12 pers. på elva hojar är det som kör från Eurostopp i Örebro denna fina Kristi Flygare.

Och som alltid får E18 bli vårt vägval mot Norge. E18 är inte mycket att skriva om, men det är ett snabbt sätt att ta sig till Norge.

Vädret denna morgon är strålande, så att i stället för att som vanligt när vi kör till Kongsberg, ta Dröbak och tunneln mot Drammen, viker vi av redan vid Momarken och den så härliga och mc-kurviga 22:an tar oss upp till Tuterud vid E6:an. Vi väljer den här vägen för att som omväxlig ska få se lite av Oslo när vi drar förbi. Men pytt heller.

Regnet, som vi inte trodde skulle ta oss, kommer vid macken strax innan vi ska köra ut på 6:an.  Det är inget vanligt regn, utan nåt som mer liknar ett av vattenfallen som vi senare på fjället får njuta av. Nu får vi ”njuta” en god stund under taket vid macken i krysset, innan det som va ett väder som säkert har ett namn bland meteorologer avtar. Det snurrar liksom runt macken, för det regnar å blixtrar från alla håll under en lång stund och sedan försvinner det å drar iväg, det gör vi med, för att sedan strax innan Asker dyka upp igen och åter få oss att stanna under tak.

Nåväl, regnet försvinner och vi kunde fortsätta mot Kongsberg dit vi kommer lite senare än vanligt. Snabbt av med mc-kläderna, på med snyggplaggen å ner till Gundersen.

Dag två börjar med en suverän frukost på Bergmannen.

Nu kör vi den vägen vi kom ner till Kongsberg, förra året när vi körde ”Hardanger Runt”, fast åt andra hållet. Stannar och tankar och får en skvätt kaffe i Geilo och far vidare de tio milen upp över Hallingskarvet till Aurland. Fin väg över fjället med en jä…la massa tunnlar av skiftande kvalitet. Den långa Lærdaltunnelen, 24km, för en del av oss en ny upplevelse, tar oss snabbt till Lærdalsøyri där vi stannar i gamlegatan och slickar en norsk is. Här bestäms åxå vägvalet för resten av dagen. Det blir Tindevegen från Øvre Årdal. Åxå en ny upplevelse för en del av gruppen. Lite trassel med en av hojarna fick oss, mest en, att sätta fart på nerverna. Hur kul att inte bågen startar mitt uppe på fjället bland fem meter höga snövallar? Det redder ut sig och snart är vi vid dagens mål Vassbakken Camping.

7:an står där och minde mig om turen jag gjorde 2002. Men receptionen och jag tror hela krogen är ombyggd och av de ärrade gråhårsmännen, som satt här sist, påträffas inga spår.

Dag tre:

 Startar vi med att vi kör tillbaka till Turtagrö, där Tindevegen slutar/börjar, stannar och kikar på utsikten över trakten från rastplatsen. Vägen över Sognefjäll bjuder på ännu högre snövallar, lite läskigt att köra först i det som bara är ett djupt spår i snön.  Det går faktiskt, fast man inte tror det, långtradare den här vägen. Att möta en sån runt hörnet kan sluta med att lacken blir repad.

Mycket folk på fjället som ”sto på ski”. Ett cykellopp är åxå ett inslag i ”vinterlandskapet”  Obligatoriskt stopp vid www.elveseter.no med en tur inom för att beskåda denna förstklassiga byggnad.

Lom får bara ett kort besök den här turen, vi kommer ju hit både i sommar och på höstturen i september. Vi kör över Randsverk ner till Sjoa och det är första gången i den riktningen, vilken skillnad det är att se landskapet från annan riktning.

Krigsmuseet  i Kvam, nä det är det inte så vi far vidare den här turen åxå. Det är synd om ”Frövi” som vart så många gånger, utanför. Gudbrandsdalen lika vacker som alltid, tar oss snabbt ner till Lillehammer där vi pustar en stund. Hamar-Elverum-Braskereidfoss till Kirkenær där vi viker av mot Grue och dagens etappmål www.finnskogen.net .

Kommer lite sent så det är bara att rissla om till städad klädsel och bege sig till krogen för dagen intag av näring. Viltgryta med poteter, gott som fan.

 Dag fyra.

Om vi inte blivit bjussade på frullen hade det stått annat.

Hytterna va av god klass med gott om utrymme för mc-buret folk som kommer med packning.

Även gott om krokar och hyllor att hänga kläder på, sängarna va nog… Att den som lagade till frullen va sen tänker jag inte nämna något om….  Oj här tog bläcket slut.

Som arrangör för en tur, även om det allenast handlar om ens kamrater, blir det stressigt om inte det blir som tänkt.

Nåväl, när vi till slut sitter till bords och inmundigar den, av ladyn i köket tillagade, goda macka med ägg o bacon kommer glädjen med att vi har den möjligheten att kunna köra våra cyklar och få uppleva allt detta fina som vi får på våra turer. Vad spelar det då för roll att inte allt är som man tänkt sig från början.

PållePe…   

På den här turen är vi tre som kör till Norge och ännu en gång är det via Vulcans Riksträff i Vårgårda som resan startar. Lika vanligt som det är till Norge sommarturen går, så är det ”Frövi” och ”Gnesta” som kör med.

Har precis hunnit mekat på en ny sadel på hojen, en singelsadel i gel, så nu ska jag förhoppningsvis sitta skönt på långturen.

LÖRDAG:

Kör till Örebro där Janne, som kör på en 900, väntar. Växlar några ord över en balja lut typ, tror du att du hinner med, å sånt som är kul nu när man kör med drygt 2000 cc.

Första stoppet blir vid kanalen i Borensberg där vi tar en påtår som serveras av en ung madam som trotts att hon nyss stigit ur sängen även gräddar ett par smaskiga våfflor åt oss..

Nöjda med kaffestoppet fortsätter vi på kanonfina vägar, å som för det mesta i fint väder, via nyupptäckta platser som Snavlunda, Fornåsa, Götevi och Vallerstad. Här är det lämpligt att lägga till: jag har investerat i en GPS.

 E4:an vid Mjölby kör vi rätt över. Vi följer GPS:n så vi får skylla oss själva, för efter att vi passerat Boxholm så är det slut på de fina vägarna och en ganska tråkig väg ner till Aneby. Stannar i Aneby för att äta en bit, men det mörka på himmelen som kan innehålla regn, gör det. Molnen korsar vår väg, så vi drar iväg fort som f.. utan att käka, och efter en kort tur i regnet är vi på torr asfalt igen. Vägen mot Jönköping förbi Åsa-Nisses Knohult och Sundsholm, där jag varit på fornminnesutbildning tillsammans med en medlem i Hallsta Touring, numera HD-åkare, bjuder lite bättre natur och det blir ett matstopp i Huskvarna istället.

GPS:n lotsar oss tryggt ut genom Huskvarna och hittar stora vägen igen, sen får den vila tills vi är i Borås. Vi ska till Alingsås i dag, så det blir att slå av stora vägen och följa 180:an, GPS:n hittar lätt till målet, ett läckert gult vandrarhem i en park mitt i stan. Checkar in och sedan bär det av upp till Tånga Hed i Vårgårda, där VRS har sin träff. Kommer precis till middagsbjudningen och eftersom vi inte har bokat middag så går vi och slickar en glass under tiden som sällskapet inmundigar läckerheterna i gymnastiksalen. Morsar och språkar lite med märkeskamraterna, tipsar om fina vägar till en norrlänning som ska hem via Norge. Klockan går fort och det är dags att tänka på hemfärd till bingen.

 

SÖNDAG:

 

Regn. Det regnar i Alingsås denna morgon. Vi packar och tar oss tar oss en rejäl ”Frövifrukost” (kaffe o kaviarmacka). Till slut så lättar det och vi kommer iväg. GPS:n jobbar hårt men nånstans efter vägen har den lurat oss, för istället som det först va tänkt, via Lilla Edet och ut till Ljungskile, kom vi till Kungälv. Den kanske hade hört att vi resonerat om Tjörn – Orust. Å så blev det så, i alla fall. Körde över Tjörn -83 på min Honda CB 750c, den jag hade när jag gick med i Hallsta MC. Då körde jag själv här och va på väg upp till Norge. Träffa en jänta på campen under Tjörnbron, å hon…….

De e fina vägar på öarna, så snart är vi ute på E6 vid Munkedal.

Strömstad får ett besök och vi tar oss ett lass reker på en av fiskekrogarna i hamnen.

Nya vägen från gränsen in mot Oslo är väldigt upptagen av arbetare så det blir långa köer och stundtals får även vi som kör mc stanna. Tröttnar och viker av vid Skjeberg och kör Oldtidsveien mot Sarpsborg. Här skulle jag ha knäppt igång GPS:n för rätt som det är missar jag och drar rätt fram i en korsning, jag låtsas som att jag har kört här förr så ”Frövi” följer snällt med. Vägen, eller rättare sagt den asfalterade slalombanan som går på både vänster o höger sida om motorvägen, letar sig till slut fram till Sarpsborg och jag svänger som inget hänt till vänster, för nu känner jag igen mig, och fortsätter ut mot Fredrikstad. Här har jag kört många gånger, så lätt som en plätt lotsar jag min följeslagare till Gamlebyn för ett kulturellt besök innanför stadsmurarna.

Vi kör under Oslofjorden den här turen åxå och nu är det dags för GPS:n igen. Knappar in Kongsberg och det bär iväg dit jag aldrig satt mina hjul förr. Njuter nya vyer i sommarvärmen på de finfina vägarna över Hurum-landet. Färjar över Drammensfjorden till Svelvik och vidare med teknikens hjälp till Sande. Här kör vi, som vi vore Sandebor, i nåt som liknar en krokig kringla över-under E18 och när det bär upp en smal fjällväg börjar jag tvivla på GPS:n. För att inte ”Frövi”som säger: att sånt där skit kan man va utan, ska få rätt, kör jag vidare. Vägen heter Hanekleiva, har jag tagit reda på, och det är den vi ska köra för att komma ner till Eidsfoss. Att vi sen kör på fel sida om Eikern, säger jag aldrig åt Frövi.

Vid Bergmannen, vandrarhemmet i Kongsberg som numera räknas som vårt andra hem när vi kör till Norge, står ”Gnesta” och ler mot oss när vi kommer nerför backen. Hojarna parkeras och efter att vi smuttat på nåt gott från bagaget så tar vi en tur ner till Gundersen.

MÅNDAG:

 

–       Vi vill köra över Rjukan, säger deltagarna på PållePe:s MC Äventyr.

Va fan nurå, skarom ta över, som Timpa gjorde 2003.

–       Blir inget av med det, vi har kört där förut, svarar jag. Det är ju jag som bestämmer. 

Nu ska jag visa grabbarna tänker jag, och kör förbi både kaffestoppet i Notodden och Heddal Stavkire. Vi har vi alltid stannat här men nu ska dom få fundera ett tag på om dom gjort färdledaren sint, med sina ruttmodifieringar.

Statoil Service Heddal får bli stoppet för tankning och gratiskaffe. Inte ett knyst från deltagarna om Rjukan vid stoppet, så jag sitter upp och kör vidare mot ”Vidda”

Jag kör förbi Rjukanvägen, vid Örvella, för att riktig framhäva färdledarens styrka i val av väg.

Jag är ju egentligen rätt så formbar, så när ”grabbarna” sa att dom ville köra Rjukan, tänkte jag att det får bli ett litet practical jokes, så vid Sauland svänger jag av och kör mot Rjukan över Tuddal och Gaustatoppen, den väg som jag tänkt kört så många gånger.

När jag gör halt vid Tuddal, för en bensträckare, drillar de förut så modstulna deltagarna som skolpojkar på sin första skolresa.

Det är en fantastiskt fin väg över fjället, märkligt att jag aldrig kört här tidigare. Vid nedfarten till Rjukan är det trångt och bökigt, ett ras har passerat genom flera av slyngen, men med lite tur och våghalsiga manövrar tar vi oss ner på fast mark. Stryker med tungan över en glass i Rjukan och skojar friskt om stordåden en medresenär vid ett tidigare besök i byn åstadkom.

Någon km västerut ligger Vemork.

En av det stortyska rikets krossade drömmar. Länge en utbombad ruin i många etager. Högt ovan avgrunden, bortom hängbron som leder till det f d kraftverket och bakom detsamma syns de väldiga rörledningarna uppför bergväggen - som senorna på en åldersspänd hals. 
Den kalkslagna byggnaden blickar ut och tillbaka i tiden med sitt myller av nedsläckta fasettögon. I 75 år har kraftverket stått där som kraftkälla för delar av Telemarken och dess sega inbyggare. Nu stängt för att 1987 öppnas som Rjukans "Industriarbeidermuseum". 

Vi har vart här, så vi kör bara förbi och klättrar mödosamt upp mot ”Vidda”

 Vid Fröystaul Bru, efter c:a 2 mil, stormar ”Frövi” om och flaxar med armen som om han hade blivit skadeskjuten av en ripjägare. Helve……………………………………………………………………………………………………………………………  

 Här blev det tomt för jag kan inte förmå mig att skriva såna ord i min berättelse.

-         PLÅNBOKEN, jäv… jag la den på sidväskan i Rjukan medan jag väntade på er, å nu ligger den nånstans på vägen.

Den annars så försynte ”husdjursteknikern”, som lagt saker på väskan förr visar nu, en för oss, ny sida.

-         Jag kör tillbaks och kollar, säger Janne när han stillat sig, och försvinner i ett moln av sot från avgasröret. Där va nog spjället öppet för fullt.

Gnesta och jag kör efter i ett betydligt lugnare tempo och när vi åter är vid Vemork möter vi en mc. Det syns bara ett stort hål i hjälmen, jo det är Janne som ler med hela fejset så vi förstår att han hitta sin penningpung.

  – Låg mitt på vägen, som en överkörd råtta, jublar skinnknutten.

Stannar i Rauland, som bara på några år från att varit ren fjällbygd numera liknar en förort till Oslo. Kaffe kaka och en liten souvenir på den nybyggda fjällrestaurangen sitter fint efter de huppiga milen på fjället.

Åter igen kommer en idé från de två. Nu vill dom att vi kör norra sidan om Totak, som sjön heter. Från Rauland, runt sjön, till Haukeligrend är det fyra mil. Jag säger som jag sagt en gång tidigare: ”Vi har bättre klass på motocrossbanor i Sverige” och lägger till nåt om att inte lyssna på dom mer den här turen.

