Klockan närmade sig tio och de två svartglänsande och nytvättade H-D maskinerna tuffade in på OK-stationen i Surahammar. Där satt redan reseledaren och hans färdkamrat ”Tysken” (Helmut) och väntade med var sin kaffemugg i ena handen. Färdvägen diskuterades. Den fick några smärre justeringar och sedan skulle åkturen börja.

- Nycklarna! Var är nycklarna, undrade Uffe (PållePe)? Ja, just detta skulle visa sig vara en ständigt återkommande fråga, så med den här lilla kommentar är den saken utagerad en gång för alla.

Plötsligt hände däremot något märkligt. Timpa (Finnpojken) tog helt oväntat befälet och ledde gruppen mot Salbohed och vidare mot Avesta för att slutligen pausa vid Touringbutiken utanför Borlänge. PållePe hade för första gången på 56 år blivit helt stum. Dessutom blev han tillsynes kuvad och fick snällt inta sin nya och ovana platts lite längre ner i ledet, och detta av en nyss tillkommen kamrat i gänget. Mycket underligt!

Helmut (han är faktiskt Österrikare) köpte en sissybarväska, medan den gamla solblekta nylonväskan hamnade på butikens bakgård.

Janne påpekade försiktigt det olämpliga i att Timpa skulle ”snatta” reseledarjobbet från Uffe. Den saken arrangerades sedan smidigt om, utan att huvudpersonen själv fick vetskap om just den saken.

Utanför systembutiken i Rättvik, radades cyklarna upp likt ett klipp ur en cowboyfilm som Timpa så passande sa, medan vi åt dagens rätt i restauranten mitt över gatan. Reseledaren ”snodde” där våra stämplar inför en kommande fri lunch, som erhålls efter tio tryck på tillgodolappen. Jo, jag tackar jag!

Det hemska larmet gick igång med ett öronbedövande ljud. Det tog 30 sekunder innan skränet upphörde för att i nästa stund åter ljuda på samma sätt igen. Paniken spred sig. Janne fick ångest i sin blick. Ortsbefolkningen flockades snabbt i en cirkel runt skådespelet. ”Äntligen är det något som händer i vår lilla by” tycktes vara invånarnas gemensamma och onda tanke. Först vid det fjärde försöket startade H-D. Batteriet till nyckelns sändare och dess kommunikation till larmet var troligen det så hastigt påkomna problemet. I Mora lyckades felet fixas för endast 29 kr via en OnOff butik.

Vasaloppsvägens sköna kurvor ledde oss vidare upp mot dagens slutmål, Sälen. Tyskens (Helmut) vindruta höjdes i ett försök att få bort eller åtminstone minska turbulensen i hans hjälm under den sista fikarasten för dagen.

Cirka fyrtiofem härliga slappminuter, utan att lasta av dragarna, avslutades med att dalarnas egen raggarkung anlände. Detta på en grön Kawasaki Vulcan och plötsligt så stod det 3-2 mellan kardangänget och dom amerikanska remmarna.

Efter att Helmut (österikaren) fixat en underbar Gulasch stöttat med lite extra potatis och Jupiter beskådats med sitt närmsta avstånd på 60.000 år till oss här på jorden, sa Anders god natt till Tandådalens fjällby och önskade sig själv tillbaka, redan under den första snarkningen, till sin älskade husvagn han tidigare i veckan parkerat inför vinterförvaringen. Trettiofemmiladagen var äntligen tillända.

 Lördag 6/9                                                         

 Fulltankade och med solen i ryggen färdades vi mot Trysil vid tio snåret. Väl där framme införskaffades var sin kaffemugg, som sedan kom att fyllas med gratisdryck under resterande delen av vår resan, vid samtliga Hydromackar som vi stannade till vid, i Norge. Tacknämligt!

Loppmarknad, kommande kommunalval med därtill hörande rosutdelning samt en västmanländsk tidningsreporter från bondeförbundet (centern) i Västerås som intervjuade och fotograferade oss inför en som hon lovade, kommande artikel i en lokalblaska.

Häftigt, vad slumpen kan ställa till med ibland, vill jag lova!

Tysken (Helmut) hade fortfarande problem med sin hjälm och fick ta en tur med Bärgningskårens utryckningstruck i ett misslyckat försök att få den utbytt till något bättre.

Larmet på H-D spökade för en kort liten stund igen. Lyckligtvis för sista gången, skulle det senare visa sig.

