kanske det viktigaste av allt, nattkvarteren blev till några riktiga fullträffar. Både vad gäller pris och kvallite´.

Ett stort tack riktas från oss alla till dig, Uffe! Jag tackar å allas vägnar samtliga ryttare för ett synnerligen trevligt ressällskap. Synd bara att ”jätten” Helmut smittade ner mig med sin utblommande förkylning. Fyra dagar med feber och ytterligare några med ett evinnerligt snuvande blev resultatet. Men som sagt, det var det värt.

Vi ser redan fram mot nästa års resa med allt vad den kan innehålla av spänning och överraskningar. Kanske skulle vi kunna utöka med en och annan deltagare ytterligare?

Även den sista resedagen hade nu nått sitt slut.

Vid pennan

”HD-Janne”

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det gick ju bra.....  

Testar om jag mins hur man gjorde...    

  Nytt om sommaren 2015    Om det blir som tänkt så kör jag bara en tur 2015. Det blir en tur till Lofoten..   Mer info på Facebook..   Nytt om sommarens turer 2014   HÖST-TUR 2014  Vi ändrar inga roade vanor utan tar oss helt ...

       Hej å välkommen till sidan.. :::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::         Snabbknapp till:      Äventyrs site.    Längre Turer.       PållePe Bikers.  Kortare Turer   http:/           http://pallepe...

      Nya turer 2013...   Lägg in en intresseanmälan så får du mer info. pallepe@spray.se          Vårturen: Verdens ende.  FULLT        Sommartur: Vestkapp.      FULLT      Hösttur: Lom.               PLATS KV...