Hardangervidda är lika fantastisk som i våras när vi körde här, mycket snö kvar men betydligt bättre temperatur.

Vid Röldal stannar vi den här dagen, får en fin hytte till bra pris, frukost inhandlas i den närbelägna butikken vi duschar och snofsar upp oss till en trevlig kväll på Kroa, där vi spisar en delikat middag till ackompanjemang av tre fnittriga piker. Efter vår måltid tar vi en lov ner till stugan där vi bott vid ett tidigare besök. Vid hemkomsten hittar Frövi en hink i stugan och i vanlig ordning blir det tvätt av 900:an.

TISDAG:

 

Vaknar av hidösa kraftuttryck från samma yngling som igår sumpat pluskan. Han va nog lite trött av promenaden och vaskningen av bågen i går kväll för han hade han lagt sin beklädnad i en snygg hög på en taburett där det, när vi kom, stod en hink under vattendunken vars plastkran inte va riktigt tät. När att solen gjort sitt jobb, på de plagg som hängde på stolar och hojar denna morgon, drar vi vidare.

Efter bara en mil är vi uppe vid skylten ”Gamla vägen”. Lika bra att stanna och spörre guttarna, jorå dom tar gammeln ner. Jag färdledaren, kör vidare ensam genom tunnlar och ödsliga fjäll ner de fyra långa milen till Odda, där jag på torget inväntar mina kamrater.

Hinner bara tanka och ta en koll på kommersen på torget, när jag hör den bekanta klangen av en  900, grabbarna har nog friskat på lite, för att ställa tillrätta att dom rotat om i organisationen.

Lofthus-stoppet är ett måste. Här kör vi alltid upp den smala byvägen genom de knakande fina fruktodlingarna på bergssidan, när vi körde här i maj va det full blomstring. Nu är det lite för tidigt för att bären ska va mogna, fast i försäljningsstånden ligger det mörkröda nästan kolsvarta moreller, mycket märkligt.

Vi har ett stycke att köra i dag så det blir inte så många och långa stopp.

Kort stopp på våran camp i Kinsarvik (toabesök). Vilar torson en kvart på färjan, Brimnes – Buravik.  Vänster i Voss, som vi sett förr, och nu är vi på nya sträckningar, som vi aldrig tidigare vart på.

Vi tar av höger vid Bjørgåsvegen och kör den sagolika Teigdal upp till Brekkhus. Härifrån stiger det sen rätt upp mot nästan 1000m till Nesheim där det vänder neråt igen genom Eksingedalen HELT LÄCKER skön väg ner till Romarheim där vi halkar, efter sju sköna mil, in på E39:an som för oss upp mot SogneFjorden.

Gatukjökken 1km, står det på en skylt och det brölar till i tarmen som inte fått nåt rejält sen i morse. Vi kör av och hittar skjulet som kallas Gatukjökken. För att inte det som hände när jag åt vad jag tror fullavbakteriergammal glas i våras, ska hända igen, väljer jag att bara köra ut på Europavägen igen. Två mil kvar till Ytre Oppedal. Kör ombord på färjan som tar oss på ”Sognefjorden som är Norges längsta fjord, 20,4 mil lång. Detta gör fjorden till världens näst längsta fjord, endast överträffad av Scoresby Sund på Grönland. Den ligger i fylket Sogn og Fjordane och sträcker sig från Jotunheimen i öst till kusten vid Vestlandet. Vid fjordens inlopp ligger Solund, längst in ligger industristaden Årdal. Fjorden är djup, på sitt djupaste 1308 meter, medan den vid inloppet endast är ca 100 meter djup. Klipporna på sidorna av fjorden kan bli ca 1000 meter över vattenytan. Bergstopparna runt fjorden når ofta över 1500 m höjd. Vid Årdal kan man se ett berg som är 2403 m högt. Den västligaste delen av fjorden ut mot Nordsjön kallas Sognesjøen”. OJ…

På det enda matstället i Lavik får tips på e hytte strax bortom byn. Det visar sig var krogägarens anläggning, å när vi vart o kollat, kör vi tillbaks och gottar oss på samma ägares FjordHotell. Vita linneservetter igen, men va fan, man lever bara en gång.

 

ONSDAG:

 

Enkel frulle på altanen innan avfärd.

I dag kör vi en stund till på E39:an för att, via Förde och längs Fjäll o Fjordar och några färjor, på eftermiddagen komma till ett av målen för årets tur, Vestkapp. Vi har varit här förr, då va inte vädret bra, men nu är det kanon, hyr en hytte alldeles vid vägen upp till Kärringa (Kärringa är toppen på Vestkappsplatån). Vilket läge, jättealtan med utsikt mot toppen och butikken bara 100m bort.

Janne och jag tar en tur bort till Honningsvåg där vägen slutar i havet, å på vägen tillbaks kan vi inte bärga oss. Vi har bestämt att vi ska köra upp vid solnedgången, men frestelsen blir för stor, Janne o jag kör upp utan Gnesta, han får ju inte reda på det, tror vi.

–       Vare fint däruppe, säger Gnesta.

–       Var däruppe?

–       Jag hörde Pålles maskin, när ni for upp och jag såg er när ni körde ner.

Gnesta som setat och slappat på altanen, har både kikare och bra optik på kameran.

Kvällen närmar sig och solen, som redan försvunnit på den här sidan toppen, börjar färga himmelen i rött. Det är hög tid att vi drar upp för att se skådespelet när den stora solskivan fräser ner i havet.

Sist vi va häruppe syntes inte havet, men det vill jag lova att det gör i kväll. Nu skriver jag inget mer om den här platsen, utan åk dit och upplev det med egna ögon.

Från busskuren i Sörsta till Veskapp, är det enl. Google Maps 916km.

Att jämföra med Nordkapp, 1726km.

TORSDAG:

I dag ska vi testa ett nytt värdsrekord. Eiksundtunnelen, Världens djupaste vägtunnel, går under fjorden, 287 muh.

Efter en rejäl Frövi-frulle kör vi ner till Åheim och tar samma väg som vid en tidigare resa. Färjar från Kopparnes till Arvik, å det är nu, på färjan, ”dilettanterna” ånyo hittar en landyta att ta sig fram på, ett smalt krokigt streck på kartan utmed havet.

–       OK, säger jag, men jag kör 61:an upp till 654:an.

–       Den som kommer först till krysset väntar där.

I Gurskebotn viker orienterarna av och kör den lilla omvägen på 3,5 mil.

Jag har drygt en mil upp till krysset så jag far tillbaks till macken vi just passerat och klämmer en fika + lite annat bestyr som är så jobbigt i full mc-dress. När jag kommer upp till krysset hittar jag ett bra ställe att parka hojen på, god utsikt åt det håll dom ska komma ifrån.

Inga innovatörer så långt ögat når och tiden går. Ringer men får inget svar.

  

Efter en stund kommer det en signal på mobilen.

   – Hej, de e ja.

–       Va ä du?

–       Jag står vid bron, säger Frövi, Gnesta har farit iväg för att uträtta… så jag stannade här. Å du vet sen förr, att det kan ta tid.  

–       Ni skulle ju stanna vid krysset, jag kommer, säger jag len i truten som en dagisfröken.

Kör ner till bron som bara ligger nån km vidare mot krysset där vi ska svänga av mot Eiksund. Inte en käft. Fortsätter vidare, men av förvirrade knuttar syns inget. Ringer Frövi igen och frågar va i hel… dom befinner sig.

–       Står kvar vid bron, säger han som inget hänt, Gnesta har inte kommit tillbaks än, du vet ju.

–       OK, VILKEN BRO !!!

Nu kommer det som är följden av att släppa upptäckare lösa, det visar sig att när grabbarna kom fram till 654:an som skulle leda dom tillbaka till chefen, kör dom åt fel håll och vidare ut mot Fosnavåg, långt ut i Norskehavet, de ni.  

Jag har nu fördrivet tiden en del tid vid vägknuten där vi ska gira HÖGER mot Eiksundtunnelen, och vad händer när de äntligen kommer?

JO, DOM BLINKAR VÄNSTER.

Med ett bestämt tecken med högerarmen, som många snutar skulle vilja kunna få till, får jag aktörerna att snabbt blinka åt andra hållet. 

Att ”Frövi” som kör med, av sin pappa ärvd karta, kom åt helv… det kan jag gå med på, men Gnesta, som har GPS?

Härliga förklaringar som att, det är felritat i kartan, vägen gick inte där den skulle m.m

OkiDoki, vi kör nu ner i det som är värdens djupaste vägtunnel å oj va det går utför. Rätt läckert att utan att märka hur brant det är så ökar farten utav bara fan. Kommer upp vid Berkneset och snart är vi tillbaka på E39 igen som vi lämnade i onsdags förmiddag. Stannar i Sæbø för tankning lite gott till magen och en gratiskopp på Statoil. Färja igen över till Lekneset och vi är snart vid Hotel Union Øye, ett läckert hotell som, när jag har råd, blir ett stopp på någon resa. Kikar in lite på det gamla hotellet, där det är ok att bara kolla runt fast man inte är gäst.

Norangdalen upp är åxå en läckerbit och vi stannar i Tryggestad för att bestämma vägval, efter ett snabbt beslut blir det till att börja med en tur till glassbaren vid färjkön i Hellesylt.

Vi har kört in en dag på den veckotur som vi räknat med ska sluta i Dombås på lördag, ska ev. träffa folk från Vulcan Norway där, så vi har en dag över. Det är två dagar kvar att ta sig dit på, så nu funderar vi på var vi ska boa i natt, tanken va att köra Trollstigen och sedan den läckra Romsdalen upp till Dombås. Men va nu? Medan vi slickar våra glassar, tar sig pionjärerna en funderare på ett annat vägval.

Lom suger och eftersom jag ska vidare från Dombås till Rendalen, där blomman väntar, så försöker vi hitta nåt bra boende innan våra vägar skiljs.

Vi åker den läckra Strandadalen väster om Geirangerfjorden till Stranda, hittar en camp i byn, som bara har en hytte ”loppåda” kvar att hyra, det börjar bli sent.

Jag har intryck av att lådan verkar i simplaste laget, dessutom är den dyr (nuärviituriststråket), så jag tycker att vi ska köra en bit till.

Gossarna ser oaccentuerade ut. Vet inte riktigt hur de ska ställa sig till den, sedan starten för årets tur vid flera tillfällen, smått överkörda ledsagaren.

–       Vi stannar säger de i samklang, med lite darr på underläpparna.

–       Va inte bedrövade grabbar, ni klarar er nog,”Frövi” har ju karta.  

Färjan över fjorden är på väg in till hamn, så blir det ett snabbt å ömt farväl.

Jag ska till Drykkjedalen som ligger 50 mil österut, i närheten av Drevsjö, så jag kör så långt jag känner att det går bra.

Från Åkreströmmen är det tre mil grusväg upp genom ett nästan midnattsolsljust Norge och jag är framme vid till Flenabu, som Norskens hytte heter, strax efter midnatt. Ingen hör när jag kommer. Kryper ner i en redan, av Babs, bäddad säng, för att vakna till en riktig Norskfrukost.

 

Den här kvällen och natten är nog en av de bättre körningar jag varit med om.

Att köra mc ensam en ljum sommarnatt i Norge med djupa dalar, höga berg, vattenfall och milsvida skogar.  Det är Kando. 

"The sensation of profound excitement and gratification derived from experiencing supreme quality and performance".

 

PållePe 

Som ledsagare är det kutym att vara på plats när deltagarna kommer.

 Trots att det bara är första maj är Lalla med i år. Han kommer först till busskuren i Sörsta, och omedelbart efter dyker Moodarna upp.

Som sedvanligt startar vi från Sörstafors 09:00 å tar E18 västerut.

Vid Skoftesta hakar ”Kungsör” på och vi kör till EuroStopp i Örebro där resten av sällskapet ska ansluta. ”Gebo” från Gryxbo som redan hunnit köra 20 mil är här och när ”Frövi” och Sten anländer är skaran komplett.

Vi äntrar våra maskiner och stävar mot Värdshuset Stolpen, några mil innan Karlstad, som erbjuder varmt kaffe denna sköna första maj. Ett par stopp till och vi kör över gränsen. Några av deltagarna har inte kört den natursköna och exceptionella vägen under fjorden så det blir den rutten för femtielfte gången. Drammen, Mjöndalen och Hokksund passeras och vi är framme i Kongsberg som blivit vår dörr till äventyren på våra Norgeturer.

Det blir även nu som förr en bit mat tillsammans med våra vänner från Unicorn MC och den här gången är det Stekhuset Big Horn som får den äran. Unicorns sitter redan till bords när vi anländer och det blir ett kramande och hallohalloande som det bara blir när man råkar på norrmän.

Det är nu rösten försvinner, jag tappar rösten och får knappt fram ett ljud. Tänk dig själv tappa rösten o höra taskigt, kan inte va sämre en sån här kväll.

–        Ta en is det bruker hjälpa, hör jag från någon.

–        Va kostar en kula?, spör jag mannen bak disken.

–        Tretifem kroner, får jag till svar och tar en kula fast det svider.

Dyrt i Norge har man väl hört, menvafan trettifem för en kula.

–        Det är buffé spis så mye du orker, kvittrar en dame vid bordet.

Jag tycker att det börjar släppa lite i stämbanden så jag är snart framme och plockar i ett par kulor till. Jorå det släpper och jag kan tillåmed börja prata med mina vänner.

Jag har inte ätit nån pizza i kväll, så för att inte somna utmärglad blir för säkerhets skull en laddning is till.

 

Fredag:

 

Det ligger mycke snö kvar här nere i Kongsberg så vi är lite nyfikna på hur det ska se ut på ”Vidda” Det är det här som är tjusningen med de här tidiga Norgeturerna, man vet inte om det går att komma dit det är tänkt, vi fick ju vända ett år. Har bytt från Hydro till Statoilsmuggar i år så vi kör förbi Hydro i Notodden och lägger kaffestoppet vid Statoil Heddal. En mil före macken tvingas jag stanna till vid Stavkirken, enbart för att Lalla förfäktar att vi kört förbi de gånger han vart med.

Inte på grund av snö men det är nära att få vända redan i Flatdal. Vi står och beundrar utsikten över dalen när all glass som förmodligen hade passerat bästföredatum är på väg att omedelbart lämna sin boning. Har vart här förr så jag vet att det finns en toa på det gamla härbärget, bara nu det är öppet. Jorå dörren är olåst så jag tar mig in i huset, hör några röster men det är inte tid att fråga om lov. När jag kommer ut på trappen igen står ägaren och smilar, grabbarna har upplyst gubben om situationens allvar.