Bränneriet i Löiten skulle besökas tyckte alla. Men till vår stora besvikelse var produktionen ändrad till att numera endast innehålla ljusstöpning och bettleri med allehanda tingel tangel. Alltså, en specialare för vanliga fruntimmer kan man tycka, om man får uttrycka sig på ett sådant ”slangit” sätt. Och därför, eftersom vårt sällskap endast bestod av killar, intog vi en hastig fika och gasade sedan vidare därifrån i all hast.

Färden gick genom Hamar, Lillehammer samt över Norges största sjö, Mjösa. Där, strax efter passagen, stannade vi för att bunkra upp inför kvällen och den kommande morgonen. Dom kraftigaste och mest välväxta bland oss (inga namn törs sättas på pränt vid ett sådant här tillfälle) var dom som gick runt i butiken och provsmakade allehanda ting så som ”svinefiléer”, wookade grönsaker samt lite vitt bröd. Vi andra, tog en välbehövd paus.

Några mil nordväst ut från Fåvang tankades det. Vi passade också på att prova en del olika korvar som inhandlades som en ”grundning” inför kvällen. Dessutom, naturligtvis det supervarma kaffet, som redan givit vissa av oss en del småskador i våra gommar.

Macken var dessutom belamrad med några av mc kulturens mindre goda sedda bihang, iförda sina stora skinnvästar med tillhörande ryggtryck och i en allmänt lite skrämmande attityd. Det kändes tryckt att ha Helmut (österrikaren) med, som extra förstärkning vi ett sådant tillfälle. Några av dessa skinnvästar for sedan till allas förvåning iväg med en gammal WV buss och för att riktigt förstärka tuffheten så lyckades dom med att få spinn på ett av bakhjulen vid uppfarten på huvudvägen. Förmätet, tror jag är rätta ordet.

Tysken (Helmut) köpte ett par tvättsvampar som stoppades in i hjälmen vid öronen ungefär, i ett försök att minska oljudet från den brusande luften. Vi avvaktade i spänd förväntan på att löddret skulle komma lite senare under resan, så att vi skulle få vår egen ”hjultomte” att beskåda!

Tyvärr så var det berömda krigsmuséet i Kvam stängt för dagen. Vi kom i senaste laget, ca 1630 på lördagskvällen, så det var kanske inte så konstigt att ingen välkomnade oss.

Utfarten därifrån var tydligen svårnavigerad, då vi plötsligt stod fem tunga mc och tuffade på tomgång inför en häpen barnaskara vid deras föräldrars hus vid slutet av en återvändsgränd.

Utmed Norges förnämsta ”Rafting älv” (forsränning) Sjoa, tog vi en parallell vägförbindelse som senare anslöt på väg 51, ned mot Randen. Detta var en av resans trevligaste vägar att köra på. Den var både kurvig och backig samt belagd med en ganska så hyfsad asfalt. Den gick fram på mellan 3-800 m höjd och det fanns gott om viltdjursvarningar utefter dikeskanterna.  Vi såg dessutom en hel del får som gick omkring och betade, inget ont anande. Våra ögon spanade likt en radar och en ständig bromsberedskap var det som gällde under denna mysiga och spännande del av färden.

Vi fortsatte därefter mot Randen för att slutligen logga in efter ca 40 mil vid Nordalcamping i Lom. Mycket fina och trevliga stockstugor må jag säga att vi fick inför den natten. Det hade Uffe fixat mycket bra.

Kvällen blev ett kapitel för sig med diverse pepperonipizzor och en och annan öl för mycket kanske. Men det är en helt annan historia.

Kanske, att Anders ännu en gång längtade hem till sin husvagn. Han var ju trotts allt, den av oss som gav upp allra först, just den kvällen, när vinden så sakta började ge sig till känna på ett oroande och lite skrämmande sätt.

Ännu var en dag var till ända. Och att just den natten, skulle bli den allra längsta av dem alla, var det ingen som visste då.

Söndag 7/9

Klockan närmade sig halv elva, när vi käkade en välbehövlig frukost denna tunga morgon.

Stavkyrkan med anor från 1100 talet fick ett besök innan vi gjorde oss redo för avfärd.

 Några tvekade, men jag tog tidigt under packningsproceduren på mig mitt regnställ. Det skulle senare visa sig att regnet skulle förfölja oss kontinuerligt under ett och ett halvt dygn. De första dropparna kom redan efter ca 10 km. Väderprognosen hade givit oss en kulingvarning, d.v.s en vind av ca 14-21 m/s och det blir ungefär 50-75 km/h. Bl.a av den anledningen ändrades vår färdväg till att endast bli ca 15 –18 mil mot den tidigare föreslagna rutten på ca 330 km i en större vänstervarvsslinga, dock mot samma slutmål, campingstugan nere vid Etnedal.

