Så var det då äntligen dags igen. Tre knarrar riktade färden mot mötesplatsen utanför Hallstahammar med en djup koncentration i blicken och ett stort knippe av förväntningar bubblandes inombords.

Tiden gick. Ciggar fimpades. Bilarna susade förbi i hastig fart – Men ingen reseledare syntes till vid horisonten? Telefonkontakten etablerades? Kalsonger! – PållePe var iklädd endast kalsonger och satt hemma och fikade medan en viss grupp redan stod och stampade takten tillsammans i en besvärjelse till de undre treuddsbärande makterna!

Martin, med Svarta Faran (Yamaha) hittade inte bromsarna vid passagen av nästa samlingsfika, utanför Arboga. Han nådde ner till pedalerna lagom vid Lillkyrka och fick på så sätt order att fortsätta mot Örebro, där ett tredje ”rendezvous” skulle äga rum.

Under PållePe:s genomgång, höll Stockholmaren på att ”fixa” till frontrutan. Han ville ha ett annat stuk med mindre turbulens runt hjälmen!

Som en dans på sommarängen förflyttade vi oss i tid och rum hastigt till ”Nyängs Rasta,” i utkanten av Grums, där resans gäng skulle kompletteras med ytterligare två man så att styrka slutligen skrevs till åtta ryttare. Gnesta, Honda gubben, han som gillar Norgeresorna så in i Norden att det blir både två och ibland tre resor dit årligen samt en ”färsking” till knutte från Falun, Bängan.

Så drog vi då vidare, hela oktetten. PållePe i täten, tätt följd av den lätt nervöse Bängan och den alltid så ivrige Frövi Janne tätt inpå. Därefter den andra Janne. Skuggandes av bror sin’ Staffan, som kämpar tappert för att hålla sin platts framför Anders som i sin tur är riktmärket några hundratal meter framför Svarta Faran från Stockholm. Martin hör inte, på grund av alla huvudskakningar luftströmmarna skapar runt hans hjälm; att ”Klämmen” ligger och pinar sin Suzuki med ett par pinnars lägre växel. Detta i väntan på att den önskade omkörningen skall ske någon gång (i ett önsketänkande) längre fram! Så, två mil före Årjäng, kom det första nervösa rycket. En svart HD flänger med hastiga vinkningar in jämsides med ledaren. Signalen skulle tolkas som bränslebrist! Cirka 8dl visade det sig finnas kvar efter den fyllningen. Japp, de skall vara marginaler – om inte annat är det bra att veta hur mycket soppa dom olika hojarna drar!

Raggarns brudar, som fick signalen från hans startmotorn förra året, låg inte på bron vid denna resa. Synd! Ty en vacker syn det var det då vi passerade den gamla bron i eftermiddagssolen den minnesvärda gången.

Sedan blev det Norge! Vi tyckte nog alla att luften var lite klarare, där på den andra sidan. Som genom ett trollslag far vi in i en annan värld. Det är nu det börjar – Äventyret! Vid första möjliga tillfälle stannade vi för att kolla in ett krigsminne över tio oerhört tappra män som med sina liv som insatts försvarade en viktig bro över Glomma älv. Befästningarna i naturen fanns fortfarande kvar. Delar av den ursprungliga bron, vid vars ena brofäste en minnessten var rest, var ett mäktigt tillfälle att fundera en stund vid. Martin hade fått dagens kultur och natur i ett enda trollslag tillgodosett.

In genom den första tunneln. Staffan syntes vara som i trans. De två storvuxna älgarna, längst med vägen norra sluttning, sågs dock endast av ett par åkare. De andra, var fyllda av stundens tjusning. Ytterligare tunnlar följde. Oslo passerade vi söder om på någon mils avstånd uppför dom stora backarna med utsikt ut över den vackra fjorden. Genom byar och städer. Över bäckar, älvar, via skogar och runt berg. Färden och jakten mot den efterlängtade kaffemuggen närmade sig sitt slut. Väl under taket på den utvalda macken kom ett par droppar regn. Men bara några stycken. Kaffet skvalpade i plåtmuggen för 99 spänn. Korven som var omlindad med en fläsksvål gourménjöts i dom hungrigt tuggande munnarna. Mungiporna blänkte av fett så som kändisen Lars Orups typiska nyhetsflinande grin som en gång i tiden dagligen påtvingades oss i våra vardagsrum i tv soffan. Men gott var det och varmt var det åxå. Precis som förra gången, brände man sig på tungan vid den allra första slurken av kaffet. Man lär sig aldrig! Så är det bara.

”Mot solnedgången!” skrek PållePe och släppte upp kopplingen. Över älven och vidare i en labyrint av korsningar, broar under nybyggnad, stoppskyltar och rödlysen. Genom några vackra skogar innan älven och den sista bron för dagen äntrades. ”Glaskyrkan” kastade som vanligt ett härligt glitter oss till mötes, innan vi svängde in till Vandrarhemmet i Kongsberg. Uppackning, en öl, dusch och rena kläder innan byn stormades inför kvällsmaten. En jazzbar med pizza. Tung öl och stora portioner. Klämmen, klämde till med en extra pizza alldeles själv. Alltså, det den karlen’ åt den kvällen var lika mycket som om han skulle ha beställt tre fullstora Italientallrikar hemma i Surahammar.

Jag kan påpeka, att jag vägrade att sova i överslafen denna natt/år (se förra årets resa). Staffan tuggade på en plastbit och på så vis slapp vi hans snarkande. Men Mats ”Klämmen” Karlsson, han pratade på han. Hela natten. Dom flesta hade fått nog av den varan redan tidigare under kvällen. Men bror min och jag, vi fick allt höra ett och annat äventyr till under natten när han låg och sov? De ni!

Ca 50 mil.

6 maj

Solen sken. Några var tidigare än andra ner till matsalen denna morgon. En Continental härlig frukost var en fin överraskning för de mindre erfarna resenärerna. Men det hade varit en kallt natt. Is på rutorna och sadlarna var snövita av frost. Under hurrarop och med vinkade gäster från vandrarhemmets fönster i Kongsberg började den andra dagens resa mot den första bensinmack i Notodden. Kylan lockade, trots den bastanta frukosten, både till kaffe och korv som vanligt. Kolonnen drar vidare mot Heddal och den gamla fina stavkyrkan. Denna gång är dörrarna till det inre öppet och en vänlig, vacker dam ger oss ”plankare” den guidade turen vi missade förra gången. Mäktigt, stort och helt underbart att trästockar äldre än tusen år har smekts av våra händer. Ja, det var nog en mycket konstig känsla som strömmade in i kroppen och fick våra tankar att i ljudfart resa genom tiden med fantasier om vad som utspelat sig inför dessa kvistögon från en svunnen tid? Märkligt på min ära!

Tiden gick visst fort där inne, när resten av sällskapet med stark undran frågade vart vi tog vägen? Vi far vidare på slingrande vägar mellan berg och dalar. Molnen bullar upp sig och blir tätare och tätare. Kyla ligger kvar uppe på höjderna och det var ett efterlängtat stopp vi tog halvvägs ner i serpentinen mot Flatdal. En rökpaus för vissa och en sträckning på benen samt påtagning av regnställ var förströelsen förutom den gudomliga utsikten för andra. Gnesta hade stannat en bit upp och fotat både oss och vyerna. Åsså var det det där med regnstället. Tänk er en brottartyp i skinnställ och med ett lånat regnställ i storlek mindre? Det var ett skådespel att se denna korvstoppning. Allt slutade med att skinnstället åkte av för att regnskyddet skulle komma på plats. En tunnare jack drogs över för att få en viss värme under färden? Klämmen, ”den vandrande prinskorven” var född!

Vidare ner i dalen på härliga slingarnde vägar. PållePe missade även denna gång Skidmuseet i Morgendal. (Vilken gång i ordningen vet jag ej). Men på kvällen lovade han att det skulle ske vid nästa passage? Farten var bitvis hög - kanske anledningen till missen av avfarten denna gång - men det var fin fina vägar. Dock med regntunga skyar i vårt följe. Vid det stora vägkorset i Höydalsmo togs en välbehövlig paus med flera burkar av läsk å godis. Kartor köptes. Diskussioner om eventuella färdvägar genomfördes. Visst taktiksnack om ”hur att styra en båge” fanns också här och där. Vissa beundrade varandras hojar och det som inte sagts tidigare framfördes och bekräftande nickar på ett visst samtycke gjordes också.

”Mot Dalen!” vrålade återigen PållePe och startade hojen och svängde vänster och vidare in på den kurviga smala vägen. Härliga slingrande vägar. Emellertid lite gropiga och med i vissa fall dålig asfalt. Flera mil som ena stunden gav oss regndroppar för att i nästa flörta med en liten ljusstråle. Sedan kylan, som i ett hån att vi inte skulle vara allt för varma inombords. Martin och Gnesta ville fota, men jag tror att dom inte vågade lämna kön för att se oss andra försvinna i fjärran. PållePe hade bråttom – Varför? Fotoskräck?

Sedan kom dagens höjdargrej! Det var en alpliknande nerfart som här väntade oss. Fantastiskt härliga vägar i en serpentin jag inte sett maken av tidigare (en viss Örebroare har visst missat en sväng här tidigare och fick då hjälpas hem). En hållning av hojen till den yttersta delen av böjen för att sedan gina in och vika stålhästen så mycket som möjligt var tekniken som gällde. Trots detta måste hela vägens bredd användas både in och ur svängarna. Tvåans och i svängarna var det ettans växel som gällde. Vi fick inte överhetta våra bromsar. Några hade det mycket svettigt och nedfarten kom att bli en följeslagare även under nattens trygga sömn.