En matbit i Vinje, vid samma stopp där Raggarn nära fick ihop det med mins inte va de va tror det va en polska,

smakar gott.

Sista macken före fjället står det på skylten vid Haukeli där vi slår till för en paus innan passagen. I år kör vi över ”Vidda” i ett gnistrande vinterlandskap meterhöga plogvallar och bara snö så långt man kan se. Det är nästan 30 mil från Kongsberg till Odda och efter en härlig dag i vinterlandskap är vi på andra sidan och kommer ner till våren.

Nu väntar några sköna mil efter fjorden som kantas av fruktblomstringen, har kört många gånger för att uppleva den, och i år prickar vi rätt. Den som inte sett och upplevt det här med blomstringen i Hardanger kan kanske inte föreställa sig hur jäv.. läckert det kan va. Ena sidan av fjorden vit av snö. Den andra i solsken bländande vit av fruktträdens blomster. Man blir nästan religiös. Campingen i Kinsarvik, där vi ska bo i natt, välkomnar oss med att visa sin bästa sida, campen ligger i en frukthage.

Vi har bestämt att vi inte ska äta på FjordRestaurangen den här gången, utan att vi ska ta nåt billigare på …….

Det visar sig att det finns inget alternativ, så det blir linneservetter igen. Alla utom en, inte Raggarn, proppar i sig av läckerheterna som skulle få ett svenskt julbord att blekna.  Raggarn är inte med i år, kullan tyckte att han skulle sätta upp husvagnen istället för att svansa runt på bågen.

Lördag:

I dag ska vi köra norra vägen över ”Vidda”, vi fick ju vända i Kinsarvik ett tidigare år på grund av snökaos.

Den här gången har vi tur med vädret, troligtvis går det inte att få bättre. SOL från nästan molnfri himmel, massor med snö, höga snövallar och lagom temperatur + 5.

I Eidfjord, som är första stoppet för dagen, har inte näringsfången kommit igång så det blir inget fika. Det blir lite kink om u-land och sånt innan det är dags för motlutet upp till ”Vidda” men alla sitter snällt upp och börjar stigningen när jag säger: Det är nog öppet vid utsikten. Vägen upp, som tidigare va en riktig rysare, går numera mestadels inne i berget så vi är vips uppe på kanten till Hardangervidda. Det blir inget kaffe här heller för cafeterian som i vanliga fall har fullt av kaffesugna turister, ligger öde, helt inbäddat i snö. Vi tar oss i alla fall tid med en paus, går fram till det skrämmande gapet som saknar varje tillstymmelse av avspärrning så jag, som har svindel, är snabbt tillbaka till hojen. Huuuuva. Jag tror att alla blev lite skärrade av hur lätt det hade varit och kasa ner i bråddjupet, för det va inget tal om kaffe innan vi körde vidare.

Nu börjar verkligen suget på en fika att kännas starkt och det är långt mellan ställena så jag tänker: Slå till på första, det är bäst för fridens skull. De höga snövallarna är anledningen att jag far förbi den första, och för att inte böka för mycket med eftertruppen så kör jag vidare. 

Det är inte bara vi som är på Vidda den här dagen hela fjället är fult av aktiviteter och vid Fagerheim, nästa öppna kaffestuga, visar det sig pågå en slädhundstävling. Tänk dig flera hundra hundar som blir störda av sju customhojar, vi har väl aldrig fått så mycke skäll.

Det är bara att köra därifrån, innan vilddjurens ägare infinner sig.

Haugastøl blir nästa stopp, och vi har tur, det är öppet. Lalla, som nu börjat stelna, säger inget när han bryter sig av cykeln och hastar in i den uppvärmda cafeterian. Vi kan inte ha tur jämt= INGA MACKOR. Det pågår ett bröllop, som tar all tid från serveringspersonalen så vi får hålla tillgodo med det som bjuds av chokladkakor och annat namnam från konfekthyllan. Sedan vidare ner mot den väntande mötesplatsen för ett kort stopp! Lalla krånglar sig av, ännu en gång, för att sätta sig i solen och försöka lösgöra och värma sina frusna knogar. Han envisas att även denna resa köra med sina tunna gynekologhandskar. Inga Kongsbergsbor så långt ögat når och vi fortsätter istället vidare för att mötas längs med vägen.  Å se på fan… efter en kvart möter vi kolonnen av smattrande cyklar. Vi mossar och fortsätter till en fin upplogad parkeringsficka och hoppar av. Trevligt att skaka tass i fjällsluttningen bland snö och vårsol. Dom är väl en tio tolv knarrar och Hövdingen tar som vanligt befälet och gasar som brukligt på i ”ganska så god fart” vidare mot den väntande maten. Det blir vid fjällets sista sluttning bland hytter och vindpinande drev. Härligt väder med mycket snack och en av seklets längsta väntan på den beställda maten.

Sedan vidare ner i dalen och femton mil till i hög fart in till Silverstaden.

Jag, den annars så friska och ståndaktiga färdledaren knoppar av och lägger in mitt veto inför kvällen. Ropar till mina lärljungar: Jag orkar inte mer för dagen – jag är helt slut, och fortsatte, att ”NI - mina barn” får klara er själva! Taskig kista och verkande hals, är min förklaring!

Flockälsten, HD-Janne, tar helt enkelt över och går till kyrkan? Inte för att be för mitt tillfrisknande, utan till en visning av sällan skådat slag av den helt suveräne guiden som förra året visade oss stadens silvermuseum! Dom får höra om kyrkans historia, anekdoter, kungens loge och en massa annat spännande. Dom får även lyfta på kyrkgolvet för att skåda några kistor på bland annat stadens grundare och hans maka – makabert, eller?

Nej – häftigt är bara förnamnet!

Kvällsmat proppar dom i sig som vanligt vid stadens jazzkafé!

Själv ligger jag på rummet och vilar för hemresan i morgon.

Söndag:

Strålande morgonväder, en härlig frukost och själv så är jag åter en i gänget. Trög mage? Inte med så många härliga mil framför oss.

Ännu en gång fylls plånboken på, vid ett tillfälligt stopp, flockälsten visar sig alltid vara den generöse deltagaren i gänget.

I Hönefoss blir det ytterligare ett stopp för att fortsätta testen av fikamuggarna, då visar det sig att en av HD åkarna språkar lite väl mycket? Han försvinner in i svårförståliga teknikaliteter och när vi sedan hoppar upp på hojarna och far iväg får vi plötsligt se att filuren bara vänder och åker tillbaka åt det motsatta hållet. Den dyrt inköpta kaffemuggen stod visst fortfarande kvar vi macken och väntade på att bli urdrucken.

Ett kort stopp vid Gardemoen för att fylla på ”Kungsörs” intresse för flygplatser uppskattas, han hade aldrig vart på Moen och nu hamnade vi på nåt vis 10m från startbanan när flera plan lyfter. Helt tiptop.

Vi lämnar Norge för den här gången och kön av knuttar minskar av ju närmare Strömsholm jag kommer. Janne o Staffan viker av E18 och tar av mot norr, jag o Lalla kör söderut.

Första dagen:

Den här gången har jag varit och kollat, så det blev inga hysteriska inbromsningar. Lugnt och stilla kör vi genom ett nymornat Vårgårda in till macken för att tanka. ”Vi” den här gången, är som vanligt ”Frövi-Janne” och ”Kapten”, å förlåt ”Skipper”, som han i de inre kretsarna och speciellt nu, efter att kört Route 66, föredrar att kallas. Så har vi Carina & Micke från Hönö, ett härligt par som jag hoppas kommer att köra med fler gånger. Åsså ”Gnesta” men han stiger på senare, för han har residerat i Dalsland för att beskåda Akvedukten i Håverud. Han väntar in oss någonstans vid gränsen till Norge.

Den vanliga vägen upp till Trollhättan är inte mycket att orda om, så vi gnor på via Vänersborg till Frändefors där jag ser en gardinaffär som har öppet. Ett snabbt beslut att stanna för att ligga bra till hos Carina visar sig inte va nån större vits, tror inte ens hon va in o kollade. Men det är i alla fall dags att sträcka på benen. Vi kör via Mellerud till Ed där det blir ett stopp för en slatt kaffe och gott doppa. Då ringer vår ”Offroadåkare” och berättar att han är fyra mil från Ed, bakom oss. Efter kaffet blir det att puttra vidare mot Norge på fina vägar. En Norrbagge som har bråttom hem till fäderneslandet håller på att skrämma ski… ur oss, hade vi inte haft Carina med oss, vetefan hur det gått för den ”Gutten”. Gränsen passeras utan nåt mank med tull och sånt och strax är vi framme vid Fredrikstens fästning i Halden, där vi ska invänta ”Gnesta”.

Det är så varmt så man hade god lust att bara slänga sig i skuggan, men glasskylten borta vid restaurangen vill annat. Vi hinner inte slicka i oss våra pinnar innan ”Gnesta” står i dörren. Hej å hå, kul o ses och sånt är snart avklarat och när ”Gnesta” har petat i sig sin strut så drar vi oss tillbaka till bågarna för att i värmen ta oss vidare. Det blir motorvägen upp till Moss, där vi tankar och läskar oss innan vi tar färjan över till Horten. Nu är det tänkt att vi ska slå till och finna nåt fint ställe att natta på, och få oss en god middag, för det är inte så kul att stanna och njuta av god mat i ett varmt mc-ställ. Men milen rullar på och en del ställen besöks men det ser inte bra ut, så det blir att köra vidare.

Olavsberget Camping og Badeplass vid Telemarksporten  Porsgunn, blir vår första natt i Norge.

Hungriga och utmattade av första dagens körning, men ombytta och fina, intar vi campens gatukjökken för att få dagens första riktiga lagade mål mat.

-         Jag tar en dagens med tillbehör, säger jag till kocken som står bak disken.

-         Dessverre, slutt.

-         OK, en hamburgare med stripps, blir mitt nästa val.

-         Strippsen slutt, och det finns bara tre bröd kvar, säger den tappre kocken och ser ut som att han ångrar att han inte satt upp LUKKET-skylten.

Det är nu, när resten av skaran visar sig i entrén, som min styrka som färdledare sätts på prov. Vet inte hur jag fick till det men det va nåt om det fina läget och den härliga altanen på huset som stillade hungern.

Jag, tar en ostkorv (som han hade gott om) och låter de andra slåss om de tre hamburgerbröden. Tror att det lyckades ganska bra, ”Frövi” äter som en sparv och ”Gnesta” har ju alltid nåt eget gott i packningen. Senare, när vi sitter på altanen och gottar oss, stipuleras det att inte vänta med förplägningen så sent.

Dag 2

”Frövi”, som tänkt till lite, körde till butiken redan igår för att införskaffa morgonmål. Efter den bastanta frullen (ett pkt. knäcke å en tub kaviar) fick inte han handla till gemenskapens förtäring något mer, denna resa. Men du Janne, tanken är det som räknas.

Men som sagt, efter den bastanta dejeunén kör vi vidare söderut på E18 till Dördal, där vi till allas exaltation viker av och tar 363:an. Kör den smala krokiga och alldeles bedårande vägen, ner till Kragerö. Smattrande tar vi oss ner genom de smala gränderna bland vita hus och röda rosor, en riktig norsk kustby, till hamnen för att hitta ett bra ställe att inmundiga en lunch.

Parkerar cyklarna och går mot centrum, för att av en händelse se en färjetidtabell. Snabbt tillbaka till cyklarna, kommmer från fel håll, tränger oss längst fram i kön för att ha tur att hinna med innan den lilla färjan blev full. När färjan lagt ut, kommer vi på att vi inte kollat att det är rätt båt, men posttjejen lugnar oss med att försäkra oss om att det är rätt.

Färjan lägger snart till vid Stabbestad och vi kör av för att kolla om det finns något att stoppa i sig i hamnen, men icke. Den lilla röda postbilen stannar till bredvid oss. Eftersom vi inte har hittat nåt lunchställe, så är det lämpligt att höra med postdamen om nåt bra ställe att spisa på.

-         Det är ett fint ställe ute vid Portör, svarar postens tjänare.

Den käcka damen vinkar glatt och far iväg i ett moln av damm.

Vi kör vidare på den fina slingrande vägen, kantad med de dyra hytterna bland de vindpinade stränderna mot Skagern. I Levang, alldeles vid en butik lyste en gul skylt, Portör 4 km. En snabb inbromsning och en lika snabb tanke, fin asfalt kanske värt att köra ut kan väl inte kosta skjortan. Härlig väg ut till Portör Panorama, som jag tror ägs av, antingen posttjejen, eller åtminstone någon i hennes släkt. 4km. och vi är tillbaka till butikken, där det bland sommargästerna letas efter något att stilla hungern med.

-         Äta i ett dike, säger en av deltagarna som inte vill va med på bild.

-         Det är det som är ett av äventyren som erbjuds på mina resor, drar jag till med, för att få upp stämningen.

Ja, ja, mätta blir vi, men vi blir utan fika. Vi fortsätter den fina vägen till Söndeled med sikte på nån Hydro. Jag har fått alla att köpa en mugg, trots att dom fick veta om vårresans avsaknad av Hydromackar. Trot eller ej, men vi kommer ut vid Hydromacken som vi så vitt missat innan vi for upp på motorvägen förra årets vårkörning. Mm-mm kaffe med nåt gott till, och lite vila sitter fint i solvärmen. Ett behövligt taobesök hinns åxå med, innan det är dags att fortsätta.

Det blir att sträcka viren lite på E18 för att i Arendal ta den fina vägen mot Evje. Körde där förra året, men det blir ju en ny vy när man kör åt andra hållet. Kontanter köpes på bank i Blakstad och vi försöker åxå få lite info på turistbyrån, som inte är nån turistbyrå utan ett bibliotek. Den gode bibliotekarien ringer flera samtal åt oss för att höra om färjeturen som vi skulle passa, men utan resultat. Det är långa mil i Norge men 7 mil senare slår vi till i Evje

Parkerar vid norra infarten för att leta efter turistbyrån. ”Skippern” drar iväg som en svedd iller, medans vi andra russlar lite sakta upp genom byn. Efter besök på polet och lite annat pyssel hittar vi ”Skipper” på byrån, helt i andra ändan på byn.