Resan påbörjades med en tillbakafärd mot Randen för att senare ansluta till väg 51 igen. 8 % stigning mot Flya och dom vackra fjällvidderna väntade.

Regnet tilltog mer och mer. Temperaturen sjönk och vindvarningen blev alltmer uppenbar för oss. När vi närmade oss första vägavspärrningen var vindbyarna mycket kraftiga och cyklarna kördes med ett bastant motlut i ett försök att kompensera för dom förrädiska stötarna som vi anfölls med under dom ständiga och oberäkneliga vindattackerna. När temperaturen sjunkit till ca 4 grader Celsius och vi passerade de vita snödrevsvarningspinnarna under den slutliga stigningen till fjällplatån blev sikten i det närmaste obefintlig. Vi som låg en bit ned i fältet kunde endast se baklyset från den närmast framförvarande. Inte den nästkommande, och då var avståndet mellan oss troligen under tio meter samt att farten var så låg som ca 30 km/h. Inte heller, även om flera av oss ville, gick det att stanna. Då faran för att bli påkörd bakifrån var uppenbar. Alltså, vår enda valmöjlighet var att fortsätta framåt och fullfölja vår färd allt djupare in i ”dimman”. Det som egentligen hände, var att vi befann oss i ett stort moln och att det var därför som vinden alltjämt kunde vara så pass kraftig. I dimma är det i stort sett vindstilla, så de så, så är det bara!

Utan att veta om det hela passerades krönet på en av Norges högst belägna vägar på 1389 m. Vidare, utan insikten att även infarten till Fjällhotellet som normalt hyser ett respektabelt antal turister vars enda avsikt är att se härligheterna som finns där uppe på Valdresflya, tuffade vi sakta men hysteriskt vidare utan att se ett enda dugg mer än ett svagt lysande baklyse från den framförvarande motorcykeln.

När vi åter fick hyfsad sikt, var resan genom de vackra vidderna för länge sedan passerade och precis så påpassligt som Uffe och Timpa sa när vi fikade senare i Beitostölen, kunde vi få se lite kort som dom hade där hemma, hur outgrundligt vackert fjället kunde vara under just den här veckan på året då färgerna är som allra skarpast och skapar dom absolut grannaste kulörkontrasterna som kan skådas.

Eftersom någon av oss hade envisas med att endast ta på sig ett vanligt tunt nylonställ istället för som vi andra, ett kraftigt regnställ, blev det en ”stripp” inne på rastställets toalett. Där utfördes diverse byten till torrare underkläder samt att lite pappershanddukar fick göra stor nytta inför den fortsatta nedfärden mot dalen.

Ett kort stopp vid Fagernes, följt av en viss uppkommen reorganisation i färdledet, gjorde att Anders fick agera rotechef för de sista två cyklarna. Genast infann sig ett kaos. Och efter endast ca 500 meters körning tappade bakre enheten kontakten med de övriga. Lika hastigt som sekundvisaren rör sig, var vi helt ensamma, förlorade till slumpens skördar.

Efter en kopp kaffe och därefter ett allvarligt taktiksnack med raggarn, att inte göra om det fatala misstaget igen, var hans platts att ligga sist i ledet, spikad för resten av resan. Han hade givit vår ledsagare en strängare och allvarligare min under några korta kritiska minuter.

Efter den uppkomna rasten, kryssade vi vidare mot dagens slutmål, campingstugan 4,5 mil bort, strax utanför Etnedal.

Det fortsatte att regna hela kvällen och samtliga förare letade efter något att lägga under sina parkeringsstöd i avsikt att ge oss en stunds avkoppling och lugn inför den kommande natten, utan att behöva bekymra sig att finna en eventuellt omkullvält motorcykel där utanför nästa morgon.

Det hade varit en spännande dag och alla fick nya och fängslande saker att lägga till sina tidigare erfarenheter av mc körning.

”Det var det häftigaste jag någonsin varit med om under alla mina 26 år som mc förare” sa Timpa och vi andra nickade åt varandra som i en bekräftelse av att just detta var kanske sant.

Det hade blivit 19 mil i regn, varav kanske 5-6 mil i moln. En konstig känsla, men härlig att ha upplevt och fått dela detta blåsande och vinande regn bland ett trevligt gäng av likasinnade.

Anders tittade på en norsk dubbning av ”Gladiatorn” på tv, medan vi andra dryftade allahanda erfarenheter från mc körningen. Av raggarns min att döma, längtade han nog mer till sin älskade husvagn, än att följa med till det spännande slutet och upplösningen i den ytterst välgjorda filmen.

Även den tredje dagen hade nått sitt slut.

