Fredag:

Började med att ta vägen förbi  jobbet, hade glömt alla bokningsbekräftelser, är det inte nycklarna, så är det nåt annat.

När jag rullar in på Statoil i Fagersta, då är redan ”Frövi” där, ser att han fäller ut sidostödet, så han hade inte behövt vänta. En fika med hjortronbakelse, på Gammelgårn, slinker ner innan vi kör vidare.

Vädret är på våran sida i dag, så milen rullar på. Vi kör Norberg Hedemora, för vi har Touringbutiken i Djurmo som vårt första mål. Jag tycker att den vägen mot Dalarna är grann. När man kommer till Sjulsbo öppnar sig landskapet, och man förstår varför det heter Dalarna. Det är lite för tidigt på hösten vi åker, men vi kan ana att färgerna är på gång, en del björkar har börjat bli gula. 

För att liksom dra ut lite på första dan, tar vi en sväng på gamla TT-banan i Hedemora. Kände mig som Geoff Duke, när jag la ner vänsterknät i Matsbokurvan, man kunde nästan höra vrålet från publiken. Väl ute på vägen igen va allt som vanligt, det enda man hörde va vrålet från däcken, som studsade mot vindrutan.

I Touringbutiken inhandlade ”Frövi” ett par regnstövlar, som han blivit rekommenderad att investera i, å så njöt vi av kaffet, som butiken bjuder på. Träffade ett par bekanta från Norberg, ”Tojje” med kompis, va upp för att handla lite nytt, till nya cykeln.

Nu va det dags att sätta fart mot Insjön å Nize Bike. Där hade jag bestämt möte med Esa från Karlskoga, medlem i Vulcan Riders Sweden. Han hade inget medlemskort, men nu har han. Esa handlade vilt, för vi har %, när vi visar medlemskort från VRS.

Vi kör via Plintberg å Tällberg, ner till Rättvik. Av trogen vana stannar vi alltid i Rättvik (en gång förut) och äter, handlar förnödenheter och köper norskpengar, så åxå i år. I år blev det ingen folksamling, vi hade ingen larmad HD med oss.

Från Rättvik tar vi gamla vägen genom Vikarbyn, tankar och tar en kopp fika i Mora, kör vidare på 70:an mot Oxberg. Missar avfarten till Blyberg, men man behöver ju inte åka på alla fina vägar på samma resa, så den sparas till nästa år. Över Oxbergsbron och vidare Vasaloppsvägen mot Sälen, inhandlar de sista förnödenheterna i Transtrand, innan det bär uppför mot fjället.

Vi hade redan fått besked från ”Gnesta”, att han gått på trynet i skogen. Han tar vägar, som lika gärna kan vara bara nåt jävla streck i kartboken från en blyertspenna som nån unge har kladdat dit. Där skulle vi, aldrig köra.

”Jo, det blev ju gräs mellan hjulspåren, det va lite svårt att sätta framhjulet, så rätt som de va, så låg ja bara där” sa han, när han kom linkande mot oss, då vi landade vid stuga 7 i Tandådalen. 20:00 kom ”Raggarn”, och nu va vi alla på plats. Efter en öl, en Jäger, å lite surr om morgondagen, snarkades det snart i bägge sovrummen.

Lördag:

Låga dimmoln svepte genom dalen, när vi tidigt i ottan packade våra cyklar för att komma iväg så tidigt som möjligt. Dimman hade inte blåst bort när vi passerade gränsen, men när vi rullade ner mot Trysil, började solen så smått tränga igenom. Byn höll som bäst på att vakna när vi dånade in, och likt ett gäng cowboys slog upp svängdörrarna på saloonen, läs Hydromacken, för att få i oss nåt starkt. Vi rutinerade Norgefarare gick bara fram till disken, så va koppen full, medans den ”nye” fick hosta upp en femtilapp, sen va hans kaffe fixat på den här turen. Vi tog en vända genom byn, men så här tidigt fans det inte mycket att se, så vi satt snart i sadlarna igen.

Ett kort stopp i Ådalsbruk, kollade in nåra tomtar på Micklagard, och nåra ljusstumpar på bränneriet i Löiten, innan vi kör ut till E 6: an och vidare mot Lillehammer. I år blev det stadsbesök, för ”Rembranth” (”Gnesta”) hade glömt sina penslar hemma. Branta gator upp och ner, mycke trafik, bökigt å jäv… och vipps va vi bara två, som parkerade våra bågar i vad jag tror en av störtloppsbackarna sen OS. Efter ett par nervösa minuter, hör vi dunket från ”raggarns” femtonhundra eka bland träkåkarna, och man kunde andas ut för den här gången. Vill minnas att det va nån ”episod” förra året på hemvägen.  Massor med folk på gågatan, vi skulle ha mera tid, för det verkade va en trevlig by att russla i. ”Rembranth” hittade en järnbod som sålde penslar, så nu kunde även han koppla av, och njuta av det fina vädret. Vi styr vidare upp genom Gudbrandsdalen och dess underbara natur, det skulle ta flera sidor att beskriva, så den måste upplevas på plats. Tankar i Ringebu, och tar samma väg som förra året, upp via Sjoaälven, till Lom.