Med hjälp av två söta piker bak disken, får han kontakt med rederiet som ska ta oss på Lysefjorden till Lauvik i morgon. Platser beställs, så nu kan vi koppla av. Även boendet för natten fixas av ”Skipper”, med hjälp av flickorna. När vi stuvat ner godsakerna som inhandlats i byn, far vi vidare upp till Rysstad, där vår nu rutinerade Norgefarare bokat hytte på www.rysstadferie.no . En hytte som hetter duga, och äntligen en gourmérestaurang som vi längtat såå efter. Meny här tinyurl.com/nr3ke

Dag 3:

En hyfsad frukost på terrassen njuts av några deltagare, en annan aktör petar i sig smulorna i brödpaketet och klämmer med en stens hjälp ut det sista kornen i kaviartuben, som inhandlats i Porsgrunn tidigare på resan. Ett litet stopp direkt vid macken, för att plåstra om Mickes cykel, innan vi kör upp den omtalade delen av Suleskarvägen som ska ta oss ner till Lysebotn. En bit av sträckningen gjordes i maj förra året. Fantastik väg, med för första gången den här resan, snö.

Jag har lovat Carina att peka om jag ser snö, så när jag får se första fläcken viftar jag så jag håller på att tappa balansen. Stopp, vänta, kör, det är så det går till när vi får dom här fina åkbilderna som ”Gnesta” fångar. Skulle man fota allt fint så hade vi varit kvar på fjället än.

Lysebotn står det på en skylt och vi tar av och börjar klättra mot ett område som till sist ser ut som nåt man aldrig kunnat tänkt sig. Jag, som är lite höjdrädd, börjar få ågren för vad som ska komma, vi ska ju ner härifrån. Det börjar att rulla neråt och vi är framme vid Øygardstøl Restaurant. Vi parkerar hojarna och tar oss, via den ut i avgrunden byggda terrassen som går runt byggnaden, in och stillar oss med en is. Nerfarten till fjorden är inte det dramatiska som jag trott, när man sett bilderna på vägen. Det blir lite väntan på att färjan ska komma. Vi ser den länge ute på fjorden men den gör många stopp så det tar en stund innan den når hamn. En fin guidad tur på fjorden och med toner av Grieg, vid ett stopp rakt in i en spricka i berget nedanför Prekestolen, det är stort.

Vi går iland vid Lauvik och kör, över fjorden på bron vi nyss åkt under, upp till Jörpeland. Nu börjar vi leta hytte och hittar en av ren slump. Hytte vänster, och jag kör in på vägen till bondgården. Tänker först att det här blir fel, men vägen fortsätter förbi och en ny liten skylt pekar mot en hyttegränd som va placerad i berget med utsikt över dalen.

  -Lit svårt att köra upp med cykel, upplyser ”gubben” som äger stället.

Men vi är ju här, och det ser fint ut, så jag provar och kör upp. Kanonställe, så det va bara för resten av sällskapet att klättra upp.

Mycket pyssel med parkeringen i kväll, men snart är allt som ska inburet i stugan och vi kan koppla av.

Helv...., vi har inte ätit !!

”Frövi” med stöd av ”Gnesta” far ner till byn för att handla pizza.              I Tau, som byn heter finns ingen hämtpizza, så det blir att köra ända till Jörpeland ca. 20km enkel resa. Vi som inte är ute och kör sitter på altanen och njuter i kvällssolen. Det blir en lång väntan, men rätt som det är så dammar det till nere på grusvägen. De som med travar av pizzakartonger, fastknytna på pakethållarna, ser ut som två äkta Italienska pizzabud får hjälp, efter att vi lossat lasten, att parkera bågarna i den branta sluttningen, och festen kan börja. Den nu lite halvljumma maten sköljs ner med ungefär lika ljummen pils, men va f.. vi är ju på mc-semester.

Det fanns en tv i hytta, och det rattades in fotboll tror jag, men vi är några som väljer att ta en tidig kväll.

Dag 4:

Kort resa idag. I fortsatt fint väder, kör vi vidare till Hjelmeland där färjan tar oss över fjorden och vidare upp mot Sand. Här blir det ytterligare en tur över vattnet för att sedan på en fin väg över fjället hamna i Röldal där vi stannar och blir över natten. Det här är en väg som måste upplevas.

En fin alldeles nybyggd hytte blir vår bostad. Hytte föresten, det är storstuga med kökkenkrok, bad och sovrum i försteettaget. Två stora sovrum och stor hall på övervåningen, de är en hytte de…

En kort vandring till granncampen där det fanns god mat och öl, innan matchen börjar. Men va xxx, stugan är så ny så det har inte hunnits monterats tv-antenn, så av det vart intet.

Dag 5:

Nu blir det att köra den smala gamla vägen genom Røldalsfjället och det branta Sejestadsjuvet. Tufft för damer, men gentleman som jag är kör jag med Carina den lätta vägen genom berget. Vi väntar en stund på andra sidan och snart hör vi puttret från grabbarna som kommer på branten ner mot storvägen.

Obligatoriskt stopp för förnödenheter i Odda. Vi har inte så långt att åka idag heller, men sitter snart på bågarna igen och kör via Sörfjorden upp till Kinsarvik där vi ska bo. Efter vi har boat inn så blir det utflykt till Hjölmodalen.

Nu stannar Carina hemma för att mysa lite, medans grabbarna styr upp mot den mytomspunna vägen till Hjölmo. Som jag kanske tidigare nämt så är kopplingen på min CT lite krasslig, så jag blir kvar nere i byn efter det att jag väglett grabbarna till avstampet till helvetet.

Trots Gnestas GPS, kommer globetrotterna in på en icke färdig väg i fjällbranten. En grusväg som delvis regnat bort, ja jag törs knappt skriva om eländet, brant som …. rätt upp i berget, de ä vad som bjuds.

Hur dom vände och tog sig ner igen det vet dom knappt själva, men det rycktas om att det va nån som……… Jag sitter och myser med en fika nere i byn när stigfinnarna dundrar in. Dom säger inte så mycket, bara att det va tur att inte Carina va med, å Gnesta mumlar nåt om hur svårt det va för han, som ända har en för ändamålet avsedd cykel. Jag hade ju upplyst om att det va tufft, så jag känner mig inte skyldig till denna eskapad.

Väl hemma berättar ivrigt pojkarna för Carina hur tuffa dom va när dom hasade i gruset ner i avgrunden, och att såna vägar är inte nåt för henne att tänka på.

God mat och dryck på kvällen på uteserveringen i Kinsarvik, satt fint i solnedgången.

Dag 6:

Färjar från Brimnes och kör höger mot Ulvik, och tar den vägen jag körde fel för nått år sen. Nu, när man inte är förbannad för man läst fel på kartan, visar det sig att det är en, väldigt naturskön väg, något som jag inte la märke till förra gången. Vi har inte så långt att köra idag heller, så det blir till och med ett stopp för att kolla in kor i en hage.

Voss får ett besök av svenskarna innan det bär av upp mot Stalheim. Vi stannar vid hotellet och traskar in för att se hur dollarturisterna bor (inte så pjåkigt). På baksidan av hotellet är det en magnifik utsikt över Näröydalen och den beryktade vägen ner. Nu är det tredje resan som jag gör ner, för den här gången kunde jag inte skylla på bromsarna.

Utan det minsta problem är vi nere och snart dånar vi in Gudvangen, där vi vanan troget slickar en glass och slår en sjua. Två tunnlar till och vi är framme i Flåm, årets mål. Kör direkt fram till campingen och har turen att få två, om än tråkiga, hyfsade rum.

Nu planeras det ytterligare för ett åk upp i rymden, denna gång ska snöveijen till Lärdal köras.  Tur man kan skylla på kopplingen, för nu står Carina, som tyckte Stalheimkleiva va en fjutt, med sin läckert skimrande Drifter och väntar på att grabbarna ska bli klara. Fan va pinsamt, jag som tyckt att det va så fint att skylla på att hålla Carina sällskap.

Jag går ner till hamnen och kikar lite när nöjesresenärerna far iväg. Det är alltid rörelse i lilla Flåm. Handlar lite bröd, en pils och en burk Havets Läckerheter, slår mig ner vid ett av borden i hamnen och njuter av vyerna som bjuds. Rätt mysigt att bara och sitta å se hur andra ilar omkring. Bussar kommer tillbaks med turister, som likt en kö vid Ullared slussas ombord, för när dom stuvat in de sista, tar de inte lång stund för än båten går ut.

Tiden går fort när det är mycket att se och snart är vägfararna hemma igen.

-         Fin väg, men trångt och högt, inget för dig, upplyste gänget mig när dom kom.

-         Det va inget att oroa sig för, säger Carina och ser ut som att hon skulle villa snacka med mig om visa saker.

Tur till butiken igen, för ikväll skulle gänget spise vid campen. Mat och tillbehör inhandlades och på kvällen njöts delikatesserna vid uteplatsen. Det kom några droppar regn. men va gör det när vi haft så fin vecka.

Dag 7:

Nu ska det ut och klättras igen. ”Gnesta” har bestämt redan innan vi for hemmifrån att det ska bli en tur upp till Myrdal med Flåmsbanan i år.

Det andra klättergänget har, av damen i receptionen, fått tipps om en väg som går från, den beryktade vägen till Myrdal, upp i en dal som knappt innebyggarna i Flåm vet om. Dit kör vi säger dom med ett flin på läpparna, å Carina ska med förståss.

Får skylla på kopplingen igen och kör med upp till Flåm kyrka, där getterna svänger av brant vänster. Själv tar jag mod till mig och kör en bit på vägen upp i Flåmsdalen mot Myrdal. Efter bara någon km. smalnar vägen av, till vad jag tycker, ett smalt streck på kanten till den djupa avgrunden och jag hoppas på att det kommer ett ställe där jag kan vända.

Väl nere igen parkar jag tryggt bågen vid kyrkan, går in och sätter mig på en bänk och pustar.

En cyklist vänder och vinkar glatt, det är ”Gnesta” som ändrat taktik. Först va det tänkt tåg upp och cykel ner, men det blev cykel både upp o ner, det va en bedrift av stort slag. Det står inte på förns getterna kommer ner igen.

-         Hittade inte, sa dom. (brant tänkte jag, men sa inget)

Kör tillbaka till Flåm. Men det vill åkas mer så det blir en tur ut till Undredal för att reka inför morgondagen och det blir en kostsam historia. V sitter på bryggan vid fjorden och bestämmer att vi ska köra ut hit i morgon bitti för att se Elisabeth komma. Då, i ett kort ögonblick, försvinner ”Frövi” för att komma tillbaka med en pannkaka med en ostskiva på, 70 spänn/Nok. för stekt mjöl och en skiva getost, det slår ”Raggarns” våffla i Lom förra året. Här finns intet mer att förläna.

Vandring till hamnen för kvällens middag. Det blev en Italiensk buffé i afton, på bryggan.(sattfintefterpannkakan).

Dag 8:

I dag, när vi ska beskåda henne är det mulet och regn, typiskt.

Så det blir ingen tur till Undredal, utan vi tar en kik från hytta när dom bogserar in Elisabeth. Frövi och jag ska köra hem idag medens våra kamrater kör ner till Kongsberg för att stanna på Bergsmannen en natt.

Ja då är den här sommarturen till ända och vi tar godbaj av våra vänner. Vi kör hemåt som vi bestämt tar vi en tur ner till hamnen och hälsar på henne innan vi styr iväg mot tunneln och E16 som tar oss ända ner mot Hönefoss. Där vi kör den läckra vägen över till Jessheim. Vid Gardemon va det nära att vi kom med en kärra till Bangkok, för det va dåligt skyltat. En snabb sväng vid gate 41 och vi va nere på motorveijen igen.

Kongsvinger, Morokulien, Karlstad ,Örebro, hejdå ”Frövi”, vänster vid Sörstafors och vips är man hemma igen….

Tack

torsdag 25 maj

Uppe tidigt. Den här resan skulle inte börja med ”nåt” som Janne kan skriva om. Så ca: kvart i nio bromsade jag in min ”Nomad” på asfalten vid vägkrogen i Sörstafors. Efter några minuter syntes en båge från Kolbäckshållet, det va Lalla som dök upp.

Hann med lite snack om väder och temperatur, innan det från norr hördes ett dundrande ljud. De va HD-grabbarna, Janne, Staffan å Timpa, som kom mullrande. Sist i ledet låg Kläm, men han hördes inte. HD-grabbarna har ändrat en gnutta på avgasrören, för att åskådarmassan ska lägga märke till dom.

Karavanen startade, på av ledaren utsatt tid, och de sex förarna tog sig utan uppehåll till Örebro. Ett pip i mobilen visade sig vara ett SMS från ”Raggarn”. Han hade kommit i väg så i ottan att han valde att gå till Örebro, istället för Karlstad, som tidigare sagts. ”Frövi” och ”Raggarn” va tankade och klara när vi styrde in i Örebro. Tyvärr så saknade vi Yak, han skulle ha varit med, men hade oturen att få nåt skit med sig hem från sin Ålandstripp. Så åka båge utan skyddsnät, det var det inte tal om. Men du Martin, det blir fler äventyr. Kaffe och medhavd macka satt fint efter det att vi fyllt upp tankarna på våra bågar. Vi va nu åtta grabbar som styrde mot Kung Karl för att ta upp den siste följeslagaren. Ett snabbt stopp vid Stolpen, för bensträckning. ”Gnesta” va redan på plats när vi anlände till Kung Karl. Här va det meningen att det skulle spisas dagens, men det är röd dag, så det fick bli en slang på macken istället.

Vi hade oturen att köra mitt under brinnande strejk för färjpersonal i Norge, så den planerade rutten Moss – Horten, fick styras om till att bli ett nytt vägval. Som många resor tidigare blev det att passera gränsen vid Morokulien och följa 2:an. Kaffe och nåt att tugga på, blev en skön avkoppling, och även en stunds ögonfröjd, innan vi strax efter Vormsund tog den nya sträckningen.

Det blev 174:an mot Jessheim, och den, efter ett antal rondeller vid Gardemons airport, enormt natursköna vägen till Jevnaker, sedan via Hönefoss ner till Kongsberg. Jag har inte nämnt något om regnställ. Men för att vara ärlig så hade vi det på, redan från Örebro. Men i backen ner mot Hokksund, efter många timmar, åkte ställen av, på order av ”Frövi”.