Måndag 8/9

Efter en hästkorvsmacka med lite kaffe och därtill, att även regnet hade gjort ett litet uppehåll under tiden som vi packade, for vi iväg en tidig morgon till Moelv och vidare ner mot Hamar. Väg 33 tog oss förbi ett vägarbeta som närmade sig milen i längd. Lera, smågrus, rullgrus och stenar stora som apelsiner forcerades än på den högra och än på den västra sidan av vägen. Nu blev vi riktigt skitiga, ända uppifrån och hela vägen ner till tårna.

I Gjövik gjordes den sista norska tankningen med tillhörande fika. Vi skulle runda sjön med en slinga på 5 mil för att till slut återigen passera olympiabyn Hamar med sitt upp och ned vända vikingaskepp och sedan vidare på väg 25 väster ut igen.

Några mil från den svenska gränsen togs den sista javamuggen vid Elverum i ett försök att bli av med allehanda småmynt. En älgstaty av betong, blev ett klätterföremål för Timpa. Vi andra, passade samtidigt på att fota oss som i ett bevis på att vi trotts allt varit i Norge.

Regnställen åkte äntligen av och med lite tur klarade vi oss från nederbörd även fortsättningsvis. Men vägarna var dock fortfarande hotfullt blöta i flera mil efter fikarasten. Väg 208 över Midskogsberget bjöd på en fin rutt. Vidare mot Lutnes där några ryssar gjorde en omlastning av intressant material mitt i en kurva i den branta nedförsbacken.

Vattenkraftverket fick bli vår sista vila i Norge. Solen hade letat sig fram och det kändes faktiskt som om sommaren åter var vår följeslagare.

Rörbäcksnäs passerades och Sverige visade sig från sin allra bästa sida. Härliga vägar och bra väder. Det var helt enkelt underbart!

Väg 297 tog oss via Lima vidare till Malung, där mat och soppa inhandlades. (H-D hade gått 24.5 mil på 10.02 liter bränsle och ändå pendlade farten för det mesta runt 100 km/h).

En kort rast gjordes vid Fänforsen där vi tog ett verbalt farväl av raggarn (Anders), som senare lämnade kolonen via en vänstersväng vid Grangärde, för att senare ansluta hemma hos sin väntande lilla kulla någonstans långt inne i den djupa dalaskogen.

Vi övriga reste vidare medan temperaturen sakta sjönk någon grad för var halvtimme som passerades. Mörkret kröp på oss i en gest av mjuk nåder för att ge oss vetskap om att dagar inte varar för evigt.

Österrikaren (tysken) lämnade gänget samtidigt som vi tre kvarvarande vek av mot Surahammar. Reseledaren fortsatte några kilometer senare rakt fram mot Strömsholm, som i en egen protest, för att visa vem det är som bestämmer ända in till det bittra slutet, när vi två ”Suringar” svängde av vid den för några år sedan nedbrunna träkyrkans ruiner som kunde skönjas genom aftonens smygande mörkläggning.

Husvagnen hade säkert redan blivit kontrollerad av masen, innan vi övriga hunnit vrida av tändningen på våra hojar, efter dagens 50 milafärd.

Det var mörkt och stjärnklart. Vintergatan syntes i hela sin mäktiga prakt. Maten stod serverad och klar på köksbordet. Vinglaset höjdes i en ödmjuk gest. Tankarna gick till PållePe.

- Att denna ”lilla” buse, besitta så stora talanger att både leda och underhålla, samt att plocka samman ett gäng som trivdes så bra ihop under den, så här i efterhand, alldeles för korta resa, var tankar som for genom mitt huvud.

Vägvalet, dagsetappernas längd, val av tankställen samt mat och kanske det viktigaste av allt, nattkvarteren blev till några riktiga fullträffar. Både vad gäller pris och kvallite´.

Ett stort tack riktas från oss alla till dig, Uffe! Jag tackar å allas vägnar samtliga ryttare för ett synnerligen trevligt ressällskap. Synd bara att ”jätten” Helmut smittade ner mig med sin utblommande förkylning. Fyra dagar med feber och ytterligare några med ett evinnerligt snuvande blev resultatet. Men som sagt, det var det värt.

Vi ser redan fram mot nästa års resa med allt vad den kan innehålla av spänning och överraskningar. Kanske skulle vi kunna utöka med en och annan deltagare ytterligare?

Även den sista resedagen hade nu nått sitt slut.

Vid pennan

”HD-Janne”

Dag: 1

Den här gången va det Anders som hängde på.

Han hade åkt omkring hela våren och försommaren på en Vulcan 800 Classic,  som han införskaffat hos en lokal handlare i Borlänge i år.