Efter en kort rundtur bland några minnesvärda byggnader som förevisades oss om Pålles svunna tider, var en matpaus något vi alla längtade till. Fortfarande med ett lätt regn som följeslagare gasade vi upp i dom branta backarna på andra sidan Dalen. Lika brant uppför som det var på andra sidan utför gjorde det härligt att få gasa och växla våra hojar genom svängarna. Men efter mindre än fem minuter så hade vi kortat av hopen av maskiner med två. Fotografier i svängar och dalgångar var ett måste och flocken fick varligt vänta in konstnärerna vid några hus vid Holte bro.

Vägen blev smalare och smalare. Beläggningen blev även den med milen sämre. Många tankar for genom förvånande huvuden? Hur skulle det här sluta? Snart började snön bilda fina drivor efter sidorna. Kylan blev mer påtaglig. Kolonnen drogs ut i en nästan kilometerlång slinga. Några ville fota detta vackra som fjällen bjöd oss, men färdledaren hade för första gången fått lite panik i blicken och höll kanske högre fart än vad som borde varit att rekommendera på dessa vägar. Kilometrarna tickade på och milen lika så? Hade han inte tittat på kartan? Visste han inte hur långt det var? Visste han inte hur högt vägen låg? Snö eller is på vägen? Hur skulle detta sluta? Hövdingen gasade på! Han ville bort från hoten så fort som möjligt. Vände inte blicken bakåt en enda gång! Rädd för att snön skulle falla på oss. Vi andra satt som i trans och beundrade utsikten men tyckte kanske att färden gick lite väl fort. Dock helt ovetandes om ledarens skräck inför ett eventuellt snöfall? Vägarna slingrade sig vidare allt vitare och vitare ända upp på 830 meters höjd. Lätta snöflingor blandades med frisk vind i våra ansikten. Kanske begrep vi andra inte farligheten i den eventuella faran? Vi tyckte bara att det var vackert och härligt att fara fram i noll gradig temperatur och njuta av att fingrarna började bli stela. Sommarsemester och få frusna fingrar? Häftigt! Härligt!

Ännu en trevlig nerfart och ut på vägar som slingrade sig mysigt i dalgångar vidare in till Valle. Där var det mycket varmare än på fjället och glassar köptes på löpande band. Två fotografer var på efterkälken och FröviJanne vände åter ut mot vägkorset för att möta upp bromsarna! ”Utsikter som dessa, är något som värmer ända in i hjärtat!” var det någon som sa när två blomsterbiträden ”vickade” förbi oss när vi satt vid fikabordet och spanade ut över byns lilla torg. Den ena kunde utan vidare vara en kandidat i någon av världens Misstävlingar. Uj, uj!

Färden gick vidare på ibland kända vägavsnitt som mysigt slingrar sig bland vatten. Blått och grönt i en salig blandning samt en väg som bara blev härligare och härligare bjöd oss till dans denna eftermiddag. Till slut stod inte Klämmen ut längre! Han gav full gas och försvann som en rem i fjärran. Som genom ett under klarar han ”snuten” som just höll på att kliva ur WV-bussen när han for förbi. Och när vår tur närmade sig var redan radarkikaren riktad mot oss! Vi hade dock i tid sett deras uppställning i böjarna vid sjöviken. Så det gick bra. Men Klämmen hade tur han, får man lov att säga, när han for med sina två hundra knutar förbi bylingarna!

Efter en middag och rundvandring bland lastbilar och tankning i Evje hittar vi stugorna i Björndalen. Vi bodde helt själva och fick två stora timmerstugor att härja runt i. Fint! Under denna kväll fick hela hopen av mc åkare en god inblick i alla målarackord som funnits i Stockholm.

Ca 30 mil.

7 maj

Återigen morgonfrost! Städning av stugor och en kontant dusör blev lagd på bordet enligt överenskommelse. Klämmen vill åter gasa och försvinner innan vi andra startat våra maskiner. Han har intagit en fin plats i något dike för att fota oss andra. Vi bugar åt den artigheten. Men bara för att vi i stunden senare skall sakna honom på andra sidan stan? Telefoner går varma och vägen beskrivs och sim-sala-blim, är vi åter ett fullt gäng. Bara några hundra meter till och sedan är det Stockholmarn’s tur att stå vid sidan av vägen för att fota och vinka. Fina vägar för oss vidare söderut. Mycket gamla halvraserade hus och bodar blir följeslagare utefter vägen. Men inga Hydromackar. Alla tycks lysa med sin frånvaro. Ett kort rökstopp i Osedalen. Vi skådar en byfest på torgen men far snabbt vidare. Kaffe verkade vara en bristvara när vi äntligen fastnar i ett och annat varv i en främmande rondell. Korvkaffe som vanligt!

Sedan i rasande fart mot färjan i Sandefjord. Vi blir först in bland hojarna. Det är bara det, att det återstår tre timmar innan avgång!

Som turister med glassar och fika på torget njuter vi under muntert musikspel och allmänna repetitioner inför Norges nationaldag av unga musikanter. Bängan letar efter en lastbilsmössa, nu när han insett att 800 cc är i minsta laget. Han hittar något med Volvo på och det skall väl föreställa en med stort släp på förmodar jag, för han såg mycket stolt ut när han kom oss tillmötes med smäcken på sitt huvud. Vi sticker snabbt tillbaka så att Klämmen missar sitt kaffe. Och allt detta för att mötas av ett ”målarteam” som kladdar på vår båt innan äntringen.

Sedan var vi där igen? Vissa käkar korv för 50 kronor och andra tar ett ”sommarjulbord” för endast 85 kronor. Trots denna utsökta buffé, fanns det tendenser till smitning? Vissa handlade åt dom där hemma i ”taxen” (inte speciellt billigt tycker jag).

Strömstad tog emot oss med öppna famnar och damen på hotellet var dess egen boss! Vissa föredrog tv på rummet med en ”lille en” och andra föredrog stan med krogfotboll, varav en hittade en bekant vid ett av målen?

Ca 30 mil.

8 maj

Morgontankning med tre försök att hitta ett frukostställe! Fulltankade och med solen i nyllet bjöd Dalsland på fina vägar. Regn och hagel i stormliknade byar. Typiskt åskväder alltså! Staffan får ett rent helvete när regnet vräker ner efter en hagelskur och han i panik river av sig sina ”goggles” som immat igen. Det är här som färdledaren misstar sig på att det är bror min som följer honom alldeles nära i hasorna och upplever inget problem. Men det var FröviJanne som låg som en loska, tätt bakom, följande i hjulspåret medan Staffan pinar sig med sin närsynthet att följa sin framförvarandes baklyse in till döden. Ganska farligt och vi har pratat igenom detta och hur man bör handla som förare i en liknade situation. Lärorikt trots allt! Det blev Säffle som bjöd på en kopp kaffe (Jämför: Hasse å Tages revynummer, En spik i foten!) denna gång. Under rasten på McDonald klarnade vädret upp så att allt var regnställ heter for all världens väg.

”Mot väster!” dundrar åter igen chefen. Vi gasar på med lite högre fart nu. Bängan viker av mot Dalarna redan vid Karlstad. Vi övriga fortsätter i samma fart mot Väse med ett kort stopp och lite skitsnack. Gnesta tar som vanligt några småvägar sista biten hem och lämnar oss andra vid Kristinehamns utfart. Vid Karlskoga tvingas vi att ta en omväg, då en storbrand med giftiga gaser dränkt stadens centrum!

Vid ett fikastopp i Örebro lossar vi Frövi från sällskapet. Ut på motorvägen igen. Och då ni! Då händer något märkligt? Mannen som legat sist och släpat och ibland till och med bromsat: Tänder EBK:n! Han kör om oss och loggar farter som jag inte trodde dessa maskiner vara goda för! Vi har fortfarande inte fått ett svar om vad som hände och hur han tänkte? Han bara for ifrån oss och försvann i fjärran. Kanske att det blev nått med bränslesystemet. Jag vet inte och han har varit tyst som musen sedan dess? Sedan vid Sörstafors fortsätter Yak mot Stockholm på sin skenande Yamaha medan vi andra fortsätter hem till respektive bo.

45 mil

Totalt ca 155 mil från Strömsholm

Sista Norgesvängen 13 september, 2002

Jag åkte vid middagstid från Hallsta till Oslo och stannade över natten. Efter att ätit god mat och haft en trevlig kväll, sov jag skönt och vaknade till en strålande fin dag. Te o mackor, packa cykeln och sen iväg. Det blev några mil på förmiddan innan jag stannade och fikade, mackor och brus.

Åker på fina vägar genom Telemark och över Haukelifjäll ner mot Odda. Vägen från Odda till Brimnes, (där jag färjar över mot Voss), smeker fjorden, smal, kurvig och farlig, här är det nog fint i blomstringen. Macka på färjan (ost skinka).

Kör fel när jag kommer av båten, så det blev en omväg på en timme på en smal väg, men det spelar ju ingen roll. Vidare genom Voss och Näröydalen med Stalhemskleiva ( tuff backe) ner till Gudvangen, Flåm och Aurland, 28 km. tunnel till Lärdalsöyra, tankmätarn lyser, snart slut på bensin, hej va det går, tunnel till Fodnes, färja över Sognefjorden (macka igen, räkor) passerar Kaupanger, stannar i Sogndal och tankar puuuuh.

Oj då, det börjar bli mörkt, undrar om jag hinner till Lom ? Nej, på fjordvägar tar det längre tid än man räknar med, mörkret kom snabbt så det blev till att leta rum för natten i Sjolden. Hotellet stängt, vandrarhemmet stängt, det va bara att fortsätta, men där i mörkret på väg upp mot Sognefjäll lyser en neonskylt, KRO o HYTTECAMP.

Går in på receptionen och smäller i klockan, efter en stund kommer en dame, "finns det en hytte för natten" väser jag som en riktig cowboy, "jepp" svarar damen," nummer 7, du hittar själv", men det va inte lätt för nu va det mörkt som i en kolsäck. När jag fått av mig mc-kläderna och kammat håret, blev det dags att besöka Krogen.