Bergsmannen, vårat ”hem” i Kongsberg, låg vitt bländande i kvällssolen, när vi nöjda för dagen körde dom sista metrarna ner på parkeringen. En ny gutt i receptionen tog emot oss med stora famnen. Efter incheckning, fick vi besök av Vegard med fru från www.unicorn-mc.no . Dusch o klädbyte och en medhavd pils, sen va det så dags att ta sig till stamstället  Dolly Dimple´s  för en äkta Ringnes, (några tog fler än en). Den obligatoriska pizzan hos Jonas B. Gundersen blev, efter det tagits ut kontanter i minibank, kvällens höjdpunkt. Ägaren utböt många erfarenheter om kedjor och annat smått och gott som tillverkas i Sweden. Efter att vi väntat en stund på grabbarna så begav vi oss hemåt, och våra sköna bäddar på Bergmannen.

 

fredag 26

Ny dag. Som vanligt ett frukostbord i klass med en Finlandsfärja. Lalla satt redan där när jag, som annars brukar va först, kom ner.

- Är det nån som har kollat vädret, sa en, som ofta är lite orolig när det kommer några droppar.

- Ingen fara, svarade jag, trots att det sprutade på ganska bra utanför fönstret.

Som genom ett trollslag kom solen och vi fick fart på packandet. Nu va det Rjukan som gällde. Trots många resor, glömde jag att det är bättre att tanka på kvällen. Nu fick vi stanna efter 1 km. för att svettiga efter att packat och klätt sig, fylla tanken.

När vi kör ner mot Notodden ser vi ett stort uppbåd knuttar vid järnvägsstationen. Det tutas och vinkas, som man av nån anledning gör när man ser kollegor. Vi slog till vid Hydro för en balja och för att Janne ska få fylla sin samling. Då kom knuttarna från station farande. Verkade vara flera hundra, å det blir ett viftande och tutande igen. Morgontrötta Notoddenbor trodde väl, att det fortfarande va ”syttende maj”.

  - Stavkyrkan, den vill jag se, sa Lalla.

  - Tare på återresan, svarade reseledarn, som tyckde att det är onödigt att stanna redan efter 4 km, och satte fart mot Rjukan.

Vi körde med det stora knuttegänget, trots Lallas önskning, förbi Heddals Stavkyrka, fram till Örvella. Måste vart en härlig syn för vägfarare och boende efter vägen. Här svängde vi höger och…men va xxx nu då? Körde jag fel? …Närå! Ett kort stopp och iväg igen. Körde efter Tinnsjöns västra strand. Strand föresten! Vägen är uthuggen i bergväggen, så, så mycket av strand är det inte.

Nu kom vi till första minnesmärket från tiden då tyskarna härjade runt i trakten. Det är platsen för den tragiska sprängningen av D/F Hydro som sänktes av de tre Norska sabotørerna. Här kan du läsa om hela historien http://tinyurl.com/z9wle

Ett gott besök på rastplatsens fräscha avträde, njöts av en deltagare som inte hade klarat sig fram till hotellet i Rjukan. Vi stod där en stund och tänkte på de som fick sätta livet till för att inte tysken skulle få sin bomb. Upp på bågarna igen och ner till nästa stopp. Färjeläget där sabotaget fixades. Det såg ut som det inte hade hänt än, för färjan som låg där, va som den måste ha sett ut den natten det hände.

Kläms ”Sucka” vart nog lite skrämd av stämningen i hamnen, för batteriet dog (tyskt fabrikat?) och det blev till att löpa igång den gamle trotjänaren. Den startade direkt vid första vevslängen och Kläm for iväg som, ja vi som va med förra året minns, i ett moln av rök. En racer bör nog inte puttra i sällskap med customs.

Rjukan va avstängt för genomfart, så det blev lite sajtsing på andra sidan vattendraget. Timpa som stannat och fotat och blev lite byxis, för han trodde sällskapet hade försvunnit.

Rjukan Gjestegård, som såg bra ut från vägen, intogs. Packningarna lämnades på rummen, Kläms batteri till laddning och snart va vi på väg upp till Vemork, som var målet för vår resa denna gång http://tinyurl.com/qvzf4  Härlig väg upp från byn, med en på slutet snuskigt smal hög hängbro som vi körde över, för att slutligen klättra den sista biten upp till fabriken. Om man sett ”filmen” kändes det som tiden stått still. Betalade avgift för entré och klev in, russlade runt och kollade in det som grabbarna jobbat så hårt med att sabba. Bagett och kaffe beställdes och inmundigades under filmförevisningen om tiden då det begav sig.

Efter det att vi nöjda med museet åter kommit ut i solen, ordnades det arrangerade bildtagningar. ”Gnesta” körde ner och på en given signal kör sju stora custombågar, likt tyska Panzer Kampfwagen, ner för den branta vägen och ut på den svajande bron. Man tycktes höra maskingevärens knattrande  eka i Maristidjuvet, för att i samma stund vakna till, och med en lättnad suck märka att det var rasslet från ”Gnestas” kamera, som hördes. Ett besök vid utsiktsplatsen över Rjukan höll på at sluta med en skussning hem. Jannes HD gleeeed bakåt mot stupet på den hala asfalten. Ja, det va nu inte så dramatiskt som det först verkade, det fanns ju ett räcke, men ändå!

Krossobanan stängde fyra, så av det besöket blev intet. 

Snart va trädgården vid gjestegården full av svenska knuttar. Skön avkoppling med medhavd matsäck som det heter. Kvällen och nattens övningar, började med ett besök på en för staden förträffliga Chinarestaurang. Vissa av aktörerna fann lämpligt att inmundiga entrérätt, så att vi andra i umgänget fick behagligt ge sig till tåls, på varmrätten.

Efter middagen blev det spatsertur på staden och besök på Grand Hotell, där jag och Lalla residerat vid ett tidigare tillfälle. Röklukten satt kvar i väggarna, trots att det varit rökförbud en längre tid i Norge, men va gjorde det när pubben va öppen. Öl och whisky beställdes in och snart va det full fart. En kille från takten lira blues i rummet bredvid, så vi gick in för att lyssna en stund, innan det blev hemgång och sussning.

lördag 27

Kläms ”batteri” va inte färdigladdat så tidigt på morgonen, så han och ”Timpa” väntade kvar i staden på bättre värden på mätaren. Vi andra styrde kosan, efter en inte allt för upphetsande frukost, mot Hardangervidda och den kommande våren. Snön låg meterdjup och isen täckte fortfarande sjöarna på Vidda. Det va gott vär och fin väg, så det blev bara några korta stopp på Vidda och snart va vi nere i Krossen, där vi slickade en glass i solvärmen.

Det, vid flera resor utlovade stoppet vid skidmuseet i Morgedal, skulle nu äntligen bli av. Museet syntes på lång väg, så den här gången kunde det inte gå fel. Nu började snålheten visa sig bland deltagarna, INGEN gick in, för det kostade flera kronor i entré. En skön pust och lite handla i souvenirbutiken hans med före start. Då fick vi se ”Lalla” stå å putsa Yamman, men det va inte för den hade blivit dammig, utan av att det läckte från någonstans. Någonstans, visade sig snart komma från banjon, till en av de stålomspunna frambromslangarna, som han för dyra pengar nyss monterat. Usch och fy, ingen frambrons att använda. Det gick, men inte kul att smeta ner hojen med bromsolja. Några mil kvar till Seljord och hamburgerrestaurangen, där jag, blev utan bromsar förra året, vilken slump! Killen i baren va ensam, så det tog en stund. Två av deltagarna valde macken på andra sidan vägen, och hann lagom tillbaks för att stå och frestas av våra 190-grammare med stripps, som njöts i solen på uteserveringen.

Sedan blev det åter en ny sträckning, så det blev ingen stavkyrka för Lalla. Väg 36 mot Bö och Gvarv prövades. Det va även det en naturskön väg som följde Seljordsvatnet. Såg i backspegeln att Janne, den gamle roadracingföraren va nere och skrapade med puckarna, som han tillverkat av två gamla hamburgerbröd han hittat i en söppelkasse vid krogen. Tankade i Bö, körde fel väg, vänder och tog skaran säkert på krokiga vägar. Jagande ett husvagnsekipage som försvinner i fjärran, mot Nottodden.

Vid Vägkrogen uppe på toppen efter Notodden, stog UNICORN MC KONGSBERG och väntar på Svenskarna. Säkert en tjugo pers som välkomnade oss och bjöd oss att följa med till deras klubbhus ”Veivhuset”. Väl framme på smala vägar i landskapet kom vi ner till klubbhuset som är inrymt i en stor lada. Röda mattan va utlagd för att parkera våra cyklar på, innan vi gick in och häpnades av deras bygge. Stor samlingslokal med kök o bar, öppen spis och stort dansgolv. Vidare visade ”Hövdingen” Svein, oss runt och berättande om planerna för bygget.

Det blir Övernattningsrum för gäster, vekstad och vinterförvaring av medlemmarnas cyklar. Mycket jobb, men med den glöd som ”Hövdingen” och hans klubbkompisar har, så är det nog färdigt vid vårt nästa besök. Det blev grillmat och en massa gott tilltugg, kaffe och ”Värdens Goaste” till efterrätt. En kaka bakad av ”Hövdingens” förtjusande kone. Vi hade tyvärr inte möjlighet att stanna kvar hos UNICORNS så det blev att få en ”lots” tillbaka till Bergmannen. Det va Stein, turistguide i Kongsberg, som lotsade oss hem och gav oss löfte om guidning i Kongsberg nästa besök.

På parkeringen utanför Bergmannen, står två, av oss kända cyklar, och när vi steg av våra bågar kom herrarna ut från huset. ”Batteriet kan väl knappast blivit färdigladdat på så kort tid?”

Kvällen blev en lugn tillställning, med besök på en av många jazzklubbar. Någon orkade en öl, medans nån annan nöjde sig med en selter, eller bara en skön stund på bänken i trädgården. Liten kulturvandring bland de gamla husen i byn innan vi tog oss tillbaka och slumrade in.

söndag 28

Dags igen för en riktig frulle. Timpa smilar lite, när vi FÖRE nio satt på våra bågar och började på hemresan. Det blev på, sedan förr kända leder, Drammen, kaffe i Gullaug och under fjorden. Körde lite galt vid avfarten mot Sweden, men va strax nere på E18 igen och stannade för en sista ”gratisfika” vid gränsen. Men ack, det va igenbommat så det fick bli att ta sig över gränsen, för att i Årjäng stanna och tanka. Så småningom slog vi till i Grums för en lunch.

Sällskapet skingrades i Karlstad, där några tog av för att köra via Kopparberg, mens ”Frövi”, Lalla”, Jag och ”Gnesta” for vidare på E18. Vi släppte Hondaföraren i Kristinehamn, där han tog sig vidare på grus och kanske med gräs på, slingriga vägar hem till Gnesta. Ett stopp i Örebro för tankning och för oss som skulle vidare österut, regnställ på. ”Frövi” försvann som en avlöning för att slippa regnet. Vi hann bara ut en bit på motorvägen så va det dags att få våra bågar tvättade av herren. Det va ingen dålig skur som bjöds, men vem bryr sig med bara åtta mil hem. Hörde sen att Kopparbergsfararna åxå hade haft lite blött plus lite hagel, men så ska det va på en tur med PållePe

Inte faan fanns det nån bro här i fredags !

Efter lite kaos på utfarten från Vårgårda, va vi då äntligen på väg mot Norge.

  ”Vi”, det är förutom mig själv,

  ”Kapten”                     Leif Olsson Trelleborg. 

  ”Herr o Fru Gottland”     Bengt o Helen Horn Fårösund.

  ”Frövi-Janne”               Jan Jirvelius Frövi.

Dag 1:

Kom iväg som tidigare bestämts 10:00 på söndag förmiddag 3 juli från ett soligt Tånga Hed och körde 42: an mot Uddevalla, där vi tog ett kort tank o rökstopp.

Vi hade stämt träff med Lasse Eklund från Örebro vid Svinesundsbron, så det blev att traska på vidare E6 utan att stanna i onödan.

Lasse va redan på Norska sidan när vi kom fram, men vi fick, med hjälp av Tele Nord, snabbt över honom till rätt sida. Herr o fru Gottland han i alla fall med en tur ut på Gamla bron, och det bestämdes att vi stannar och äter på första bästa ställe vi ser, när vi kommit över.

Vi va nu fem gubbar och en dam, som startade upp våra Vulcans för att köra tillbaks en bit och ta nya bron över till Norge.

Ja, nu va vi då på väg allihop…nä, just ja, en till ska med, ”Gnesta”, men det blir senare.

Mat, vi måste ha mat. Det började suga efter ett ställe att stanna på, men med den nya bron blev det en ny väg, men inget matställe, så vi knattrade på ända upp till Solli Bru en mil efter Sarpsborg, innan vi såg nån skylt med bestick på.

God mat, dessär o gratiskaffe, besök i ”bomberummet” och lite behövlig vila, va vi värda efter timmar i sadeln.

Nu gick det lättare att köra, utan att behöva sitta på spänn o leta efter mathak, så vips va vi framme vid 23:an som tog oss under Oslofjorden över mot Drammen.

Utsiktstornet vid Sätre, blev äntligen bestiget, har passerat där många gånger, men nu blev det av att stanna. Fin utsikt över fjorden, värt lite skak i benen.

Efter att snackat med en lokal knutte, bar det av vidare genom tunnlar och rondeller, å snart va vi framme vid Hydro i Gullaug för att införskaffa ”muggen” som alla måste ha. Det visade sig senare vara onödigt, för det va glest mellan Hydromackarna.

Drammen passerades på hög höjd och innan vi hann blinka va vi i tunnelen som tog oss mot Hokksund och Kongsberg, som va målet för denna dag.

Van som en inhabitant, tog jag alla Vulcans genom byn, över bron vid forsen och den skarpa svängen in på Vinjes Gata, där Bergsmannens vandrarhem står och väntar.

Lika vant checkar jag in resenärerna i sina bås, för att sedan ta den vanliga ritualen i Kongsberg.  Först en öl på den nyrenoverade silverkrogen.

Här tog ”Kapten” fram sin gamla sjömanskista och bjussade besättningen på varsin pils.

Sen över bron och ner på jazzpuben, där vi delade på en Pizza. Det blir inte så stora fester när vi är ute och kör, så det tog inte lång tid innan vi va hemma på rummen, och det började snarkas lite här o där.

Dag 2:

Jag va redan klar med min morgonmåltid, när övriga aktörerna dök upp i frukostrummet. Bacon, ägg, paté, våffla, sill, sylt, jag kan nog fylla papperet med vad som fans på frukostmenyn.

När vi spisat klart och läppjat på det norska kaffet väckte vi ”Gottlands”.

”Gottland” hade egen kammare, så dom liksom skulle få lite mer ut av semestern än att bara fara omkring på cykeln.