Brandbilen och andra på gränsen till hårdmobbing uttalande om hans val av cykel, fick honom att byta till en för honom, och framförallt hans vänner, passande modell 1500 Nomad.    

Mr Green i Borlänge va född.

Nu blir det lite ballare att åka med dom stora grabbarna tycker ”Raggarn” som han numera lyssnar till.

OK. Vi träffades vid OK-macken i Ludvika, efter det att jag ringt och fått upp han i ottan.

Vi kör åxå vägen via Karlstad, Anders myser så att hela hjälmen fladdrar, det är ju klart, med en sån cykel.

Stannar i Årjäng och växlar till nk. Besöker bolaget för att handla ranson mm. Tankar och äter i Töcksfors.

Tar vägen under Oslofjorden vid Dröbak, och stannar än här o än där ”raggarn röker” så det blir fler pausar, men det är bara trevligt när man kör tillsammans.

Kongsberg blir dagens stopp, har tur och får rum på vandrarhemmet. Duscha och på med snyggbrallorna. 

En tur till puben, på väg ner till byn är obligatoriskt, även en Pils och en Jäger hör till. Väl nere på byn uppsökte vi en Pizza som hade uteservering, (för att först varit på en rekommenderad lokal, inomhus, mörkt, lukta som en askkopp, hundar å det fanns säkert andra djur åxå som inte syndes). God pizza men dyr, tyckte nån.

Russlade runt lite för att skaka ner maten, innan vi gick hem och intog våra sängar.

http://www.vandrerhjem.no/index.jsp?c=6712&vhjemid=74

Dag: 2

Frukost ingår i priset, vad vi åt och hur det gick till i matsalen den morgonen, överlåter jag till A att skriva om, hon i köket blängde lite snett på oss där vi satt i oset från ett våffeljärn. Vi packade och körde snabbt vidare på för mig kända vägar.

Stannade och mös en kanna kaffe i solen vid Nutheims Gjestgiveri.

Här träffade vi en trevlig dam som va impad av våra bågar, hon hade själv en Honda 900. Vi trodde hon skojade, men det visades bilder på cykeln och henne själv i full mc-mundering, damen va där på kurs för det är konstnärsskola på gjestgiveriet numera. http://www.nutheim.no/

Vi susade vidare över Hardangervidda och hamnade i Odda, där vi blev en stund pga. regnet, A kom i slang med en Holländare å va dom snackade om fattade inte jag, det vete fan om A gjorde heller.

Regnet slutar och vi fortsätter upp efter fjorden. Holländarn kommer farande på sin båge, och när han får syn på sin nyfunna svenska vän, som står och gör nåt bakom en container,  flaxar han vilt med armen, så han va nära att gå i backen, det ä riktiga kompisar tycker A.

Nu är vi framme vid färjan, om vem står där då, jo kompisen till A, men nu har han överfallit några tyskar som väl va, så vi kunde lugnt gå ner och ta kaffe o räkmacka på båten, ”dyrt” tycker A, som inte vet vad jag har i tankarna.

På med kläderna och iväg, pissnödig igen, ropar A när vi kommit av båten, tycker jag känner igen det här från när barnen va små. Men förfan, det va bara att hitta ett lämpligt ställe före tunneln, annars pissar han väl i skinnbrallorna.

Nu är det väl bara att blåsa på trodde jag, tänkte inte på att det ska ju rökas åxå.. 

Efter några härliga mil stannade vi i Voss och fick sista hytten för dagen, på campingen vid Taulen. Bara utsikten från altanen va värt priset, snö på topparna på andra sidan sjön. (Måste skaffa en digikamera).

Ny Dag:

Fan, nu är jag här igen. Stalheimskleiva ,den berømte og beryktede  Stalheimskleiva,  en av Nord-Europa bratteste vegstrekninger.  Kleiva med sine  13 svinger ble bygget i perioden fra i 1840 til 1848 og har en gjennomsnittsstigning på 20 %,  dvs for hver 5 meter fremover er det 1 meter opp. Kleiva er åpen for trafikk fra 1. mai til 1. oktober.

 ”Vill du köra ner” frågar jag A med lite darr i rösten, så han skulle tveka. Men nejdå, ”det är klart att vi kör ner där” svarar han, som om det vore att åka över öskötaslätten.

När vi kom ner, hade det där flinet som han har haft sedan han fått sin 1500 avtagit, och han stog där med en zigg i käften och bara stirrade upp mot berget han nyss tagit sig nerför, på ettans växel med rytande motor och rykande bromsar, fy fan huttrade raggarn.