I Lom väntar vårt ”stabbur” och det tog inte lång tid, förrän man hörde pyset från en välskakad ölburk, det smakade fint efter alla timmar på cykeln. Ett annat mysko ljud, visade sig att va rasslet från Gnestas osmorda kedja. Vi hade inte märkt att han smugit sig ut, så när vi tittar ut genom fönstret, ser vi ”Rembranth” liggande på alla fyra under cykeln och ger kedjan en behövlig omgång, med den nyinköpta penseln. 

När vi spolat av oss resdammet, och slappat ner i varv, tog vi oss till restaurangen för att få oss lite mat. Ugnen är upptatt, sa en liten men bastant kvinna bakom disken. Det va nåt stort sällskap som hade nåt special för sig, så det blev att vänta nästan i en timme, hårt när man är sugen. När vi äntligen fick in våra pizzor, vräkte vi i oss som hungriga vargar. Det blev nåra bitar kvar, trots att jag försökte vad jag kunde. Den obligatoriska visiten på Fossbergs pub på hemväg, blev inte som förra året, de va ingen dans, så att släpa på dansskor va onödigt i år. Frånvaron av dansen, gjorde att vi snart låg där och snarkade, tidigt igen, men det visade sig klokt på morgonen.

Söndag.

”Gnesta” går för att köpa sig lite frukost, men kommer tillbaks utan varor. LUKKET stod det med stora bokstäver, Åpner 08:00. Vi får skylla oss själva, när vi inte är uppe på kvällen och rumlar runt, så vi kan sova lite längre på morgonen. Macken öppnade inte heller förrän åtta, så vi fick stå och vänta, innan vi kunde få soppa till våra bågar. Om vi vetat att vi skulle åka så tidigt på söndan, hade vi tankat dan innan, men nu har vi lärt oss det till nästa gång.

 Vädret såg ut att bli mc-vänligt, så det beslöts att ta Sognefjällsveien ner till Övre Årdal. Så bar det då i väg, upp Böverdalen mot de…  men va nu? Jag va plötsligt själv på vägen, saktade in och smög långsamt vidare mot någonstans där jag kunde stanna. Som väl va, dök det upp tre ljuspunkter nere i dalen, och färden kunde fortsätta. ”Fan, glömde knäppa hjälmen”, sa en av deltagarna.

Rätt som det är blåser ”Gnesta” förbi, han hade observerat en skylt med utsiktssymbol på. Tvärnit så det skrek i asfalten, i den annars så tysta fjällvärden, fram med kamerorna och det förevigades sköna vyer. På med munderingen igen, och vidare in i fjällvärden. ”Vroooom” de va ”Gnesta” igen, ”nu ska vi ta åkbilder” sa han, och vi fick snällt vända tillbaka och försöka hitta nånstans att vända. ”Gnesta” fick in nåra fina bilder, och lös som en sol när han kom ikapp oss, vid Krossbu, där vi stannat för att ta en fika.

Det hade börjat droppa lite, så vi drog på oss lite regnskydd, innan vi for vidare. ”Raggarn” hade sitt blå ställ kvar sen förra resan, trots att han blev pissblöt den gången. ”Frövi” fick nu tillfälle att pröva dom, av en av deltagarna, rekommenderade gummiskydden till custombotsen. SMACK, sa det, och hundrafemtikronorskådiset sprack rätt av, ”Fy Fan, sånt skit” hörde jag, och fick lite ”ågren” för att jag fått han att investera i nåt som va så komplicerat att få på sig (jag har haft mina hela säsongen och det har bara varit positivt).  ”Gnesta” o jag, som har lite rutin på det här med mc, satt lugnt och väntade, medans de andra tu fick på sig sina munderingar och likt Michelingubbar klättrade upp på sina cyklar.

 Det visade sig klokt att vi va förutseende med regnskydden, för snart va vi uppe i regnmolnen. Det är lite annorlunda att åka bland regnmoln, regnet bara är där. Vägens högsta punkt 1440 möh. passerades utan stopp (såg inte skylten) och vi stannade inte förns det bar iväg neråt igen. Vi va nu framme vid Turtagrö, där vägen går över till Övre Årdal. ”Vilken väg blir det” undrar gruppen, när vi stannar på rastplatsen. ”Gnesta” for tillbaka upp för att ta nåra vyer, medans vi andra  funderade över vägvalet, nu när molnen hade tagit över. (Minns förra året) Det blev den längre vägen, ner till Sogndal.