Idag är det regnställ som gäller, så det bestämdes att vi kör med det på från start.

-          Nu borjar ja bli lit svettig.

Det är ”Gottland” som tycker att det är lite stressigt när dom andra startar sina bågar, å han inte ens har fått upp regnstället över magen.

-          Lugn bara lugn, jag som bas bestämmer när vi kör, säger jag och tycker att det är kanon att nån annan är efter mig, för då blir inte jag så stressad.

Nåväl vi kommer iväg i utsatt tid, och våra maskiner spinner som kattungar som precis har diat färdigt.

Det obligatoriska stoppet vid Heddal är ett måste. Vi smiter in utan att pröjsa den här gången åxå. ”Hon” va inte här den här gången, så vi var snart på väg vidare västerut.

Det småregnade nästan hela tiden och molnen låg lågt, så det blev inte så många åvafintstopp, den här gången heller.

I ”backen” ner till Seljord, tog mina bromsar ett snabbt farväl. Det konstaterades att det va bara plattorna kvar, när vi inspekterade på parkeringen framför kaffestugan.

-          Konstigt efter bara femåetthalvttusen, sa jag.

De va nån som ruska på huvet…

Dom har liksom ett annat språk där borta bland bergen, men med lite pekande och andra tecken fick jag låna en telefonkatalog, bara för att konstatera att nu va vi i Norska Telemark och där fans det bara vacker natur, inga MC-verkstäder.

Vi fortsätter i småduggandet och passerar skidmuseet i Morgedal, igen, fast jag bestämt att ta det vid nästa tillfälle. Höjdalsmo där vi bunkrade på vårsvängen, likadant.

Mjonöi camping med sin bagarstuga blev nästa stopp. ”Kapten” visar sin styrka, genom att elegant lyfta upp den starkt lutande 1600:an.

Kaffe och tre stora bullar, som särlagdes till sex stora bullar, satt fint på uteserveringen, visserligen under tak, men ute i alla fall.

Körde en bit till och kom till sista macken före fjället. Bensin och en kort pust innan Vidda”

Hann bara köra upp på Vidda så va det dags,

HAUKELIFJELL, Vågslitunnelen
”Innsnevring, manuell dirigering og nedsatt hastighet til 50 km/t på grunn av sprengningsarbeid. Arbeidet ventes avsluttet i midten av september. Ventetid på inntil 30 min. må påregnes hele døgnet.Billistene oppfordres til å følge hovedvegen”, stog det på skylten.

Ja, det va bara att stå där och vänta. Då kom det upp en gutt som kört här förr och sa, att det va bara att köra på, över fjället, för det va bara i tunnel som det va envägskörning. Det va lite smalt på fjällvägen, men det är ju fint att åka där och snart va vi nere på andra sidan. Väldigt mycket snö i år. Nu puttrade vi på i diset och smådugget och va snart nere från fjället.

Låtefossen, stort turiststopp, passerades den här gången, För vi hade ju kört i regn hela dagen så det va inte så intressant att kolla på fossen, som va i sitt esse pga. allt smältvatten. Det va som att köra genom en dusch, å som sagt, vi hade ju redan duschat.

Nu va det Odda som gällde. In på en verkstad vid infarten, men han bara ruskade på huvet, men trodde att i Voss kunde det finnas grejer. ”Örebro” fick  låna verktyg så han kunde dra åt styret som höll på att lossna. Å strax va  vi på kajen och fick parkera bågarna, nu skulle vi ha mat. Det blev en kort promenad.

-          Bolag, finns det nåt bolag här, måste ha en virre till kvällen, sa en av deltagarna.

Vi frågade en dam som kom ut från bokhandeln.

-          Då får dere allt springe fort, för de stenger kl. fire, om kun fem minutter.

Å jävlar va det bar av. Två fullvuxna grabbar löpte gatlopp i Odda, så folk trodde det va snutjakt, för att en sekund i fyra, med ett ansträngt flin flåsa in på Polet.

-          Vilken tur att vi hann, sa vi till damen bak disken.

-          Å, dere har gott om tid, stenger fem på sommeren, svarte damen med ett smil lepperne.

En flaska visky innhandlades, och vi va snart tillbaka till sällskapet.

Peppes Pizza fick bli vårt matställe i Odda den här gången.

   

Nu va det inte många mil kvar att köra, vi har bokat hytte i Kinsarvik.                    

Lofthus är bara ett måste när man kör efter Sörfjorden, men den vägen är bäst i blomningstiden.

Hytta i Kinsarvik  har en fin altan där vi njuter några timmar, innan vi drar oss tillbaka för en skön natts vila inför nästa dag. Jag har för mig, att det va nån som tvätta cykeln, innan han somnade in.

Dag 3:

Två mil till Brimnes där färjan tar oss över till Buravik och vidare upp till Voss gick som tåget. På kajen medan vi väntade på avgång, snackade vi ett gäng knuttar som skulle till Bergen, för att ta båt till nån ö ute i Atlanten.

Dom borde nog varit i Bergen redan, men nu va dom bara i Brimsnes, med minst 13 mil kvar att köra, å på dom vägarna.

Färjan kom och vi va äntligen över på andra sidan. Vi såg inte till Bergenfararna nå mer.

Vi började klättra, för att köra vidare till Voss. Här kunde vi kanske ha tur att få tag i bromsbelägg till min båge. Voss by låg en bit från genomfarten, så vi missade den och stannade först vid Hydro nåra km. bort, till kamraternas stora jubel. Nu åkte muggarna fram och det nykokta kaffet lät sig smakas.

Med skållad tunga försökte jag göra mig förstådd, i telefon, till en gutt på ortens mcbutikk.

-          Tror dessverre att vi ikke har bremser till en sån maskin, va svaret i röret

Vi fortsätter förbi Tvindefossen, för att så småningom komma fram till en av resans höjdpunkter, www.stalheim.com

Jag har ju, vid två tidigare tillfällen, lovat mig själv att aldrig sätta mina hjul i den backen en gång till, så det passade ju fint att va utan bromsar bak nu. Det va ingen som hånade mig för att jag tog finvägen genom tunneln ner.

Ni skulle se smilet på den ”Kapten” när han stannat, efter att ha mött både bussar och trailers på vägen ner.

Ryktet gick att Kapten återigen visat musklerna, och en annan kamrat hade vist åxå gjort nåt i backen. Ett snabbt besök i Gudvangen innan vi far vidare genom bergen till Flåm.

Vi hade bestämt möte med ”Gnesta” vid butikken i Flåm i dag, tisdag, så vi parkerade våra Vulcans på parkeringen och gick för att kika på lyxkryssaren som låg i hamn.

Det vällde ut dollarturister, som skulle släpas runt i bussarna som stod och väntade.

Hann bara beställa kaffe och macka på fiket, så hörde vi smattret från Hondan, å så va hela gänget samlat. Bra tajmat.

Ett  tankstopp i Aurland, innan tunneln, sen 24 km. innan vi kommer ut på andra sidan.

Ser nog lite pampigt ut, där vi kör genom dom trånga gatorna i Lärdal.

Runt rondellen och vidare, för att i nästa tunnel möta hela kön från färjan, som ska ta oss över det inre av Sognefjorden.

Som rutinerad Norgefarare ökar jag farten och vi kör ombord sekunderna innan bogvisiret slår ihop med en smäll bakom sista bågen. Vi ser inte skymten av tumlarna, som jag lovat, för jag har sett dom vid en tidigare överfart, nu fanns det knappt maneter i vattnet.

Sogndal kör vi bara igenom, för att ta oss upp till Jostedalsbren.

Här kostar det även för knuttar att köra, så det blev att hala upp 70 spänn per båge, innan bommen gick upp och vi kunde köra fram mot Böyumsbrem.

Vi svänger ner mot Breen, och stannar på parkeringen, där det står ett annat gäng med knuttar.

Men va i helxxx nu då, det fattas tre bågar. Om en liten stund så puttrar det lite bland buskarna. Det va ”Gottland” som kom.

-          Naj, jag såg inga, så jag körde ner

-          Tänkte att Frövi vet va vi ska, så dom kommer väl.

-          Frövi har aldrig varit närmare än fyra mil från Böyumsbrem, sa jag lite tyst, medans vi knallade ner till vattnet för att se om det blev några kalvningar.

Det var vår mästerfotograf från Gnesta, som den här gången tog med sig ”Frövi” på egna upptåg. Dom hade stannat för att ta en fin bild av Breen, innan dom satt av i sporrsträck, för att hinna ikapp det flyende gänget. Vrooom lät det bara, när dom med i Norge, alldeles för hög fart blåste förbi nedfarten till Breen, där vi andra deltagare i den gemensamma turen gick och väntade.

Ett kort SMS, STANNA I SKEI, fick jag iväg innan vi började jaga ikapp. I tunneln under Jostedalsbreen fick jag ett svarspip från ”rymlingarna”. Yes.

Dom står i Skei och väntar.

Vi sa inget om utbrytningen, för grabbarna såg lite skärrade ut.

-          Mötte ni tysken med husvagn?

-          Ja, mitt i tunneln, bred som fan.

Det visade sig, att tysken hade prejat ”Gnesta” i diket och ut i terrängen, och så när petat ner ”Frövi” samma väg, innan han glatt, som grädde på moset, senare på sin framfart, skrämt upp ett gäng Vulcans i den svarta tunneln under Breen.

Tur att inte ”Frövi” körde först, va min tanke. (Här kommer en ändring) Efter att sett Frövis konster med sin tunga 1500 på parkeringen vid Smedstadion nu i höst, tror jag att även hann hade klarat luftsprånget ut på åkern.

Nu va vi hungriga efter alla små äventyr, så det bestämdes: Första stället, MAT.

Färdledaren som inte bara hör taskigt, körde förbi den enda krogen i byn, för att ta dom fina milen genom Våledalen ner till Byrkjelo, där vi till slut fick oss lite god mat.

Lasagnen  ock Biffsnurrerna  smakade förträffligt, och stinna fortsatte vi vår resa mot Vestkapp.

Fyra lyxhytter i Sandane fick bli vårt stopp för dagen. Lyxhytterna låg vackert på den långsträckta sandstranden, med de i bakgrunden, på andra sidan fjorden snötäckta bergen, där solen sakta gled ner bland de blånande fjällen i fjärran. Å där! Där borta, låg Vestkapp, morgondagens mål.

Efter att öppnat luckorna på våra ”lyxhytter” och känt på lukten, stärkt sig med någon pils och nån Jäger, va man snabbt nere vid receptionen.

Vilken tur att den söta tjejen som checkat in oss, inte va där.

-          Äre din camp, spurte jag mannen bak disken.

-          Jo det är nokk så.

-          Fint, då ska vi pruta lite på hytterna.

I samma veva befann jag mig själv i butiken, ”Frövi” liksom bara försvann, för att senare komma in som en främling, och köpa nåra bullar.

-          Slog av han 180 NOK, alltid nåt, sa jag till ”Frövi” när vi kom ut från butikken och han tordes gå bredvid igen.

Efter en fin kväll på stranden, somnade vi in i lopplådorna, för att nästa morgon vakna till en ny strålande dag.

Dag 4:

En mil, ny färja. Den tar oss nu närmare ”Kärringa” Det är toppen på Vestkapp som heter så. Vi kör några mil efter Nordfjorden, för att i Maurstad följa väg 61 mot Åheim.

Det va nog nåt med utsikten, som gjorde att det va bara jag och Lasse som körde fram till Macken, för en kopp kaffe innan vi började körningen ut till Vestkapp.

Va fick man se när vi stod där och väntade? Jo, ett antal knuttar i full färd med att köra ifatt ledarna.

-          OK Lasse inget fika, vi får köra ifatt, sa jag och öste på tillbaks och ut mot Vest…

Dom hade upptäckt att vi inte va på samma väg, så desertörerna hade stannat och inväntat vägvisaren.

Det tog en stund innan Lasse kom, av en anledning som vi inte berättar om här, men dom nyinskaffade extralysena pekade åt annat håll nu, än tidigare på resan.

Det va tänkt att köra direkt ut, för att slippa klättra via Selje.

Den väg som det arbetades på förra året, va nu färdig så jag missade, och vips va vi i alla fall på väg mot Selje. Det är en fin väg över fjället till byn så det va ingen fara.

Lite fika på lokalt café, innan vi tog oss över och ner på rätta vägen igen.

Nu va det bara drygt två mil kvar, och snart va vi framme vid ”snöret”.

”Snöret” det är vägen upp till toppen, som ligger 500m. rätt upp från havet. Här börjar resans andra höjdpunkt

I år va det bättre förhållande, på flera vis. Vägen va skrapad och asfalterad och moln så täta att man slapp se avgrunden. Och inte ett jävla möte med varken hästar eller bilar, tror jag, för vi såg knappt vägen heller.

Väl uppe så lägger ”Gottland” till några mil extra på trippmätaren.

Av utsikten från ”Kärringa” blev intet, det va bara vitt.

-          Man ser ända till Amerika, vid klart väder, sa jag, men det va nog ingen som, trodde på det.

Efter att vi kollat in Vestkapphuset och köpt bevismärken, rullade vi ner igen, för att så småningom komma tillbaks till macken, där vi startat för ett antal timmar sen.

Det inhandlades div. godis korv å läsk, som njöts i solen bak affären.

Om man inte va helt döv, så hörde man tydligt muttrandet  i butikken, av ett biträde som fick ta en extra svabbning av golvet.Nu far vi vidare på 61:an i det yttersta delarna av Norge, med som sagt Amerika på andra sidan vattnet.

Ny färja, bro, färja, bro, Ålesund.

Det va nu dags för både middag och hytte för natten, så det började letas efter skyltar. In här och in där.Det finns inget som är så jobbigt som att leta hytter när man åker båge. Stannar i Sjöholt och frågar.

-          En liten bit till och det ligger ett matställe, fick vi ur en fyr som bodde i byn.

-          Fan, Biffsnurrer igen, det är visst nån nationalrätt i Norge.

Efter mycken diskussion blev det snurrer.

Ca: fem kilometer från Sjöholt ligger www.fjellstova.no , där det fanns både fin restaurang och fin hytte. Så är det när man kör på känn. Har antecknat i boken, så nästa gång så.

Hytta på Fjellstova va kanon. ”Gottland” och ”Färdledarn” hade egna bås.

Det tvättades cyklar, så gott det nu gick. För nu va vi på fjället, å där va visst alla knott i Norge åxå samlade.