Vägen ner till fjorden är fin, så det fick bli en relax, efter kleiva.

I Flåm inhandlades div. souvenirer och lite bröd o pålägg från butiken som njöts i skuggan av ett jätteskepp från nåt fjärran land. Mycke turister i Flåm, så vi fick inte plats på tåget upp till Myrdal.

Nu fick även A tillfälle att köra tunneln, (den långa 24 km). Stannade och slickade en glass när vi kom ut på andra sidan och diskuterade vidare vägval. Det blev Aurlandsdalen ner mot Fagernes. Vi satt och fikade vid Tyinkrysset, när det kom en buss med en massa turister, som flockades runt A cykel o vips va det där flinet där igen..

I Fagernes ville jag välja ett hyfsat (= snordyrt) boende, men A protesterade så vilt att jag gav mig direkt, innan det blev folksamling. Vi testade lite olika ställen och hamnade till slut i Etnedal, där vi fick en hytte som va ungefär som gamla hönshuset i Norberg där jag bodde som liten. (Inte i hönshuset).  Men det va rent och fint så vi led ingen nöd.

Det satt ett par knuttar på altanen bredvid våran hytte, dom sa inte så mycket till varan, och det visade sig senare att det va två norrlänningar, visserligen bara från Njurundabommen söder om Sundsvall, men ändå. (En hade V 8oo)

Efter några timmar på deras altan, å lite gott från våran skaffning pratade dom hejvilt, så strax efter tio 22:00 kom herr Ivar ner på tråcykeln å bad oss hålla tjäft, för folk skulle upp o jobba.

På morgonen stog en rödögd lapp o packa sin räser för att köra hem till Sundsvall.

Vi tog det lite lugnt, för vi hade beställt bröd som Ivar skulle ha nybakt vid niotiden.  A fick gå till Ivar å hämta brödet.

Hemåt körde vi på ”fel” sida om Mjösa, det visade sig vara ett bra val, härliga vägar utmed sjön, genom ett härligt jordbruksland.

Det blev via Morokulien och Arvika som vi tog oss till Karlstad, där vi skildes för att på egna hjul ta oss hemåt till våra väntande damer.

I år blev det tre körningar till Norge…

Första resan gjorde jag själv, den startade med en helg tillsammans med Vulcan Riders på Bluefestivalen i Ludvika. Det va en fin start på semestern, där jag kommer att vara nästa år igen.

Jag hade införskaffat tält, sovpåse, liggunderlag och lite för en campare behövliga attiraljer, så nu va det bara att köra tills man hittade ett lämpligt ställe att boa på, utan att behöva stanna på em. för att få en hytte.

Söndag:

Färden gick, efter en som sagt trevlig helg, från husvagnen i Smedjebacken till Campen i Ludvika där jag åt frukost och morsade på Vulcanarna, sen via Kopparberg ner mot Karlstad, fikade på Nyfiket utanför Hällefors, ett litet mysigt ställe mitt i böjen vid sjön. ”Nu har du fått knutterabatt” upplyste damen bakom disken, å de utan att en fråga, sjyst.

Eftersom jag gillar mer att köra, än att stanna och kolla på sevärdheter o dylikt så blir det många mil per dag, även om jag åker i ett lugnt tempo för man vill ju alla fall njuta av naturen, och det finns det gott om i Norge.

Passerar Karlstad och stannar vid Töcksfors för att fylla tanken, och lite i magen åxå. Vidare genom Oslo och ut mot vyerna, det är här Norge börjar, på motorvägen mot Drammen.

Ny fin väg ner till Kongsberg, bra jobbat Norge. Efter bara nån mil kom några regndroppar, så jag vände och stannade på en rastplats som jag just passerat, det visade sig va smart, för jag hann bara slå ner sidstödet så öppnade sig himlen. Det va nog det värsta skyfall jag sett.

Jag stod och försökte göra mig liten under taket på en upplysningstavla när en dam i dom övre tonåren stannade sin bil och erbjöd mig att sitta in medan regnet forsade ner, det skulle inte hända i Sverige.

Efter en stund slutade regnet, jag tackade för sällskapet under regnperioden och kom iväg för att ta mig genom Telemark på dess svindlande vägar till Haukeligrend och Flothyl camping, som va dagens mål.

Jag hittade en plats för mitt tält nära servishuset och som gammal scout slog jag upp tältet på nolltid rullade ut det nyinköpta självuppblåsbara liggunderlägget och toppade med dunsovpåsen och dunkudde såklart.