Det satt fyra gubbar från trakten där och drack pils, men dom gick när främlingen kom in. Jag tog en pils, drack ur, gick hem och somnade som en stock. Upp tidigt på morgonen, nu har det blivit kallt plus 4, på med långkalsonger och extratröja och iväg upp över Sognefjäll, det blåser hårt men solen värmer gott, mycke snö kvar trots den varma sommaren.

Stannar i Lom och fikar, fortsätter till Otta och tar Gudbransdalen ner till Ringebu, här blir det Friisvein över Ringebufjället och via Koppang till Kjell o Berits hytte i Rendalen, här stannar jag över natten. Söndag 07:30 4 minusgrader, is på cykeln, skrapar rutan och iväg, stannar på Femundens fiskecamp och går in för att tina upp, fortsätter till Idre i Sweden. Här har Sune sin stuga, så jag blir där en stund innan jag fortsätter hem till Hallsta.

Det blev c:a 175 mil, och ont i röva men det va det värt.

Pålle Pe

Onsdag 27 okt, startade Janne och jag från Statoil Hammarbyrampen, för att liksom klämma ur det sista av ”tuben” sommaren 2004. Vi skulle ta Vaxholm, Värmdö, Södra Länken och nya motorvägen förbi Strängnäs.

Det va minusgrader uppe i Sura, men här nere vid ”havet” höll det sig på andra sidan nollstrecket. En annan har ju, som sagt tidigare, bra utrustning för den kallare tiden på sommaren, medans Janne, kör med lite tuffare grejer, bl.a ett par ofodrade kraghandskar, som jag tror han hade redan på den tiden vi körde cykelcross hemma i byn. Men han startar i ett par styva lädertummvantar, med innehanskar av nåt tjockt tyg, som gör att han får svårt med reglagen på styret. Viftar med armarna när han ska svänga, m.m.   Å, jag höll på att glömma. NÄBBSTÖVLAR !   Näbbstövlar, jorå, du läste rätt.

Nä, nog om Jannes mundering för denna gång.

Vi drog Autobahn till Enköping. Strax före infarten, blinkade en bilist åt oss. Trodde först att det va nån knutte, som avundsjukt visade att han hellre velat köra med oss, än att sitta instängd i sin bil. Men att det va snutvarning, förstod jag, när jag skymtade nåt blålysande borta på parkeringen.

Fick ner ”Femtonhundran” från hundrasexti till femti, på bara nåra meter, så när jag passerade killen som låg på backen med kameran runt halsen, yrde det gnistor från bromsarna så det tog eld i hans iniform.

Det måste ha gått till så, för vi mötte senare ett par brandbilar med blåljusen på. 

Svängde av motorvägen och dunkade lugnt genom Enköping, Fannabacken, förbi knuttegården i gamla parken och ut på gamla Stockholmsvägen, man blir lätt nostalgisk. Det dyker upp en kaffeskylt. Stanna i Bålsta och tar en fika? Hann jävlar inte mer än tänka tanken, så blåste det till på insidan. Det va Janne, som åxå sett skylten, kraftig inbromsning å ner på plan, som såg ut som en osladdad speedwaybana. ”Va här i somras” kvittrade flygarn, när man med skitiga stövlar trampade runt, i nåt som kvällen innan måste ha vart en sträcka på nåt rally.

Nu drack vi medhavt kaffe och njöt av värmen som solen bjöd på denna sköna höstdag. Janne började dansa runt lite,de va kanske näbbstövlarna som inte höll måttet. Visst ja, skulle inte snacka mer om hans grejer.

Vi valde att fortsätta gamla Stockholmsvägen. Kör genom Bålsta, Bro, Kungsängen fram till Stäket, där vi tar länken över till Rotebro. Vidare till Danderyd å motorvägen ut mot Norrtälje. Det tar en stund den vägen, mycke vägjobb, men blir nog bra när det blir klart. Vaxholm står det äntligen på skyltarna och vi svänger av och tar oss till första rastplatsen.

Stannar och tar en balja till. Sitter gott, för det är i alla fall inte sommarvärme, även om solen strålar från en klarblå himmel. Det är nu ”han” byter till kraghandskarna, och tror att, hupp hupp, nu va jag där igen. Kör vidare till Vaxholm.

Kör ombord på första färjan som tar oss över till Rindö. För kort resa, för att besöka baren, så vi står å gottar oss i solen. Dumt att ta av sig hjälmen, tog bara nån minut, så va på ön. Ön är fyra km. så snart va vi på nästa färja, och nästa ö, Värmdö.

Här bodde jag ett tag när jag va ungdom (18 bast), så jag körde och tänkte på den tiden. Inte så bra, visade det sig, när jag passerade skolan vid Ängsvik, med alldeles för hög fart, tur att han med kameran inte låg där. Å där låg kiosken, mmmm. Minnena som dök upp från det förgångna, va som en härlig film.

MC Donald, står det på en stor skylt, och vipps, va man tillbaka till nutiden. Eftersom vi bara hade kaffe i bagaget idag, så gled vi in och beställde varsin ”meny”. Grabben i kassan frågade om vi kom på skoter, vi va nog väldigt välklädda. Här nämner jag inget om Jannes fingrar, men tänk själv, ofodrat +5 flera mil.

Mätta och glada fortsatte nu resan, mot ett av dagens mål, Södra Länken. Vägen in till ”stan” va inte som den va förr. Fan va dom hade hunnit med mycke på dom åren. Snart fyrtio, fast det käns inte så. Motorvägen tog oss snabbt till Nacka och infarten till hålet, som skulle ta oss under jord till Årsta, där vi dök upp igen. Det va en väldigt bra och trevlig tunnel att färdas i tyckte vi, som är vana med dom trånga, oftast mörka och fruktansvärda, tunnlarna i Norge.

Södertälje passerades på låg höjd, och vi stannade vid avfarten till Nykvarn. Kaffe och ett litet besök i busken, å vi va snart på cyklarna igen. Antikboden i närheten av Taxinge slott besöktes, innan vi gled upp på den nya motorvägstreckningen, som va dagens andra mål. Fin väg i fint landskap, är mitt betyg åt den nya sträckan, förbi Strängnäs.

Planerat tankstopp i Eskilstuna, vart intet. ”Flygarn” har Preemkort, å nån sån mack, hitta inte vi. Det blev Norsk Hydro i Kvicksund, innan vi körde över bron till Västmanland, och dom sista milen hem.

Vi skildes som vanligt med en snabb nick. Cirkeln är sluten, Janne tog av åt Sura vid Hammarbyrampen, å jag körde ner till garaget, och som jag tror, ställde in för i år.

Tack Janne, för alla trevliga körningar, som vi gjort i år.

Det började redan för nån vecka sen.

”Ska det bli nån oktoberkörning i år?”

 Det är förstås Janne som inte kan inse, att vintern närmar sig med stormsteg, åsså vet han att jag är lika galen, så det bestämdes att det skulle bli av, nån fin dag.

Enl. SMHI ska det bli fint väder i början av V42, så jag ringde Janne och hörde om det skulle passa honom med en sväng på tisdag. ”Inga problem” får jag till svar. ”Vi sticker till http://www.carlbarks.se i Kumla , å kollar in nya butiken”.

Tisdag 12 okt:

Kall klar morgon.

Ringer Janne 09:00. ”Är du beredd för en tur?”  ”Det är ju flera minus ute” får jag till svar. ”Minus två” svarar jag, å så va det nog snackat om det. Jag är hos Janne i Sura vid tiotiden.  560

Ser till, med frugans hjälp, att han får på sig, underställ, sina hemmagjorda värmesköldar, vindjackan, tejpar brallorna så att knävärmarna sitter still, å som liksom kronan på verket, ett par självspruckna skoterkängor, från mitten av sjuttitalet.

Ut med HD:n  i vinterkylan, och med lite choke startar twinnen upp med ett härligt muller. Nåra skrämda grannar, kikar ut genom dom isiga fönstren, för att få en skymt av dom galna grabbarna, som drog iväg så att frosten rasade från dom isiga buskarna på villatomterna.

Vi bestämde att ta vägen över Skinnskatteberg och Riddarhyttan, ner över Lindesberg till Örebro. Redan i första backen upp mot bensintappen, låg isen som en tunn hinna på vägen. ”Det här kan bli tufft” sa vi, medan vi fyllde soppa, men vi får ta det lugnt som fan, innan dagsmejan gjort sitt.

Gunnilboskogen va som en tavla av Bruno Liljefors. Träden va täckta av frost, och snön ok. rimfrosten låg som ett vitt täcke över kalhyggena. Jag är inte riktigt säker, men jag tyckte jag såg en älg, på isen vid en av tjärnarna uppe i skogen.

 Föret blev stabilare, och snart va vi i Riddarhyttan där vi stannade vid min husvagn för att installera en timer till värmaren.

Nu bar det söder ut och värmen började så smått mjuka upp våra stela kroppar. En kopp kaffe, med för denna gång inte bortglömda smörgåsar, smakade fint, vid rastplatsen i Lindesberg. Ringde ”Frövi” men han kunde inte köra med.

Solen brände nu friskt från klarblå himmel, så resten av körningen mot Kumla, gick som om det vore vid midsommartid. Satt och funderade på hur länge Janne kunde köra, innan han brann upp i sin mundering. Jag tror att värmesköldarna gjorde sitt, höll kylan kvar på insidan, alltså. Snart va vi framme i Kumla. 562

Besöket i Carlbarks butik va snart gjort, och vi ställde färden hemåt. Det började suga lite i tarmen, men Road Captain bara öste på. For förbi det ena värdshuset, efter det andra. Får äta när jag kommer hem, tänkte jag. När vi passerat Högsjöns Värdshus, signalerade Janne fram mig, och med en gest, att bita i handsken visa, att han, som jag trodde, frös om fingrarna, och snart ville stanna för att värma sig. Men icke då. Döm om förvåning, när han blåser förbi den första avfarten, för att vid nästa avfart, med en elegans, likt en långtradarchaffis svänga av motorvägen, runda rondellen och backa in lite snitsigt på MC-parkeringen, vid MC Donalds, å jag som trodde han frös, snyggt jobbat Janne.