Dag 5:

Vi vaknade så tidigt att värden inte hade fått igång frukosten, så det blev som vanligt kaffe å macka på hytta, innan vi for vidare.

-          Det går en väg snabbare till Geiranger, säger jag. (i mitt sista försök att slippa Trollstigen) Alla ruskar på huvet, och tittar på mig som om jag vore …

Kör ner till, å rundar Tresfjorden, följer Romsdalsfjorden in till Åndalsnes.

Stannar vid ESSO och rekar lite.

Eftersom vi är uppe och kör tidigt i dag, så vi får vänta på att dom ska öppna cafèt, så vi får nåt i magen före Trollstigen.

-          Vi kör ner till hamnen och hittar nåt ställe, föreslog nån.

-          Det fattas en.

-          Ok. Vi väntar, sa två av kamraterna.

Vi vänta å vänta, å vänta å vänta, men ingen kom.

-          Han är väl och fotar.

-          Va lite risig i kistan, säger vår vän fotografen, när han kom ut från macken.

-          Trodde att du …

Vi slöt upp på kajen, där dom andra redan hittat ett fint ställe. Goda mackor till ett gott pris.

Ja, då va det då dags, resans tredje höjdpunkt. Det är bara fem km. upp till Sogge Bru, där man viker av mot ”Stigen”, sen en bit till genom Isterdalen.

TROLLSTIGEN.

Fan va jobbarbilar, tänker jag för mig, själv där jag kör med darrande ben upp mott parkeringen före ”backen”.

Ett stort ras förra året, är anledningen till alla stora fordon som trängs på den smala vägen, å för att inte tala om grävmaskinerna, som plockar runt stenar i väggen, där vi snart ska köra.

Å, fy xxx, men jag har ju själv valt ut den här rutten så varsågod och kör.

Det gick över förväntan bra att ta sig upp. Såg till och med att Gnesta hade stannat för att fota, men man vill ju inte vara linslus, så jag låtsades, genom att inte heja, att jag inte la märke till honom.

Uppe på ”Stigen” vart det massor med turister, som likt myror tog sig ut till utsiktsplatsen, för att ta nåra bilder över det monumentala landskapet och sedan trängas på samma väg tillbaka, för att komma till souvenirkioskernas förmånserbjudanden.

När det shoppats färdigt, far vi genom ett gnistrande vinterlandskap över fjället och ner till Valldal och Linge, där vi färjar för sista gången på denna tur över till Eidsdal och de sista milen till Örneveien, som tar oss ner till Geiranger.

Stannar vid utsikten och kollar in den otroligt vackra vyn som Geiranger bjuder på. Fyra stora fartyg ligger på fjorden, som här uppifrån inte ser så stöddiga ut, men när man kommer ner.

Väl nere i byn försvinner hela gänget åt spridda håll. Jag själv åker ner på kajen och parkar där jag brukar, sätter mig på uteserveringen och väntar.

Efter en stund kommer det nån mer och efter ytterligare en stund, är vi alla åter samlade. 

-          Trodde vi skulle tanka, ursäktade sig någon.

-           Körde upp till hotellet och vände, kom från en annan.

Jag har sett Geiranger, förr så jag tyckte att det va kul att dom andra åxå fick se lite av byn.

Kaffe och glass beställdes av en trevlig pike, som när vi hade beställt på Norsk, visade sig vara från Sweden. ”Frövi” skulle inte ha nån glass.

-          Inte till det priset, va hans svar, när vi undrade varför.

Men jag tror det va den trevliga tjejen, som fick han att ändra sig.

Nästan 800 NOK, för sju glass o kaffe.

När vi druckit upp kaffet och nästan skrapat av ytskiktet på glassglasen, blev det spatsertur bland nya souvenirkiosker. Här står det Geiranger, på tockna älgar, av samma sort som fans på Trollstigen.  

Vi såg knuttar med både älgar och renhorn, som knutits på cyklarna. Föresten såg jag en svans, på ”Kaptens” huvudbonad, som inte satt där från början.

Nu stack ”Gnesta” i väg på en fotosafari. Han skulle ta gamla Strynfjällsveijen, men vi andra, som tycker om att rulla på asfalt, följde inte med på hans tur, synd för det är nog en fin sträcka.

Upp från Geiranger, gick som om jag inte gjort annat än åkt på slyngveier, men modet svek, så jag liksom låtsades att jag missade vägen upp till Dalsnibba.

-          Vi tar den i höst i samband med Lom, sa jag, när vi stannade och samlade ihop oss inför sista delen ner till byn.

Pollfoss är ett obligatoriskt stopp. Jag hade informerat om ägarinnans regler för bl.a toabesök, men ”Gottland” kan inte ha lyssnat, så han blev inhumant förvisad, och fick åka nödig därifrån. Innan vi hinner iväg, hörs ett bekant puttrande, jovisst det är ”Gnesta” som åter sällar sig till flocken.

Lom ligger kvar där vi lämnat det förra året och vi kör i in på stora parkeringen framför kyrkan. Det va några i skaran som skulle bli kvar över natten, så vi skulle börja med att fixa rum åt dom.

-          Vi går över bron så ligger receptionen där, det va jag som tror att jag har koll på allt.

På sommaren är receptionen längst bort på campen, så det blev att promenera bort och boka.

Stugan va fixad och eftersom Jag, ”Frövi” o Lasse skulle vidare, så blev det en snabb avskedsmiddag på Nordals. Vi hade lite pengar kvar i clubkassan, det räckte till två stora pizzor, plus en Cola, till färdledaren.

Efter ett ömt farväl och vi ses, körde vi vidare ner Ottadalen och snart såg vi Gudbrandsdalens smala avslut, med Rondanemassivet i bakgrunden.

Nu va det bara tre bågar som susade fram genom dalen, så det va lättare att ta sig förbi i trafiken och det stog inte på förns vi, med några korta stopp, för att räta till packningen, å nåra sug på pipan, va nere i Lillehammer.

Korv kaffe och en behövlig vila av de bakre delarna, fick bli sommarens Lillehammerbesök.

Det började bli dags att leta nåt sovställe, så vi tog gamleveien efter Mjösa ner mot Hamar. Napp på andra campen och vi satt snart på altan med en öl och den sista Jägern, för denna resa.

Dag 6:

Kojan va redan betald, så det va bara att dra iväg när vi vaknat.

Nu vare Ludvikaträffen som gällde, men för den skull så skulle vi inte forcera.

Körde ner till Biri på gamla vägen, innan vi kom ut på E6an igen.

Vidare över Mjösa och strax va det dags att ta av 6:an och vidare mot Sweden via Elverum och Trysil.

Ett stopp på Hydro höll på att gå riktigt åt helvxx. Mitt i avfarten kom infarten till macken. Bromsarna på en Vulcan är suveräna men, jag tror att farten va dåligt anpassad, för både jag och ”Frövi” for vidare upp på retardationssträckan mot centrum. Det blev några meter att backa, tur att det inte lutade mot. Lasse stod redan vid tappen och mumsade, när vi pustande kom på plats. Kaffe och korv i vanlig ordning sen iväg igen.

Kort stopp vid Julnissebutiken för inköp av souvenirer från utlandet. LUKKET, öppnar 10:00. ”Frövi” hann  ta nåra snabba sug på snuggan, innan vi for vidare dom innihelxx långa 7 milen till Trysil, där två  älgar inköptes.

Dom här stog det Norge på, men dom förde tankarna till de som fanns uppe i fjällvärden, jaja, dom kanske kommer från samma kull.

Janne, ”HD-åkarn” hade signalerat att han skulle åka upp och möta oss i Tandådalen.

Vi hade bestämt att ses 12:00 vid Texaco, och när vi 12:01 kom fram, satt det en kille på en av badtunnorna. Det va den gamle ärrade, numera pensionerade stridspiloten, som satt och sörplade på lita fesjummet kaffe.

Han sa inte det, men jag tror att han hade packat dan före, för det va i alla fall en trettifem mil att köra upp till Tandådalen.

-          Halllo grabbar, ni håller tiden, skare va en mugg? Hörde man, när hjälmen och pluttarna kommit av.

Vi slog en signal till ”Raggarn” som ligger på ”Norrland” med sin tradare.

-          Fan, varä han som satt på tunnan, såg en svart HD, men va fan, vem kunde ana.

Det bestämdes att vi skulle ses i Evertsberg å käka tillsammans.

Nu skildes vi från Örebro-Lasse, han tog av vid Lindvallen för att träffa nåra jobbarkompisar.

Evertsberg va en höjdare. Buffé för en halv hundring, inkl. kaffe o kaka, skönt att va i Sweden igen, även om inte jag tycker, som dom flesta andra, att Norge är så xxx dyrt.

Mörka moln på himmelen när vi far från Everts, men va fan, nu va vi på väg till Rävsnäs och Ludvikaträffen, så låt det regna.

Kom inte många droppar, och snart va vi framme för ett kort stopp hos mina barnbarn, med föräldrar i Mora. Knoddarna va inte hemma, så ”älgarna” lämnades till deras päron.

Med en kall äkta Carlsberg i bagaget, körde vi via Sollerön, ner västsidan av Siljan till Leksand, ett kort stopp vid www.nize.se Insjön, fans inga bromsar där heller.

Via Borlänge tog vi oss nu ner till Ludvika, där vi skildes från Janne och tog dom sista km. fram till träffplatsen i Rävsnäs… VRS Ludvikaträffen. I år hade jag beställt rum.

Ja, det va den sommarresan det.

I år blev vi tio stycken som drog till Lom.

Jag             1169           “PållePe”                       Vulcan 1500 CT

Mats           1379           “Nora”                          Vulcan 1500 CT

Anders        1657           “Raggarn”                      Vulcan 1500 CT             

Janne          2169           ”Frövi”                          Vulcan 1500 CL             

Nykvist        2902           “Örebrarna”                   Vulcan 1600 CL             

Mats                                    ”                          Honda Shadow 1100

Åke                                      ”                          Yamaha Virago 1100

Lasse                                   ”                          Yamaha Wild Star 1600

Janne                           ”Flygarn”                       HD Heritage Springer

Anders                        ”Gnesta”                       Honda TransAlp

  Som vanligt blev det stugorna i Sälen som fick bli första dagens mål.

”Frövi”, ”Raggarn” och jag körde upp, i strålande väder, redan tidigt på dagen. Vi stannade bl.a i Malung och kollade in skinnbutikerna. Nya handskar åt ”Frövi”, va det enda dom kunde lura på oss. Jo just ja, en plånbok köpte ”Raggarn”, en sån där med kätting, som stora grabbarna har.

-          Fan va läckert, sa raggarn, när han fått grejerna på plats.

Nu skulle ”kullan” se han, kättingpluska och döskallehuva, jo jo.

  En minut över tre. Damen i kassan på banken i Sälen glodde rakt ut i luften och låtsades inte se oss när vi knackade på glasdörren. Det va Norskpengar vi ville växla till, men jag tror att hon va skraj för ett rån. Öl och div. andra varor införskaffades på butik och vi klämde varsin pizza på den närliggande restaurangen.

  Dästa körde vi sen upp till Tandådalen, för att invänta resten av anhanget.

   ”Gnesta” kom först. Han hade kört på finvägar, så både han och cykeln va helt skadefria. I vanlig ordning fick vindrutan och kedjan sin dagliga skötsel, hjälmen lika så.

  Skyltar med pilar, som visade vägen åt ”Örebroarna” hade satts upp tidigare på kvällen.

-          Nej, dom såg inte jag, sa ”Gnesta.”

  Det va de vi misstänkte, för han kom liksom från galet håll och körde förbi bakom huset, där vi satt och njöt varsin pils på uteplatsen.

  ”Örebroarna”, som för övrigt är brandmän allihop, såg däremot skyltarna, trots att det började skymma och landade på utsatt tid.

  Snacka om vargar. Barbros Gulaschsoppa, ost och rostat bröd pressades in i ”Örebroarna” som om dom vore sopkomprimatorer. Några öl och jäger satt fint på kvällen, innan vi, efter att vi gått igenom morgondagens körning, drog oss tillbaka till våra bingar för att knoppa.

Dag 2:

  Fin morgon, lagomt gradtal. 

  Efter att alla hade rustats med bränsle, bar det av mot Trysil, där vi tog första uppehållet. Jag själv gick in på banken för att anskaffa norskpengar, medans andra gav företräde åt ingenjörsvetenskapen och begynte bruka bankomaten.

-    Fan, den tar inte kortet, de va ”Raggarn” som skälvde lite på läppen, när han kom och påvisade att inte det funkade.

-          Kan du kolla upp det här, hjälpte jag ”Raggarn” att spörre en bankdame.

-          Bare lugn gutten min, det ska nog ordne sig, sa damen till ”Raggarn”.

  Men det va tji, den vrenska boxen ville inte befatta sig med svenskens kort.

-          Pröv nere på andra banken, sa damen.

  Det va en pressad knutte som bar iväg ner över gatan. Han va snart tillbaks med ett roat ansiktsuttryck och pengar i den nyinförskaffade kättingpluskan. Tekniken är fabulös. Hydro finns inte kvar i Trysil, så det blev korv å kaffe på Statoil. Regnställena åkte på, för det hade börjat droppa. Det ska va så i Norge.

  Vi körde drygt två mil uppåt efter Trysilälva  till Jordet, (det va några i gruppen som tyckte att det lutade nedåt, men så är det inte) Vänster vid Jordet och efter lite drygt fem mil va vi nere på Rena. Här fanns Hydro, så det blev inköp av dryckeskärl för vissa. Kaffet smakade fint i de nya kopparna. Regnstället fick sitta på, när vi körde vidare upp till Koppang. Hängde på en timmerbil så milen rasade snabbt på. Eftersom vi hade bestämt att tanka i Koppang, så följde vi timmerbilen ner till bron över Glomma.

  Här fick vi en lustig upplevelse. Kusken drog över hängbron med full speed, så när vi kom farande bakom lyfte bron och nio knuttar åkte som i en bergochdalbana upp och ner. Spiste på byns guldkrog, tankade, å alla utom en, packade ner regnstället innan vi seglade vidare. Från Koppang följde vi Glomma upp till Atna.

  Den här resan blev det Friisveijen som fick ta oss över fjället till Ringebu. Det blev att köra lite i molnen på toppen, men det va inte så tjockt som på ”Flya” för något år sen. ”Gnesta” for före och sköt ett par läckra bilder, innan vi körde ner i Gudbrandsdalen. Kort stopp i Ringebu, för att vänta in fotografen.