Nu skulle det bli varmt kaffe och varm soppa, hade med en vattenvärmare så det skulle va lätt att få varmvatten, bara stoppa in sladden och vänta, men det va bara det att på campingar sitter alla eluttag barnsäkert, så det blev att stå med värmarn i luften och hoppas att ingen såg mig. 

Somnade lätt efter en lång dag.                           61 mil

Måndag:

Nästa dag vaknade jag tidigt, hade inte sovit så bra (självuppblåsta liggunderlag är tunnare än  hushållspapper) men va fan, man är ju knutte, och då tål man lite hårda prylar.

Det blev det en fin tur över vidda ner till Odda, en del vägbyggen efter fjorden upp till Kinsarvik. Vid Brimnes blev det färja över till Buravik, den här gången åkta jag tunneln mot Voss, man lär sig.

På slingriga vägar tar jag mig till Stalheim och den ruggiga Stalheimkleivi bygd 1842-49 den har 13 slyng och en max stigning på 1:5. Det finns tunnel för dom klena. http://www.stalheim.com/no/index.htm

När jag äntligen kommit ned, bestämde jag att inte åka hår en gång till. Färden fortsatte nu på ”Autobahn” ner till Gudvangen och Flåm, här är det mycket turister från alla hörn av värden, stora  lyxbåtar ligger som enorma jättehotell på fjorden.

Från Flåm är det inte långt kvar till Aurlandstunneln, det är värdens längsta biltunnel 24km. Bara den, är värd en omväg. http://home.no.net/lotsberg/data/norway/laerdal/tunnel.html                                                             

                                              När jag kommit ur tunneln väljer jag att köra vänster mot Sogndal och vidare på väg 5 upp och under Jostedalsbreen fram till E39.

Men va fan nu då, vägavgift för mc, det va nåt nytt, efter några protester om avgiften betalades det och resan fortsatte. I den här naturen spelar inte nåra kronor i avgift nån roll.

Nu har jag åkt samma rutt som hösten 2002, men här i Byrksjelo väljer jag att fortsätta väg E39 som går till Ålesund.

I Örsta tar jag väg 655 till Skylstad och Öye Hotel, som har varit ett mål som jag varit på väg till många gånger.  Jag parkerar Nomaden bland Jaggor o Rollsar och stiger in i härligheten, jag vet att det kostar en slant att bo här, det va därför som jag skulle tälta, så att det skulle jämna ut sig med sovavgifterna. Jag va snart ute igen, fick snurr på Nomaden för vidare färd mot det okända (Öye hotell va inte nåt för en vanlig svenne).  http://www.unionoye.no/web/no/

Det okända visade sig vara en grusväg som gick upp genom Norangsdalen. Helvete tänkte jag, grus på serpentinvägar, men det visade sig att det va en fin väg utan läskiga stup. Bara en liten bit upp i dalen kom jag till Lyngstöilvatn, där ett ras 1908 dämde upp älven som dränkte gården Norang, man kan se vägar och husgrunderna genom det klara vattnet. http://home.c2i.net/oflugekvam/Norangdal/ras_svora.htm

Nu va det bara nån mil kvar till Hellesylt och färjan till Geirager som jag hade satt som mål för dagen.

Här har jag varit förr, såg färjan från nerfarten till byn så jag ginade, och som jag trodde, blåste förbi hela färjkön. Men jag kom till en nersläckt båt som skulle ligga där tills 08:00 nästa dag.

Upp med tältet, ut med hushållsrullen och i sovpåsen. Att det skulle bli en ”hård” natt förstod jag i samma stund som jag försökte få i tältpinnarna, i det jag tror va en gräsmatta på betong.      56 mil.

Tisdag:

Vaknar 07:30, av att det hörs nåt på tälttaket. Upp fort som fan, packar ihop lastar och susar ner till färjan, hade jag haft en cross hade jag nog kunnat hoppa ombord, men såna övningar gör man bara inte med en Nomad, nästa färja skulle gå 11:00, så jag åkte runt.

5 mil på fina vägar å 2 färjor så va man i Geiranger. Örnveijen ner till Gie är en härlig syn i det väder som jag bjöds på denna dag. Eftersom jag hade gott om tid, jag hade bestämt Lom som mål för dagen, så jag körde ner och parkade på torget i Gei. Jag blev kvar några timmar och kollade in kommersen.

Hade russlat runt lite (dom säger så i Norge) i byn och kom tillbaks till min cykel, då står det en Nomad till på torget, han själv stog på kajen i sin klubbjacka och lyste i solen, det va en kille från Vulcan Riders, vi språkades vid en stund och bytte adresser, men slarvig med papper så losade jag både namn och tfn. Han va på väg åt andra hållet så vi skildes och körde åt varsitt håll.