Efter att spisat +meny, satt vi snart i sadlarna igen, tog gamla E18 för att köra inom Action Sport i Köping (det va där jag köpte min Vulcan) och kolla om nya CT: n hade kommit. ”Den är på gång” sa handlarn, priset va inte fastställt än, så det blev ingen affär.

Nu va det bara nåra mil kvar på årets oktoberkörning, å som vanligt när Janne å jag kör, blir det inte nåt gullande å kramande, utan vi mossade lite lätt i farten, när vi skildes vid Sörstafors, där Janne vek av och tog åsen hem till sin Cristina (tack för lånet) i Sura, och jag tog dom sista milen. hem till garaget i Västerås.

Fredag:

Började med att ta vägen förbi  jobbet, hade glömt alla bokningsbekräftelser, är det inte nycklarna, så är det nåt annat.

När jag rullar in på Statoil i Fagersta, då är redan ”Frövi” där, ser att han fäller ut sidostödet, så han hade inte behövt vänta. En fika med hjortronbakelse, på Gammelgårn, slinker ner innan vi kör vidare.

Vädret är på våran sida i dag, så milen rullar på. Vi kör Norberg Hedemora, för vi har Touringbutiken i Djurmo som vårt första mål. Jag tycker att den vägen mot Dalarna är grann. När man kommer till Sjulsbo öppnar sig landskapet, och man förstår varför det heter Dalarna. Det är lite för tidigt på hösten vi åker, men vi kan ana att färgerna är på gång, en del björkar har börjat bli gula. 

För att liksom dra ut lite på första dan, tar vi en sväng på gamla TT-banan i Hedemora. Kände mig som Geoff Duke, när jag la ner vänsterknät i Matsbokurvan, man kunde nästan höra vrålet från publiken. Väl ute på vägen igen va allt som vanligt, det enda man hörde va vrålet från däcken, som studsade mot vindrutan.

I Touringbutiken inhandlade ”Frövi” ett par regnstövlar, som han blivit rekommenderad att investera i, å så njöt vi av kaffet, som butiken bjuder på. Träffade ett par bekanta från Norberg, ”Tojje” med kompis, va upp för att handla lite nytt, till nya cykeln.

Nu va det dags att sätta fart mot Insjön å Nize Bike. Där hade jag bestämt möte med Esa från Karlskoga, medlem i Vulcan Riders Sweden. Han hade inget medlemskort, men nu har han. Esa handlade vilt, för vi har %, när vi visar medlemskort från VRS.

Vi kör via Plintberg å Tällberg, ner till Rättvik. Av trogen vana stannar vi alltid i Rättvik (en gång förut) och äter, handlar förnödenheter och köper norskpengar, så åxå i år. I år blev det ingen folksamling, vi hade ingen larmad HD med oss.

Från Rättvik tar vi gamla vägen genom Vikarbyn, tankar och tar en kopp fika i Mora, kör vidare på 70:an mot Oxberg. Missar avfarten till Blyberg, men man behöver ju inte åka på alla fina vägar på samma resa, så den sparas till nästa år. Över Oxbergsbron och vidare Vasaloppsvägen mot Sälen, inhandlar de sista förnödenheterna i Transtrand, innan det bär uppför mot fjället.

Vi hade redan fått besked från ”Gnesta”, att han gått på trynet i skogen. Han tar vägar, som lika gärna kan vara bara nåt jävla streck i kartboken från en blyertspenna som nån unge har kladdat dit. Där skulle vi, aldrig köra.

”Jo, det blev ju gräs mellan hjulspåren, det va lite svårt att sätta framhjulet, så rätt som de va, så låg ja bara där” sa han, när han kom linkande mot oss, då vi landade vid stuga 7 i Tandådalen. 20:00 kom ”Raggarn”, och nu va vi alla på plats. Efter en öl, en Jäger, å lite surr om morgondagen, snarkades det snart i bägge sovrummen.

Lördag:

Låga dimmoln svepte genom dalen, när vi tidigt i ottan packade våra cyklar för att komma iväg så tidigt som möjligt. Dimman hade inte blåst bort när vi passerade gränsen, men när vi rullade ner mot Trysil, började solen så smått tränga igenom. Byn höll som bäst på att vakna när vi dånade in, och likt ett gäng cowboys slog upp svängdörrarna på saloonen, läs Hydromacken, för att få i oss nåt starkt. Vi rutinerade Norgefarare gick bara fram till disken, så va koppen full, medans den ”nye” fick hosta upp en femtilapp, sen va hans kaffe fixat på den här turen. Vi tog en vända genom byn, men så här tidigt fans det inte mycket att se, så vi satt snart i sadlarna igen.

Ett kort stopp i Ådalsbruk, kollade in nåra tomtar på Micklagard, och nåra ljusstumpar på bränneriet i Löiten, innan vi kör ut till E 6: an och vidare mot Lillehammer. I år blev det stadsbesök, för ”Rembranth” (”Gnesta”) hade glömt sina penslar hemma. Branta gator upp och ner, mycke trafik, bökigt å jäv… och vipps va vi bara två, som parkerade våra bågar i vad jag tror en av störtloppsbackarna sen OS. Efter ett par nervösa minuter, hör vi dunket från ”raggarns” femtonhundra eka bland träkåkarna, och man kunde andas ut för den här gången. Vill minnas att det va nån ”episod” förra året på hemvägen.  Massor med folk på gågatan, vi skulle ha mera tid, för det verkade va en trevlig by att russla i. ”Rembranth” hittade en järnbod som sålde penslar, så nu kunde även han koppla av, och njuta av det fina vädret. Vi styr vidare upp genom Gudbrandsdalen och dess underbara natur, det skulle ta flera sidor att beskriva, så den måste upplevas på plats. Tankar i Ringebu, och tar samma väg som förra året, upp via Sjoaälven, till Lom.

I Lom väntar vårt ”stabbur” och det tog inte lång tid, förrän man hörde pyset från en välskakad ölburk, det smakade fint efter alla timmar på cykeln. Ett annat mysko ljud, visade sig att va rasslet från Gnestas osmorda kedja. Vi hade inte märkt att han smugit sig ut, så när vi tittar ut genom fönstret, ser vi ”Rembranth” liggande på alla fyra under cykeln och ger kedjan en behövlig omgång, med den nyinköpta penseln. 

När vi spolat av oss resdammet, och slappat ner i varv, tog vi oss till restaurangen för att få oss lite mat. Ugnen är upptatt, sa en liten men bastant kvinna bakom disken. Det va nåt stort sällskap som hade nåt special för sig, så det blev att vänta nästan i en timme, hårt när man är sugen. När vi äntligen fick in våra pizzor, vräkte vi i oss som hungriga vargar. Det blev nåra bitar kvar, trots att jag försökte vad jag kunde. Den obligatoriska visiten på Fossbergs pub på hemväg, blev inte som förra året, de va ingen dans, så att släpa på dansskor va onödigt i år. Frånvaron av dansen, gjorde att vi snart låg där och snarkade, tidigt igen, men det visade sig klokt på morgonen.

Söndag.

”Gnesta” går för att köpa sig lite frukost, men kommer tillbaks utan varor. LUKKET stod det med stora bokstäver, Åpner 08:00. Vi får skylla oss själva, när vi inte är uppe på kvällen och rumlar runt, så vi kan sova lite längre på morgonen. Macken öppnade inte heller förrän åtta, så vi fick stå och vänta, innan vi kunde få soppa till våra bågar. Om vi vetat att vi skulle åka så tidigt på söndan, hade vi tankat dan innan, men nu har vi lärt oss det till nästa gång.

 Vädret såg ut att bli mc-vänligt, så det beslöts att ta Sognefjällsveien ner till Övre Årdal. Så bar det då i väg, upp Böverdalen mot de…  men va nu? Jag va plötsligt själv på vägen, saktade in och smög långsamt vidare mot någonstans där jag kunde stanna. Som väl va, dök det upp tre ljuspunkter nere i dalen, och färden kunde fortsätta. ”Fan, glömde knäppa hjälmen”, sa en av deltagarna.

Rätt som det är blåser ”Gnesta” förbi, han hade observerat en skylt med utsiktssymbol på. Tvärnit så det skrek i asfalten, i den annars så tysta fjällvärden, fram med kamerorna och det förevigades sköna vyer. På med munderingen igen, och vidare in i fjällvärden. ”Vroooom” de va ”Gnesta” igen, ”nu ska vi ta åkbilder” sa han, och vi fick snällt vända tillbaka och försöka hitta nånstans att vända. ”Gnesta” fick in nåra fina bilder, och lös som en sol när han kom ikapp oss, vid Krossbu, där vi stannat för att ta en fika.

Det hade börjat droppa lite, så vi drog på oss lite regnskydd, innan vi for vidare. ”Raggarn” hade sitt blå ställ kvar sen förra resan, trots att han blev pissblöt den gången. ”Frövi” fick nu tillfälle att pröva dom, av en av deltagarna, rekommenderade gummiskydden till custombotsen. SMACK, sa det, och hundrafemtikronorskådiset sprack rätt av, ”Fy Fan, sånt skit” hörde jag, och fick lite ”ågren” för att jag fått han att investera i nåt som va så komplicerat att få på sig (jag har haft mina hela säsongen och det har bara varit positivt).  ”Gnesta” o jag, som har lite rutin på det här med mc, satt lugnt och väntade, medans de andra tu fick på sig sina munderingar och likt Michelingubbar klättrade upp på sina cyklar.

 Det visade sig klokt att vi va förutseende med regnskydden, för snart va vi uppe i regnmolnen. Det är lite annorlunda att åka bland regnmoln, regnet bara är där. Vägens högsta punkt 1440 möh. passerades utan stopp (såg inte skylten) och vi stannade inte förns det bar iväg neråt igen. Vi va nu framme vid Turtagrö, där vägen går över till Övre Årdal. ”Vilken väg blir det” undrar gruppen, när vi stannar på rastplatsen. ”Gnesta” for tillbaka upp för att ta nåra vyer, medans vi andra  funderade över vägvalet, nu när molnen hade tagit över. (Minns förra året) Det blev den längre vägen, ner till Sogndal.