-          Om vi lägger på en rem hinner vi upp till Kvam å museet, säger nån. som tror att det kan va öppet.

  Kvam 16:15. Lukket står det på anslaget, öppet till fyra, från första sept. å i dag är det andra.

  Det är nu som ”Gnesta” tar av sig stället, han som aldrig har kört med det på, på mina resor.

-          Nu börjar det väl regna igen, sa han när han knäppte igen lådan där han lagt ner grejerna.

Vi hann fan inte mer än ut på sträckan Sjoa – Randsverk, innan han fick rätt.

  Mina tränade ögon läste molnen, och jag nitade på första busshållplats.

-          Regnställ på, löd orden. Alla lydde snällt.

-          Vilken jävla tur, sa nån, när vi stannade vi Hydro vid Bjölstadmo.

-          Snacka om sprutregn.

  Gratiskaffe och chokladbit den här gången, toabesök mm.

      -    Nästa Lom, beordrades och jag tog gänget dom sista fem milen ner till Lom.

  Stugorna va redan vikta, så det va bara att avhämta nycklarna och stiga in.

Hade kollat in stugorna redan i somras, men bara genom fönstren, å dom va kanon. Storstugan hade tre sovrum, stort kök och stuga och det bästa, två toa med dusch.

  Öl, Jäger, Chipps o Dipps kom snart fram på bordet, nu va det hög mysfaktor.

”Örebroarna” kom med mera ”godis” De va då det hände, som inte får hända.

-          Nyckeln, va fan är nyckeln, det va Lasse, som sumpat nyckeln.

-          Lugn bara lugn, sa vi allihop, den hittar vi lätt.

  Det blev ett letande som inte va av denna värd. Möbler flyttades, skåp och lådor revs ut, kläder vändes ut o in. Först en gång, sen en gång till och till slut för att va riktigt säkra, gicks allt igenom en gång till. Bara för att konstatera att nyckelfxx va borta. Tror att någon föreslog att riva altangolvet.  

  Det blev då så dags, att gå till ”Fjoset” för att få en bit mat. Gruppen vankade iväg och fick ett bord längst in. Öl rekvirerades vi glömde för en stund Lasses nyckel och snart va vi igång å skämtade uppsluppet, med damerna vid bordet bredvid.

-          Har gamlehjemmet brunnit? kom det från en av de unga damerna.

  Tur att det va så pass sent, jag menar, det va ju dags att tänka på refrängen, för vi skulle ju upp bittida nästa dag. Några av ”ungtupparna”, blev kvar en stund.

  När vi gick förbi stugan satt Lasse vaken. Han hade inte hittat sina nycklar, så vi gick ner och letade igenom våran stuga ytterligare en gång till, men icke.

Dag 3: 

  Det rasslar till i slafen, där Mats tillbringat natten.

-          Redan sju, säger Mats och studsar upp, för att ta en dusch innan dejeunén och den väntande utflykten till Trollstigen å Geiranger.

-          Tur med vädret, fyller jag i och drar ut på dom sista minuterna, som sängen erbjuder.

  Det va inte alla som kostade på 85 Nok. på den smakrika frukosten, som dukats upp på Nordals. Svart fårkorv, brun getost, torkat kött, sylt och annat karakteristiskt på det Norska bordet passade inte alla.

  En av deltagarna prefererade att köpa stekt mjöl med sylt å grädde, av tre piker på torget, som på så sätt kom närmare målet för sin skolresa. Tie spänn tyckte han att va billigt. Det va inte mer sylt å grädde på våfflan, än att en nyfödd kattunge skulle ha klagat.

  Nåväl, alla fick i sig något och det började bli dags för avfärd på dagens vitaliteter. ”Örebroarna” va tyvärr tvungna att lämna kvar sin gelike kvar på campen, för att komma iväg på sin 40 mila runda.

  Vi garvade Norgefarare, som körde Trollstigen tidigare i somras, tog en tur via Sognefjällsvägen ner till Skjolden, lite drygt 8 mil enkel väg.

  Solen bara knakade på oss där vi for upp genom Böverdalen. Stannade och kikade på Elveseter, tog åkbilder, fikade vid Krossbu, vägens högsta punkt 1140 m.öh Koste oss alldeles förfärligt.

  Allt va som i en dröm, tills vi vaknade av ett vråååål. Måste ha varit Petter Solberg som va ute och vallade sin Subaru Impreza. R. Vägen är så pass bred att det går att komma förbi. ”Raggarn” fick ta sig en titt i skinnbrallorna, för han hade varken sett eller hört att Petter kom farandes. (Det va ingen fara).  En glass i Skjolden hanns med, innan det pep till i fickan.

  Det va Janne ”Flygarn” från Sura som va på gång, han körde från hemmet i morse och nu hade han sexton mil kvar. ”Raggarn” o jag körde tillbaka, för att ta emot, vårt sent på dagen, kommande ressällskap. Vi va före ”Flygarn”  till Lom, för han hade, hörsammat angivelserna, från en viss reseledare.

-          Det va längre än vad som sagts, sa han, lite maliciöst, när han gled ner på campen, trött men lycklig över sin bedrift, Sura - Lom 73 mil.

  Det va två till som hade haft en heldag på väg mot Lom. De va Lasses fru o dotter som kört upp från Hallsberg med reservnyckeln. En annan hade väl fått puttat hem bågen.

  Efter några timmar kom ”Örebroarna” hem. Trötta, men med ett smajl i plytet, som inte kunde betyda annat än att det varit en god dag.

  Det delades pizza på Nordals, för på Fjoset ville inte vi ”gamla” gå ikväll. Det blev tidigt i säng för i morgon skulle ”Örebroarna” köra hela vägen hem, medans vi, från andra delar av landet, kör hem på två dagar.

Dag 4:

  Solen hade inte orkat upp över alpen innan vi va på väg mot ”Flya”.

Vi fick sällskap med två knuttar från Kongsberg som vi träffat kvällen innan. Vegard Faaberg från Kongsberg, Kawasaki Voyager 1300, med sin HD-polare.

  Styrde upp till Randsverk där vi tog en snabbfika som HD-polarn halade fram ur packningen. Norrbaggarna berättade om Riddarsprånget, en intresseväckande sägen, som får bli ett senare besök. Den här gången hade vi i alla fall klart väder med sol, men blåsten den va kvar, så cyklarna låg i 45 graders vinkel där vi stånkade på över fjället. Ett kort fikastopp i Beitostölen satt fint.

  Några mil till och vi kör in i Fagernes. Det börjar bli stelnad vana, för en del, att stanna på torget framför lyxhotellet, där jag försökt få ”Raggarn” att logera en natt, för några år sen.

  Va tänkt att intaga dagens middag i Fagernes men det blev inte så. Kalaspassningarna som inmundigades i Beito satt trångt i kvar i magen. Pengar togs ut från bankomaten, ”Raggarn” ånyo.

  Efter ett ömt farväl och vi ses i Kongsberg i maj, skildes vi från våra nyvunna norska pojkvänner.

  Eftersom vädret va på våran sida den här expeditionen, så va vi tidigt ute. Av den orsaken stävade vi förbi Etnedals Camping, som tidigare år blivit vårt dagsmål, vidare mot Gjövik.

  Vägen va nu färdig, så dom appelsinstora stenarna, som tidigare ”globetrotters” så vitt, trattat på öronen på, va nu borta, och det stog inte på förns vi va framme.

  Vid infarten till byn, höll jag på att köra över ett par hojande ”kex” som begav sig ut i körbanan, utan förvarning. Huvva. Tankning, en fikamugg och lite kika på veteranbilar, som passerade så lämpligt vid rondellen där vi satt, blev en stunds avkoppling inför stadsbesöket. Det hittade en stor parkering mitt i byn, och efter en stunds grubbleri, om det skulle spenderas avgift eller ej, enades det att vi ställde upp kostnadsfritt.

  Det va nu ”HAN” blev synlig. Vi hade märk att han spanat in oss tidigare, men hade hållit sig lite i skymundan. Hade så vitt glömt hans förefintlighet, då han åter dök upp på parkeringsområdet.

  Som en panter kom han smygandes på sin svarta nyinköpta Vulcan 1600 Classic, för att liksom nosa in utbölingarna som hade ställt upp på torget. Flackade ett extravarv för att se att det inte va nån fara (vi hade ju en HD med i kotterit).

Han gled nu ohörbart fram till det förstummade sällskapet, fällde ut det nyputsade sidostödet, och gled av bågen som en snorhal ål.

  Vi ryggade till, när han kände sig för innanför skinnjackan. Alla stod som förstenade en stund, för att med en suck av lättnad, se att det va det fina VRS Sweden Region Norway märket som han ville visa. Ett glatt pladder på torget om priser på cyklar i Norge hanns med, innan pantern svävade iväg med sin valp på baksitsen, till nån fotbollskamp i närheten. Stadsbesöket fick bli en ”svensk” pizza på en litet näringsställe vid Storgatan.

Kör baksida av Mjösa till Minnesund. Det är en otroligt fin väg, det luktar fantamej lök, när man glider fram genom jordbrukslandskapet.

  Mellan Minnesund och Vormsund kunde det ha gått galt. En Norsk gutt på en racer vinkade dämpande med våfflan åt glidarna som han mötte. Vi taggade ner ett par hack, och förgrundsgestaltens ögon fokuserades snabbt om, som till en rovfågels, som letar sitt byte. Och där, i ett hål i lövverket av de stora träden, lyste nåt signalgult.

  Det va en snygg dam i väst, som vid första anblick såg ut att föna håret. När vi ögonblicket senare skred förbi, i exakt 50, såg vi kollegorna i uniform. 

Det va nog många sköna jetonger, som ekonomiserades där.

  Nu va det inte många mil kvar att köra, för vi hade bestämt att stanna vid Frognerstrands camping. 500 pix för en fembädd fick duga.

  Det va utseendet på plåtarna, på bilen i hytta bredvid, som fick oss att låsa våra bågar ordentligt innan vi sussade in. Hann även med några Öl/Jäger, så här sista kvällen.

Dag 5:

  Ny morgon. Cyklarna står naturligtvis kvar där vi lämnat dom. Den vanliga ritualen med frukost och packning va snart avklarat. Det började puttra lite i nån cykel, å vips blir det en jävla fart.

-          Hinner man skita, undrar nån, som inte lärt sig.

  När alla är klara, och vi börjar rulla iväg, går ”Frövi” på trynet.

-          Va i helv… va det som hände.

  ”Frövi” låg som en skadeskjuten myrslok i det nyklippta humida gräset.

Det va skivbromslåset som va boven i dramat.

-          Använder aldrig det där, va kommentaren till oss andra, som nu flockat oss runt den gröne mannen.

Snart va vi alla fall på väg. Jag såg det inte, men en av grabbarna sa, när vi stannade i Kongsberg.

-          Det yrde grönt runt ”Frövi” som en barrande julgran.

  Det va säkert snyggt, men vafan nån ordning måste det va, så det sista gröna dammades av vid Statoil, där vi som tack för att vi tankade blev undfägnade kaffe. (fanns ingen Hydro på Kongsvinger)

  Här skildes våra vägar, ”Gnesta” tar lite grus hemöver, medans vi andra föredrar asfalt.

 Det blev som förra gången, via Roverud, Lundesäter, Lekvattnet mot Torsby.

Härlig mc-väg med en del riktigt charmanta böjar, ”Raggarn” klarade med bravur den skarpa vänstern i år, där han så vitt gått på näbben, vid sitt förra möte med just den böjen. Rök o pisspaus i Lekvattnet, för att i Hagfors hålla igen för en bit mat. Lämnade ”Raggarn” i Grangärde, innan vi körde ner och fikade på BK i Ludvika, där sedan ”Frövi” vek av mot Örebro.

HD-åkarn å jag, drog 66:an hemmåt.

Janne o Lasse från Upplands-Väsby dök upp vid elvatiden. Då hade jag redan kört åtta mil, från sommarstället ner till Västerås. (I bil)

Startade i strålande sol och åtta plusgrader, för att vid Surahammar överrumplas av nollgradigt och nästan lite snö i luften. Tänkte att nu kommer dom väl inte.

När jag närmade mig Västerås började temperaturen så sakta stiga och solen kämpade hårt för att slå ut morgondimman, å vips så va det läge för en sväng på bågen.

Som sagt, kom grabbarna till våran mötesplats vid Godisrondellen. Fryser ni?  Vare första jag frågade om. Nerå, vi har haft skapligt veder hela resan, svara kisarna från ”stan”.  Då kör vi ner till ”Markan” Strömsholm och tar en frulle, sa jag, och bröt lite på Stockholmska.

Vi va nästan första knuttarna på plats denna lördagsförmiddag, så vi fick bord i solen, å njöt våran ”frulle” till barnskrik, från småsyskon till ridtjejerna, som va där med sina familjer och red.

När vi far vidare kör vi förbi hemma, så grabbarna får se hur man bor. ”I slottsmiljö” som det står det i hyresvärdens reklam.

Herrskogen körs i lugnt tempo. Jag måste säga att jag va lite nervös inför mötet med dom två rutinerade enduroåkarna, som nu sadlat om och gränslade varsin racer. Visserligen bara 600: ror men ändå.

På rakan in mot Köping pinkar ”kisarna” in sina revir, och vi kan fortsätta mot vårat första mål, Riddarhyttan.

Där väntar servicepersonal  med Slottsstek sås och potatis, gott gott, som vanligt. När vi njutit av maten och ett par koppar kaffe fortsätter vi en bit, till Skinnsberg, där vi överraskar en till Janne och mig gammal lumparpolare, Roland Ström.

Han blev så xzxzxc paff, att han höll på att ramla ner från stegen där han stog uppfläng, för att lappa taket på grabben hus. Det är ju några år sen vi muckade.

När vi flamsat färdigt och gått igenom alla härliga minnen från Uppsala, hade solen för länge sen gått ner. Nä jag skojar, men den hade gjort det, om vi hade haft tid.

Från Skinnsberg blev det ner till Gunnilbokorset och vidare upp till Fagersta, där 600:rorna fick lite pyts. Vi körde via Ängelsberg och Färnbo ner till Sala, där det blev en fika, innan vi skildes för denna gång.

Janne o Lasse for hem till Väsby, för att senare ta en bastu och kanske en bit mat på kvarterskrogen. Själv körde jag ner till Västerås och böt fordon, för att ta mig tillbaka till Riddis, där Barbro väntade med lite gott från grillen.

Tack Janne o Lasse för en trevlig dag i Bergslagen..