Dalsnibba ovanför Gei har jag vart på förr så den prövningen fick stå över. Jag va snart nere i Lom, och det visade sig klokt att inte komma sent till den byn. Jag fick lillstugan nedanför stora vägen, så jag hade full koll på all trafik som kom in på campingen. Det blev en tät trafik med mc på eftermiddan som sökte rum för natten.

Sprang på bekanta från Borlänge, som jag byvandrade med på kvällen, tillsammans med en flaska god whisky.

Lom är en härlig punkt i mc-Norge.     17 mil

Onsdag:

Efter en god natts sömn i en riktig säng, sa jag hej åt Borlängingarna?, för dom va åxå på väg åt andra hållet, och fortsatte min färd.

Det blev över Valdres ner till Fagernes, det va nu jag bestämde att jag skulle åka här i höst, det måste va härligt med alla färger.

Janne har skrivit om den resan, så det är några i det gänget som inte vet hur det ser ut där.

Nu va jag på väg hem, så milen rullade på och sent på kvällen landade jag vid husvagnen i Smedjebacken.       60 mil

Ringen va sluten.

PållePe

Lalla och jag sticker från Hallsta tidigt på fredagsförmiddan, med sikte på Rjukan i Telemark. Tur med vädret har vi, så vi knallar på en stund på E18 mot Norge. Stannar och fikar vid Väse mellan Karlskoga o Karlstad, det sitter fint efter 16 mil. Vi glider vidare i solskenet till Årjäng där vi pustar en stund och tankar upp våra hojar. Lalla, åker Yamaha Wildstar och jag på Kawasaki Nomad, dom drar ungefär lika så vi kan åka lika långt på en tank.  Bränslet till förarna intas på restaurang i Töcksfors.     (Där drar vi lita olika)

Mätta o belåtna tar vi nu oss in i Norge, vädret är detsamma och vägarna är fina, det skulle man inte ha sagt för vid Mysen öppnar sig himlen och regnet sprutar ner. Stannar vid Shellmacken och hoppas att det ska lägga av, men inte, det blir att plocka fram regnstället. Va nåt år sen det här satt på, så det tar en stund, och mycket hårda ord om bantning, innan man som en hårt packad isterband far vidare.

Vi kör, i det som nu avtagit till ett skönt sommarregn, vidare och viker av E18 ner mot Dröbak. Slår till på bromsarna innan vi far ner på E6:an, av med plasten in i butikken å få en brus o en is, för nu va det högsommar igen, nu har vi åkt c:a 40 mil.                               

När vi slickat i oss glassen o halsat brusen, packat ner regnstället är det dags att fara vidare. Vi kör under Oslofjorden och kommer upp på Hurumlandet och vidare mot Drammen.               

Här kom vi in lite från sidan, så vi missar genomfarten och får åka genom byn men det är inga problem. Fint väder och solen skiner på oss när vi smyger oss mot Kongsberg. En trafikolycka gör att vi får ta en omväg, men det går bra trots alla köer. Från Kongsberg blir det lite mindre vägar mot Rjukan, men va gör det när vädrets makter står på vår sida.

Vi checkar in på ett av stadens noblare hotell. Cyklarna får vi ställa på parkeringen utanför polishuset. Kan inte bli bättre. God mat och en fin frukost till ett rimligt pris gör att man kommer hit igen.

Efter en stabbig frukost är det då dags att fortsätta. Rjukan ligger i en smal spricka så vägen västerut startar med en ganska brant stigning upp på Hardangervidda, och fortsätter i kanten på Vidda ner till Haukeligrend, inte mycke att skriv om, men att uppleva på mc, DET ÄR KANDO.

Nu vänder vi hemåt, och efter nån mil kommer vi till Mjonöy Hyttegränd. Stannar och värmer oss i bageriet, där vi köper kaffe med nybakt bröd.

Fortsätter på fina vägar genom Telemark och slår till i Kongsberg. Letar oss fram till vandrarhemmet som ligger på gångavstånd från centrum, checkar in och vilar lite inför kvällens övningar. Skönt att få sträcka ut sig på sängen en stund. Efter en välbehövd vila riggar vi om och går ner på byn, en Öl och Jäger på den gammla gruvarbetarkrog på sitter fint. Russlar runt lite i byn (man säger att man russlar runt, när man bara går och kikar) och klämmer en pizza innan vi går hem. Det är fortfarande öppet på gruvarbetarkrogen, så vi slinker inom och tar ett par öl till.

 Som vanligt i Norge, sköna sängar god frukost, och i fortfarande fint väder, tar vi oss hem via Oslo. 

Det blev en sväng på C:a 130 mil