Regnet försvann när vi kom ner under molnen, så nu va det bara att susa på efter fjorden, fram till Sogndal.  Det har nu gått nåra timmar utan kaffe, så det blev ett varv i byn, men det va ju söndag, å då va det stängt på dom flesta ställen, och nåt fik kunde vi inte hitta.

På färjan över fjorden fick vi äntligen kaffe, och det slank ner nån pizzabit med tror jag.  ”Helvete va mörkt de va i tunneln.”  Janne (han från Frövi) hade såna där fotokr…. ja, såna där självjusterande glasögon, å dom va ju alldeles svarta första biten i tunnlarna. Nästa tunnel, efter färjeturen, va lite längre, så sista biten såg han tack o lov ganska bra. Kör förbi Lärdal, stannar vid Aurlandstunneln, för att Anders å Janne ska få ett smakprov av värdens längsta biltunnel ”Har kört där förut, stannar å packar ner regnstället” sa raggarn. Vi drog in sex km. till första rummet, tog nåra bilder, åsså tillbaks igen.

”Raggarn” stod med motorn igång å varvade lite kaxigt, när vi kom tillbaks, förmodligen för att demonstrera lite, att såna där svängar tar bara tid. Så jag snodde runt på parkeringen och brakade iväg, vidare upp genom den mäktiga Lärdalen. Men va fan nu då, mörkt i backspeglarna igen. ”Hjälmen” sa raggarn, lite rödblossig om kinderna, när vi stannade vid Borgund stavkyrka.

Det tar tid att köra i Norge, så nu fick vi ta å köra en stund för att senare stanna för en bit mat. Vägen över Fillefjell är snabb å bra, så milen rullar på under oss. Passerar Tyinkrysset, här hade vi kommit ner om vi kört via fjällvägen från Turtagrö. Ett tankstopp med kaffe vid sjön i Vang, med toppar på nästan 1800 m speglandes i fjorden, som klippt ur en reklamfilm, innan vi kör dom sista milen ner till Fagernes, där det blir lite mat och en stunds vila. Till Hönefoss, där vi ska bo, är det bara ca: 13 mil, men nu hade vi setat på cyklarna sen åtta på morgonen, så det gick lite trögt dom sista milen. När mörkret började ta över, och ögonen sved lite, så dök äntligen skylten upp ”Utvika Camping” äntligen framme, efter 13 tim. En öl på altanen, å en liten virre, som ”Gnesta” hade gömt i bagaget, satt fint, innan man slumrade in för natten. I dag hade vi en snittfart på under 30 km/tim. Det tar som sagt tid att köra i Norge

Måndag:

Det kan inte va sant. ”Raggarn” är nästan färdigpackad, när vi andra gnuggar sömnen ur ögonen. Campingvärden öppnar sömnigt dörren å tar emot campingavgiften med ett dovt hmmm. Har ni vaskat gulvet, va det ända han sa, innan han stängde dörrn, och förmodligen gled ner i sänghalmen igen. Resten av campen, vaknade nog när ”Frövi” drog igång sin båge, inte för att den bråkar så mycke, men vid den här tiden. Vi körde in mot Oslo, tillsammans med tusentals morgonpigga norrmän, i fyra filer, bland bussar å långtradare. Hittade Hydromacken, där vi hade stannat i våras när vi körde Hardanger. Gratis kaffe, men mackan kosta 40 spänn.

 Vi tog ett ömt farväl av ”Gnesta” efter att noggrant, gett han instruktioner, om vägen, in och ut från Oslo centrum. Nu hade han läkt ihop så pass att han skulle åka lite grusvägar i Värmland på vägen hem. Vi skulle bara vinka lite glatt, när vi delade oss före tunneln, åså bar vi iväg. Hann bara köra nåra hundra meter i kaoset på infarten till byn, när man ser en Trans Alp blåsa förbi på avfarten mot Ring 3, och försvinna i ett dammoln, på för honom okända vägar. ”Det stog Gardemoen på skylten” sa Gnesta, när han ringde mig på kvällen. Han hade haft en fin dag på fina vägar, och va välbehållen hemma vid sextiden..

 Vi va nu tre, som trängdes med dom andra tusen, på väg in mot Oslo. Körde i bussfilen när vi snabbt närmade oss betalstationen. HJÄLP! bussfilen svängde av från E18, å våran mcfil låg åtta filer till vänster, ut med blinken och börja kryssa. När jag kommer igenom payen, ser jag till min lättnad två mc i spegeln, å de är rätt bågar. Resten av Oslo gick utan problem och snart va vi ute på landet igen. Stannade vid Örje å tog det sista gratisfikat på Hydro, innan vi gled över gränsen till Sverige. Vi, nää, fan nu va jag själv igen, ”hjälmen” tänkte jag och körde lugnt vidare, å vid stoppet efter Grums, fick jag bekräftat att så va fallet. (Han hade tejpat visiret förra vändan, i Odda, där han slängde hjälmen glatt i marken så plasten yrde, så det va väl därför han trodde att den satt fast ändå) 

I Karlstad tankade vi och fick i oss lite mat, innan vi skildes från Anders, som fick köra själv, dom sista 20 milen till Borlänge. Nu va det bara Janne och jag kvar på E18, så vi tog dom 10 milen Örebro i ett nafs. Janne drog av mot Frövi, å jag fortsatte själv vidare mot Strömsholm. Vid Högsjön utanför Arboga, sa ars.. ifrån, så jag tog min sista paus, hemma 16:00

Fredag:

HD-Janne skjutsade hem mig från jobbet på fredan. Han va nog lite sugen att hänga med, men har man hus, så har man. Packar ner mina prylar i två stora väskor, jag spänner fast dom på bagagehyllan som jag tillverkat alldeles själv. Den som sett, förstår nog att min slöjdlärare hade problem.

Duschad och fräsch drar jag nu iväg på mina 2-veckors semester, utan spätta, henne har jag tidigare i veckan placerat på Öland. Det visar sig ganska snabbt, att hon borde vart med.

Första stoppet, Jetmacken Örebro, tanka och snabbt ut på E 20 igen i med ”fartremmen”, och sen, av nån jävla anledning, blir nästa stopp Tånga Hed i Vårgårda., Vulcan Riders Riksträff.

Träffar Mats från Nora, å en Norrbagge, som bjussar på öl. Får upp tältet och blåser upp min nya luftmadras inköpt på Jula, bäddar med duntäcke å två kuddar, och kammar till luggen för att några sekunder senare sitta till bords med Vulcanvänner från hela Sverige, plus nåra Norrbaggar. Maten sköljdes ner med några goda pilsner och god musik från livebandet som lirade tills fram på nattkröken.

Lördag:

Vi va några stycken som vinkade av kortegen som for iväg på en 18-mila runda, klockan va bara 09:45, konstigt med så många knuttar i sadeln, så tidigt. Tar en sväng in till samhället och äter på en av stadens restauranger, där även stadens pensionärer samlats för att spisa. Resten av dagen tillbringas på Tånga.

Söndag:

Det regnar lite på söndagsmorgonen när jag packar ihop, men det stör ju inte en knutte, så efter ett ömt farväl av alla Vulcanare va jag snart på väg, inklämd i regnstället som jag haft kvar sen förra mc-tiden. Tankar i Sollebrunn, där mackgubben får en att tänka på ”gubben Welander” på macken, hemma i Kärrgruvan när man va liten. Sol å regn följer mig i dag, så gummidräkten får sitta på..

Passerar Oslo i regn och kör till Hönefoss, där det blir soppa i cykeln, kaffe i gratismuggen och en baconkorv. Baconkorven spände lite i regnstället, så sista milen åkte skiten av, för att resten av resan ligga i sin dunk.

Befriad från ”kondomen” va det bara att susa vidare förbi Norefjäll, där snön låg vit på topparna, mot kvällens nattstopp, som blev en hytte i Hemsedal. En trevlig danska tog emot och hälsade mig välkommen. Jag hann sluka ett par öl, duscha och kamma luggen, för att strax innan stängningsdags glida in på den tomma Chinarestaurangen i byn. Beställde världsvant en kycklingsoppa och en stor pils, som avnjöts efter att suttit på cykeln hela dan. I dag blev det 48 mil, innan man gled ner under duntäcket i stugan invid forsen i Hemsedal.

Måndag:

Ny dag, inget regn, kör från hytta 09:30 över fjället, där vägen går som högst 1137 möh. ner till Lärdal. Jag införskaffar lite div. matvaror för att avnjuta en frukost i parken nere vid fjorden.

Första färjan, från Fodnes över mot Sogndal avverkas, och jag kör via Sogndal där jag tankar, vidare upp och under Jostedalsbreen till Nordfjordeid. Här tar jag mig på vägar som jag inte kört på förr, till Åheim, där vägen ut till Vestkapp börjar.

Jag som är lite höjdrädd ångrar nästan omgående att jag valt att köra ut till Vestkapp, men jag kan ju inte skippa det nu när det är så nära. När jag tagit dom första milen på ”trollstigsvägar” stannar jag på bryggan i Selje och tar en fika i solen. En genväg över fjället tar mig snabbt över till andra sidan för att ta mig fram till vägen upp till Kjerringa 496 möh.

 ”VÄGEN !!” Vägen eller som jag tyckte, ett smalt snöre, va en trottoarsmal, med två djupa fåror och gropar som pisspottor, slingrande på kanten, utan räcke mot avgrunden till det rytande havet, å där, flera hundra meter under min högra fotplatta syntes stora tank och containerfartyg likt små legoklossar glida fram, och som inte det va nog, så står det en hästjävel i sista svängen, femhundra meter upp i rymden. Jag fick ta den i yttersväng, tror jag svimmade ett kort ögonblick, för när jag åter kom till sans va jag framme vid kaffestugan.

Nerfärden gick som en dans, för det blev liksom lättare när man såg att det sluttade lite ner mot vattnet, så snart va jag nere vid havet igen. Körde ut till Yttre Honningsvåg bara för att liksom täcka in hela Stadlandet.

Nu kör jag vidare i yttre havsbanden med massor av färjor och broar till Ålesund där det blir ett tank o kaffestopp. Snurrar runt lite i Sjöholt för att få en hytte men som vanligt är jag ute för sent så det finns bara stora = dyra, så jag fortsätter mot Vestnes. Hittar ingen hytte där heller, så jag kör ner till färjan mot Molde och missar den med nån minut. En timmes väntan plus att färjan över tar en stund, är bra för arse, ja menar baken.

I Molde va campingen stängd när jag kom, så nån hytte blev det inte, men det borde finnas gott om plats för ett litet tält, men inte då, om man inte ville ligga utanför servicehuset eller vid soptunnorna, så det blev att fara vidare. På Hydromacken dracks gratiskaffe och handlades en ny karta, för nu va PållePe på okända vägar.

Nu bar det av mot Atlanthavsvein. Natten va klar, solen va på väg ner och färjade himlen och molnen blodröda. Nu tyckte jag att det va bra att jag inte hade stannat tidigare, för denna naturupplevelse va nåt som man inte glömmer. När jag kör längst ut, över alla broarna, sjunker solen som ett glödande klot ner i havet, man kan nästan höra att det fräser.

Klockan är lite över midnatt när jag tvärnitar vid kajen i Bremsnes, det va ett passande namn på platsen, där färjan ligger svart på natten, så nu hade jag inget val längre. Upp med tältet på rastplatsen vid färjeterminalen, in med dunkuddarna och ikull på det blåa kalla plastgolvet. Somnade väl till en stund i mc-munderingen, vaknade å frös som fan, ut och slog en drill, sen va det lögn att slumra in, skulle nog ha blåst upp Julamadrassen och rullat ut duntäcket i alla fall.

Tisdag: 

06:25. Kör ombord först på färjan till Kristiansund och tillsammans med nymornade öbor som förvånat glor på den ensamme knutten, som istället för att ligga och dra sig på sin ledighet, tar sig över fjorden till staden som sakta vaknar upp gryningen, och smattrande försvinner bort över broarna till en ny dag på sin ädla springare.

Tunnlar o bror avlöser varann när jag kör vidare. Regnet lurar i dalgångarna som kan föra mig hemåt, men som en ”enveten pilgrim” så jag tuffar jag vidare mot Trondheim och med lite tur undviker jag regnet. Vid vägbygget in mot Trondheim går tankarna åter till barndomen i Kärrgruvan och cykelcrossbanan vid Mossgruvan, om man hade haft en sån här skitig cykel då, då hade man varit lycklig, men nu led jag utav bara helv..

I rondellen vid E6:an står det OSLO 96 med stora bokstäver, men jag skulle ju till hamnen och äta räkor, så jag bara kör förbi, för att sekunden senare ombestämt mig (domsägersåinorge) och kör varvet runt och tar E6:an mot OSLO.

Nu åker ”fartremmen” i igen och milen rullar på under hjulen, OJ! Stog det inte Tynset på skylten, jorå, då är det inte långt kvar till Norskens paradis i Rendalen. Tynset passerades på låg höjd och snart va jag ute på autobahn igen, tio mil och jag är i Åkreströmmen.

Glider lite sakta genom byn, som påminner om nån västernstad, man sett på bio, för att styra in på macken där jag likt en ärrad cowboy ber att få ett varmt bad. Mannen i baren, jag menar bakom disken ser nästan lite skrämd ut, och när jag kommer in på badet och ser mig i spegeln förstår jag varför, oklippt, skäggig, skitig, och med blodröda ögon efter nästan två dar i sadeln.

När jag kommer ut igen nickar och ler bartendern vänligt mot mig som ett bevis på att badet gjort gott. Ett snabbt samtal på mobilen till Norsken för att signalera min ankomst, och inhandlande av några förnödenheter, innan jag åter är på väg dom sista milen för dagen. Betalar bompengar vid gränsen och tar mig på nysladdad grusväg 35 km. rätt upp i vildmarken.

Norsken står och vinkar på trappen till sin hytta som om det vore en svärm med knott runt han, jag trodde att han va glad att jag kom, men det visade sig snabbt att det va VG å Aftonposten, som va anledningen till det enorma vinkandet. Hemlagad mat på vedeldad spis, norsk pils och en skvätt johansnapps, serverat av Norskens ljuva blomma på altanen i kvällssol, fick en att tillfälligt glömma det ömma ars. Somnade skönt under duntäppet i svenskerommet.

Onsdag:

Spanar efter varg o björn, kammar noll.

Tordag:    

Efter att ha vilat upp kroppen, och fått en natt till på hotell Flenabu, drar jag nu vidare mot Ludvika och Vulcanträffen. Dagen börjar med att slira ner på nygrusad okörd fjällväg, men för en gutt som vart upp på Kärringa vid Vestkapp, är det en baggis att sladda ner dom tre milen genom Slemdalen till Osen och vidare på slät asfalt ta sig till Trysil, för att inmundiga det sista gratiskaffet den här turen.

Ringer Raggarn när jag kommit in i Sverige, han kör på Sälen med sin tradare, så jag tänkte att man skulle få ett fikastopp nånstans, men jag missuppfattar vad han va, så när jag stannar vid Touringbutiken i Djurmo och pinglar, är han kvar uppe i Vansbro, undra fan på att jag inte kom ifatt han. Köpte nya regnstövlar innan jag for från butiken och dom sista milen till Vucanträffen i Ludvika. 01

Det här är en resa som jag hade tänkt att skulle räcka i 14 dar, men när jag kör själv så blir det inte så många stopp, så tyvärr missar jag nog mycket sevärt efter vägarna.

En tur hem till Strömsholm hanns med, innan jag packade om och körde på MC-träff till Dalarna.

Sista dagarna på min 14 dagarstur, blev via Nora och på fina vägar via Grythyttan Lesjöfors Vansbro, till Västerdalarnas Mc-Tourings träff vid Björbo, där jag stannade en natt, för att via Rättvik åka hem och ställa in maskinen på långtidsförvaring.

Spättan hämtades hem,  och allt är nu som vanligt igen..

PållePe 

Fick vända efter endast en kilometer! Fotbollsstrumporna som var nyinköpta enkom för denna resa, var fullständigt värdelösa som fotvärmare i den endast sjugradiga morgonluften.

Timpa snodde under tiden fast den lilla sovsäcken mot ryggstödet och minuten senare var vi åter på väg mot PållePe i Strömsholm. 1

Under ett kort ögonblick försökte Timpa på nytt ta tag i rodret, men denna gång var Uffe beredd och fick snabbt tillbaka befälet över vår lilla grupp (läs gärna hur Timpa gjorde vid förra resan, i höstas).

Med en bortfibblad nyckel (Uffe som vanligt) och grannar som glatt vinkar genom ett nymornat köksfönster, far vi vidare mot nästa mötesplatts, Örebro.

Men allt är inte klart än? Finnpojken stannar hastigt och inser att hans hänglås ligger kvar hemma i Surahammar och han vill därför vända tillbaka för att hämta detta. Efter ett mobilsamtal så fixas problemet tillsammans med herr Färnström.

Hälsningsfraser och handslag, två nya deltagare: Par i Anders! ”Raggarn” och blivande ”Gnesta”.2

Mot Norge – löd stridsropen! Röda, gröna och svarta stålhästar gnäggar ivrigt för att få komma iväg ut på E18 och strax var Karlskoga och Kristinehamn bakom oss.

Efter att vi tagit några foton och en snabb lunch i Väse, 3blev Timpa för andra gången på mindre än en timme antastad med närgångna frågor av ett fruntimmer. Hur skulle detta sluta, var det flera som undrade?

Vid en av de sista rondellerna vid utfarten från Karlstad får vi brottas med en rysk Lada som har vissa svårigheter med trafiken genom dessa.

Då, till min häpnad, ser jag att Honda Anders ”står” på sin hoj under vår körning förbi dessa undrande ryssar. Jag börjar så smått fundera om vår gäst är medlem i ”Armens Lejons” uppvisningsgrupp? Jag såg ju, på den senast mässan i vintras, att det var så dom gjorde?

Framme vid Årjäng blir det tankstopp och klädpåtagning då temperaturen åter går mot dom lägre talen. Då! Just då kom solen och värmen igen. När gränsen passerades en liten stund senare, såg vi tre unga flickor ligga och sola i sommarens första bikini, alldeles intill vägen på en gammal stenbro.

Alla, utom Raggarn tutade åt dessa vackra ting. Vi fick vinkningar som en hälsning tillbaka, men han, han fick nog enbart fnitter? Han hade tagit fel på tutan och startmotorn!

Vid Ås misslyckades Gnesta med att genomföra två bankomatuttag, samtidigt som Masen hoppade fram till dom två H-D hojarna och pekade i en menande gest att någon av dessa var hans. Minst 20 bikers med de rätta hojarna och alla de övriga attributen, passerade likt en demonstration, att vi var på deras marker och skulle vara väl medvetna om detta.

Vid Drammen införskaffades de sedvanliga Hydro-kaffemuggarna4 för billiga 99 kr och erbjöd oss på så sätt gratis fika under resterande delen av året.

I stan var det ganska svårt att navigera, då genomfarten stod under kraftig om och tillbyggnad. ”PållePe:s slängpolska” tyckte vi var ett passande och beskrivande namn för den lotsningen.

Några mil senare gled vi in under en vacker kvällssol som speglade sig i den granna glaskyrkan som bjöd oss entré till vandrarhemmet uppe på höjden i Kongsberg.5

51 mil var till ända och det var riktigt skönt att inspektera och embarkera rummen. Fint värre!

Rum med frukost för under 230 kr/man. Billigt och bra!

Efter en pizza och några öl senare, snarkades det på alla håll. Dock, var Janne tvungen att som vanligt besöka ”huset” vi pass 03.00 Bort med täcket och ut med benen – en resa på ca 180 cm följde i mörkret, innan golvet med stor kraft mötte upp i ett hastigt tillvaknande? Ett fritt fall från överslafen rakt ner i parketten, var vad som hade hänt!

Tur, mycket stor tur att inga stukningar eller övriga blessyrer blev resultatet från den snabba resan. Tänk, att man kan glömma att man fick andra våningen inför natten!

21/5

Redan runt klockan nio fick vi slåss mot en hord danskar som turistade runt frukostbordet. Än värre blev det, när deras buss blockerade vår utfart efter att vi med stor möda packat våra cyklar inför deras stora och förundrade ögon. Hela skocken skulle in i plåtburken och bussen var tvungen att stå mitt framför vår parkering. Tradigt värre, vill jag lova.

Under nästa fika och tankningsrast i Notodden6, tappade Raggarn sin hjälm så att plasten flög all världens väg. El-tejp fick göra nytta som första förband inför den vidare färden mot Seljord med sina 8 % lutningar och stigningar som väntade.

Döm att vår förvåning blev stor, när samma bussgäng med danskar hade stannat till vid Heddals stavkyrka och stängt igen dörren in till kapellet efter sig, med en egen privat guidning som skäl. Men det som bekymrade oss mest, var dessvärre något helt annat. Timpa var försvunnen!7Vi letade och letade, köpte glass och spanade i solen, men han var som bortblåst. Det återstod bara att bege sig till parkeringen och vänta. Men, där i gräset låg han och halvsov, lätt förvirrad bland alla gamla gravstenar från vikingatiden.

Vi fick besked om att snö fanns på vägen norrut mot Rjukan, så beslutet blev lätt att ändra till att fortsätta färden rakt västerut istället. X

Härliga vidder uppenbarades för ossx1, men samtidigt kom kylan sakta smygande och det kändes kallare och kallare för varje mil vi lade bakom oss.

I Seljord, där bank och en säkerhetstankning innan fjällplatån var inplanerad, var en incident omedelbart överhängande, men Gnesta reagerade helt korrekt på detta hot i sista stund och vi kunde fortsätta att leta efter Hydromacken helt trygga.

En bil hade kommit rusande från vänster med hög fart mot oss, när vi skulle svänga ut från parkeringen!

Kurr i magen, fick PållePe att stanna till i Åmot bland alla turistbussarna.8 Raggarn hann inte ens kliva av, innan en brud tog plats där bak på hojen och hennes kille fotade frenetiskt under ett glatt, som det lät, polskt pladder. Dom var mäkta imponerade över våra cyklar.

Maten värmde samtidigt som det blev allt kallare där utanför. Och när vi åter var på väg uppför de branta backarna, kom det som vi så sakta börjat att misstänka, den första snön!

Fjället började försiktigt öppna upp sig och allt det där vackra kom bara in rakt framför oss. Mer och mer, på ett sätt som starkt påminde om en reklamfilm. Där, ville Gnesta Anders ta några åkbilder av gänget, när vi kom ”stilande” med dom vackra vitklädda fjällen som bakgrund.9

Visst var det häftigt. Ibland sken solen på det mest underbara sätt för att i stunden senare försvinna som i ett dimmoln bland snö som gnistrade med sina iskristaller mot den mörka asfalten. Klara fjällsjöar i isblått. Snöklädda fjäll som försvann i hotfulla molnformationer.10 En bitande kyla som kröp in i fingrarna som krampaktigt kramade styret. Farten blev lägre än tidigare och oroliga blickar möttes i frågande uttryck? Vågar vi fortsätta eller skulle vi vända?

En stunds vila och beundran inför de vackra vyerna blev ett måste. Att rensa frontrutorna11 från snö och att värma fingrarna mot cylindrarna, det gjorde alla, utom Gnesta. Han hade värme i handtagen - den fegisen!

Vi fortsätter, var stridsropet som trumpetades ut unisont, samtidigt som ettans växel lades i.

Ömsom genom kolsvarta tunnlar med frysgrader för att i nästa öppning möta ett svagt lyse som dock gav kontraster tillräckliga för att hjälpa oss undvika dom frusna före detta vattenpölarna. Istappar hängde i taket, tjocka som lår, kanske upp till två meter långa och som reflekterade våra lyktor som i ett trolskt skimmer därinne. Masen fick en kraftig sladd och minskade hastigt sin fart, så att vi där bak tappade kontakten med den främre gruppen vid en av tunnlarna.

Ytterligare en värmepaus blev ett måste.12 Därifrån tog Gnesta den gamla smala vägen genom serpentinen ner till nästa platå,13 under tiden som vi andra åkte i en 270 graders sväng genom nästa isbelagda tunnel. Den var nog den allra halaste av dom alla.

Men allt gick bra och det var härligt att möta nästa Hydromack med dess kaffemugg14 till en varm inbjudan och som fick våra kroppar att åter kvickna till och mjukas upp på ett behagligt och efterlängtat sätt.

Fler lätta snöfall väntade vid passagen av nästa skidlift och en fantastisk härlig serpentin slinga ner i den djupa dalen lite senare, till ett lugnare väder, som vi trodde. Men där kom regnet med allt vad det innebar av ombyte och allmänt krångel.

Men bara fem minuter senare upphörde detta som genom ett trollslag och den ljusblå himlen visade sig åter för oss. Vi behöll dock kläderna på, då det endast återstod cirka sju, åtta mil till vår stuga.

Vattenfall som tjusade turister15 avlöstes med äppelblom i sin fagraste prakt i mil efter mil. Kanske att några av träden redan hade blommat över? Det spelades upp sköna och oförglömliga vyer inför oss dom sista trettio kilometrarna fram efter strandkanten, längst med det vackra fjällets fot.

En vacker campingstuga,16 mötte oss djupt inne i fjordens vik17 och på något sätt kändes det skönt att dagens 30 mila färd var över, utan att några större incidenter hade inträffat.

Under en fotosafari, som Gnesta själv genomförde under tiden som vi andra kontrollerade ölen, framkom det att Hondan visade sig ha ett smärre elfel, med tillhörande startsvårigheter som följd. Lyckligtvis hade han just då, över 600 meters utförsbacke framför sig. Och med en smula tur startade hojen alldeles vid backens slut.

Under tiden som vi andra, kollade några fler öl, berättade Raggarn att han blev lite rädd där uppe på fjället och på vad som skulle kunna ha hänt om någon av oss sladdat omkull. Det visade sig, att samtliga fått ett och annat kast på sina fordon där uppe, tidigare under dagens resa.

Kvällens höjdpunkt, var utan tvekan middagen på en fin restaurant. 275 norska kronor plus dryck var det facila priset för ett i vårt tycke svenskt julbord. Ett stort överflöd av allt! Och då menar jag allt! Därtill mycket gott och smakfullt tyckte alla, utom Raggarn, som föredrog en starköl i ett försök att minska på sin djupt sittande rädsla han tidigare under dagen sladdat fast i sin ända. Han var fortfarande skakis, när hotellet bjöd på det tillhörande kaffet en trappa upp i salongen, någon timme senare. 

Det var med en viss oro och ängslan i kroppen som vi mötte nattens egna timmar i det nybäddade sängarna. Hur skulle gryningen se ut, var nog den gemensamma tanken vi hade just då?

22/5

En blöt morgon med mycket låga moln mötte våra nyfikna blickar. TV vädret sågs med spänning!

En decimeter snö uppe på fjället och varning om trafiksvårigheter basunerades ut. Vår väg var dessutom under plogning. Bilder visade bilar som kanat av vägen. Bilar som krockat på flera ställen och med de nyss pålagda sommardäck som kanske en av orsakerna till detta. Äppelträd med översnöade blommor med odlaren bredvid som stod och grät av sorg över den förstörda skörden var också ett av inslagen som visades denna morgon.

Beslutet var lätt att ta. En liten tids väntan. Sedan tillbaka på samma väg som vi kom. Den vägen hade klarat sig i stort sett helt medan den norra slingan som vi hade planerat med, var totalt igenblåst av snödrev.

Det visades också en filmsnutt på en björnhona med tre ungar som gick på samma väg vi tidigare farit på. Häftigt!

Nu såg vi hur snön låg en bit längre upp på fjället under vår resa tillbaka ner mot Odda, där Gnesta var tvungen att justera kedjan på sin ökenhoj.

På Hydro macken fick vi ytterligare belägg för att vårt beslut var rätt när Uffe ställde frågan och svaret blev att Hardangervidda fortfarande var under plogning.

Nu började klättringen igen och kylan blev åter påtaglig för oss. Vi körde försiktigare än dagen innan. Men på något vis, var det mindre halt nu än tidigare? Jag kan inte förklara varför. Det bara kändes så.

Vi stannade åter på stället där vi beundrade snöfallet dagen innan. Nu, kunde vi istället ställa oss under små istappar som bildats under en hängränna som ett bevis på minusgraderna vi nu upplevde.19 Härligt, spännande och kanske till och med ovanligt med tanke på den typ av hojar som flertalet färdades med. Kan hända var det ända ner till –2 grader under denna del av färden. Vyerna var så outgrundligt vackra att det inte gjorde något. Delar av fruset vatten. Isblåa småsjöar med vita snöklädda fjällsidor kantade vår väg som slutligen toppades med en härlig blå himmel som på sina ställen var klädd men nybildade cumulus moln under ständig tillväxt. I denna tavla färdades vi vidare österut på högplatån. Ner mot och genom dalgångarna. Förbi ett par lätta regnskurar, innan en välkommen kaffepaus äntligen fick oss att komma till sans igen.

Det är bilder som detta, som blir den slutliga belöningen för hela resan!

Sista tankningen för dagen, med eller utan regnställ, blev en tyst protest som framfördes av en av deltagarna. Lite likt en tonåring kanske, som måste få säga sin mening, trots att samtliga andra redan var klara för avfärd. Det blev möjligen ”dagens lilla skämt” att stoppa i ryggsäcken inför den vidare färden. Vi är ju alla lite olika, men vadå?

Molnen har nu växt till illavarslande stålgrå väggar och en ännu mörkare vägg tonar upp sig framför oss. Åter fram med regnställen20 och vi far rakt in i skiten. I med femman och susa med hög fart ner mot Oslo. Hej vad det går! En mycket kraftig vind och vinglig framfart på motorvägen för oss hastigt vidare mot öster. Här gäller det att ligga i och inte tappa taget om vår färdledare. Då är vi förlorade! Ingen annan hittar till hotellet!

Mycket starkt gjort av PållePe! Nybyggen, massor med ombyggen samt nya skyltar och omvägar. Men han hittade prick. Mitt i prick och utan minsta fördröjning svängde vi in på parkeringen med en vidunderlig utsikt över Oslo som punkt på dagens resa.

Ett härligt ställe, uppe på höjden. Solen sken och kvällen var ung. Här skulle kollas om det fanns någon korv och öl kvar i packningen!

På stan, någon timme senare kom vi i samspråk med en dam, som senare visade sig bott på samma gata och i huset mitt emot PållePe:s far under kriget i norra Oslo? Mycket märkligt, må jag säga på min ära!

En vacker dag, om än från andra hållet än i går, kommer att sätta bestående minnen av denna 40 mila färd tillsammans med detta härliga gäng.

23/5

Tupparna gal visst vid olika tider här i Oslo, tyckte somliga?

En del käkar och är klara när andra sover någon timme extra, trotts att sen starttid var överenskommen!

En bula på framskärmen blev ytterligare ett minne att ta med sig från huvudstaden. Vad natten hade i sitt sköte är fortfarande dolt i ett mörkt dunkel?

Med en helklar himmel21 och minst lika blåsiga vindar som kvällen innan, blickar vi farväl till Holmenkollens hoppbacke innan vi gasar ut på motorvägen och ut ur huvudstaden igen. Vi väljer snabbt dom små vägarna istället. Ganska kurviga och lite gropiga, men trevliga och spännande.

Plötsligt ser Timpa och jag, som då ligger femma i kollonnen, en Volvo komma med hög fart från höger på en grusväg, rakt ut mot oss. Vi bromsar till kraftigt alla tre. Bilen stannar en och en halvmeter ut i vår körbana, med en förvånad förare bakom ratten. Jag knyter näven och svär högt!

Tänk så lätt det är att något går på tok! Fy fan vad nära det var! Men nu gick det ju bra. Man kan aldrig slappna av på en motorcykel, var tankar som for genom mitt huvud.

Knappt hade detta hänt, när ett rådjur med ett elegant språng korsar vår väg. Sekunden senare kommer friaren rusande med fradgan hängande runt munnen.

Två vita sanningar, med bara någon minuts mellanrum. Så är det! Man vet aldrig vad som händer? Vad som helst kan hända när man minst av allt anar det. Japp! Så är det.

Gnesta Anders lämnar oss någon mil från svenska gränsen för att söka egna vägar sydost över, medan vi övriga far i en mera ostlig riktning in mot Värmland och södra Dalarna.

Härliga vägar för oss mot och in i den Svenska glesa och öppna tallskogen. Andra miljöer, men lika fullt härliga vägar att färdas tillsammans med en mc.

Värmen kommer oss tillmötes samtidigt som vinden börjar att mojna lite, vilket gör att glassen hittar våra munnar vid närmsta mack.

Raggarn längtar hem vid synen av skylten till den lilla byn ”Gumhöjden”! Kullan har nog redan städat husvagnen så att färden kan starta så fort han kommit tillrätta i sitt bås där hemma.

Dom resterande knuttarna fortsätter genom Filipstad och tar slutligen en matpaus i Kopparberg.

Det känns härligt att i lugn och ro få smälta en helt vanlig svensk maträtt med en kall öl sittandes under ett uppspänt parasoll. Ingen brådska alls! Bara ett stilla lugn och kunna se hur andra människor ilar förbi med sina många måsten. Men inte vi, vi tar det bara lugnt och fångar en klunk öl till. Precis så, som det skall vara på en härlig semester.

Men, vi är inte hemma än. Färden fortsätter mot söder. Genom Skinnskatteberg och vidare till Surahammar där solen som vanligt lämnar sina långa skuggor av kyrkan när PållePe fortsätter ner mot Strömsholm och sin Barbro.

Utan att Finnpojken har förstått det hela, arrangerade Uffe så att Timpa får leda färden dom där sista 7 milen hem. Ni skulle ha sett hans leende när han intog ledningen och gasade på som om vi var på väg in till Oslo på motorvägen igen i högsta fart!

Lite tror jag, för att retas för fadäsen i fjol? Det var ju då som Timpa snodde befälet den första halva resdagen från Uffe.

Ja, så kan det gå, om man inte är helt vaken och snappar alla PållePe:s klurigheter! Eller hur?

Jag, som inte har någon husvagn. Jag fick gå till min Friggebod och kolla att haspeln var på, innan jag stängde av bränslekranen på den svarta H-D efter dagens 47 mila färd.

Jag vill framföra ett varmt tack till alla deltagare för ett trevligt sällskap! Jag vill förmedla ett speciellt tack från oss alla till PållePe. Han, som fixade med alla beställningar och som ledde oss på ett föredömligt och mycket uppskattat sätt.

Jag måste även få skriva det som Timpa sa, uppe på fjället för några dagar sedan: ”Det händer alltid häftiga saker när man åker med Uffe. Förra årets resa med styv kuling uppe på fjället i näst intill noll meter i sikt och årets oerhört vackra vidder med snöfall, istappar och minusgrader som följeslagare. Det är dessa häftiga variationer som gör att jag aldrig varit med om maken, under mina trettio år i sadeln på min H-D!”

Nåra plusgrader på väderrapporten och vips ringer telefonen, det är Janne från Sura, en av HD-grabbarna, ”Ska du med på en sväng i morron” hör jag i röret.

Innan jag riktigt fattat att det finns fler än jag som kör den här årstiden har jag svarat ja, utan att tänka på att jag, till skillnad från en del andra har ett arbete att sköta. Men med lite räknande hur mycke tid jag har till godo (ingen friskvård på arbetstid, å så röker jag inte heller) så va det ett lätt beslut att stå fast vid.

10:00 glider Janne in vid MC Donalds på sin svarta best, i en mundering som förmodligen skulle ....å med öppen hjälm, tufft.

Vi susar E18 mot Örebro där vi ska dricka medhavt kaffe. En åtta tie mil blir väl lagom i kylan bestämde vi. Men va nu då, redan vid första rastplatsen svänger hdåkarn in, ”

Det brusar i hjälmen, måste ha ploppar”..  

Å jag som trodde han frös. Ok iväg igen, nu gick det bättre.

Milen rullade snabbt iväg under hjulen, vi hade en motvind som skulle få en 800:a att gå baklänges, men vi kämpade på å va snart framme i Örebro. Nu åkte kaffeflaskan fram och varmt gott kaffe smakade fint i stormen, smörgåsarna som jag lovat att ta med fanns kvar i V:ås.

Vi hade nu åkt i rak motvind i tie mil, å när man passerat Örebro svänger det liksom av söderut, så vi fick vinden från höger. FY Fxvz, det va snudd på att dom vita däcksidorna på Jannes maskin blev svedda, men dom klarade sig bra för cyklarna rätade upp sig när vi drog in till Kumla för att leta upp en HD-handlare, Kumla är ett ganska långt samhälle.

När vi kom ut på andra sidan frågade Janne en bybo om han viste vad det låg nån butik som sålde motorcyklar, jag hörde inte vad dom sa (jag hade åxå pluttar), men jag förstod av han flaxande med armarna att det va i andra ändan av byn (där vi kom in). Nu va det lätt att hitta, stor butik men dom hade inte det vi va ute efter, så vi tog oss ut på motorvägen igen och halvliggande på sida tog vi oss ner till avfarten mot Askersund. 

MMMM tänkte jag när Janne svängde av mot MC Donalds, men icke, han skulle bara putsa rutan (snobbigt tyckte jag), för att sedan fortsätta vidare mot Motala. Vi åkte in genom Medevi Brunn, men det ska nog vara en skön sommardag man stannar där. Strax före Motala svängde vi av och tog 36:an via Borensberg, för att landa i Linköping. Nu va Janne hungrig, för det gick raka vägen till MC Donald där vi njöt varsin QP med tillbehör. Besökte Beviks, som en trevlig servicekille på Preem, visade hur vi skulle hitta till. Jättebutik, men där fans inget heller som vi va ute efter.

Vi tog vägen över Linghem mot Norrköping, twinnarna spann gott i solen och ute på motorvägen blev det snurr på hjulen, två min till Norrköping .

Det blev även en tur till http://www.harley-davidson.se/butiker/norrkoping/ , det va tammefan den trevligaste mc-butik ja vart i, höll på att byta märke av bara farten. En sjyst pingla bjöd på kaffe med tillbehör innan vi bröt upp för att ta dom sista milen hem. Å DÅ, då går handlarn ut och putsar av rutorna på våra bågar, och det utan att vi inte ens har köpt så mycket som ett klistermärke.

Om resten av resan är inte mycket att orda, en snabbpink i Simonstorp och sen iväg. Mörkret kom snabbt som en rullgardin, så vi tog det lugnt genom älgskogarna upp till Mälardalen. Vi skildes i Hallsta där Janne puttrade vidare på åsen upp till Sura. Jag brände vidare på E18 hem till garaget i V:ås , där det blev tvätt av fordonet plus brallorna, som hade fått en annan kulör under dagen.

Det va en härlig dag, kanske den sista för säsongen..