Regnet försvann när vi kom ner under molnen, så nu va det bara att susa på efter fjorden, fram till Sogndal.  Det har nu gått nåra timmar utan kaffe, så det blev ett varv i byn, men det va ju söndag, å då va det stängt på dom flesta ställen, och nåt fik kunde vi inte hitta.

På färjan över fjorden fick vi äntligen kaffe, och det slank ner nån pizzabit med tror jag.  ”Helvete va mörkt de va i tunneln.”  Janne (han från Frövi) hade såna där fotokr…. ja, såna där självjusterande glasögon, å dom va ju alldeles svarta första biten i tunnlarna. Nästa tunnel, efter färjeturen, va lite längre, så sista biten såg han tack o lov ganska bra. Kör förbi Lärdal, stannar vid Aurlandstunneln, för att Anders å Janne ska få ett smakprov av värdens längsta biltunnel ”Har kört där förut, stannar å packar ner regnstället” sa raggarn. Vi drog in sex km. till första rummet, tog nåra bilder, åsså tillbaks igen.

”Raggarn” stod med motorn igång å varvade lite kaxigt, när vi kom tillbaks, förmodligen för att demonstrera lite, att såna där svängar tar bara tid. Så jag snodde runt på parkeringen och brakade iväg, vidare upp genom den mäktiga Lärdalen. Men va fan nu då, mörkt i backspeglarna igen. ”Hjälmen” sa raggarn, lite rödblossig om kinderna, när vi stannade vid Borgund stavkyrka.

Det tar tid att köra i Norge, så nu fick vi ta å köra en stund för att senare stanna för en bit mat. Vägen över Fillefjell är snabb å bra, så milen rullar på under oss. Passerar Tyinkrysset, här hade vi kommit ner om vi kört via fjällvägen från Turtagrö. Ett tankstopp med kaffe vid sjön i Vang, med toppar på nästan 1800 m speglandes i fjorden, som klippt ur en reklamfilm, innan vi kör dom sista milen ner till Fagernes, där det blir lite mat och en stunds vila. Till Hönefoss, där vi ska bo, är det bara ca: 13 mil, men nu hade vi setat på cyklarna sen åtta på morgonen, så det gick lite trögt dom sista milen. När mörkret började ta över, och ögonen sved lite, så dök äntligen skylten upp ”Utvika Camping” äntligen framme, efter 13 tim. En öl på altanen, å en liten virre, som ”Gnesta” hade gömt i bagaget, satt fint, innan man slumrade in för natten. I dag hade vi en snittfart på under 30 km/tim. Det tar som sagt tid att köra i Norge

Måndag:

Det kan inte va sant. ”Raggarn” är nästan färdigpackad, när vi andra gnuggar sömnen ur ögonen. Campingvärden öppnar sömnigt dörren å tar emot campingavgiften med ett dovt hmmm. Har ni vaskat gulvet, va det ända han sa, innan han stängde dörrn, och förmodligen gled ner i sänghalmen igen. Resten av campen, vaknade nog när ”Frövi” drog igång sin båge, inte för att den bråkar så mycke, men vid den här tiden. Vi körde in mot Oslo, tillsammans med tusentals morgonpigga norrmän, i fyra filer, bland bussar å långtradare. Hittade Hydromacken, där vi hade stannat i våras när vi körde Hardanger. Gratis kaffe, men mackan kosta 40 spänn.

 Vi tog ett ömt farväl av ”Gnesta” efter att noggrant, gett han instruktioner, om vägen, in och ut från Oslo centrum. Nu hade han läkt ihop så pass att han skulle åka lite grusvägar i Värmland på vägen hem. Vi skulle bara vinka lite glatt, när vi delade oss före tunneln, åså bar vi iväg. Hann bara köra nåra hundra meter i kaoset på infarten till byn, när man ser en Trans Alp blåsa förbi på avfarten mot Ring 3, och försvinna i ett dammoln, på för honom okända vägar. ”Det stog Gardemoen på skylten” sa Gnesta, när han ringde mig på kvällen. Han hade haft en fin dag på fina vägar, och va välbehållen hemma vid sextiden..

 Vi va nu tre, som trängdes med dom andra tusen, på väg in mot Oslo. Körde i bussfilen när vi snabbt närmade oss betalstationen. HJÄLP! bussfilen svängde av från E18, å våran mcfil låg åtta filer till vänster, ut med blinken och börja kryssa. När jag kommer igenom payen, ser jag till min lättnad två mc i spegeln, å de är rätt bågar. Resten av Oslo gick utan problem och snart va vi ute på landet igen. Stannade vid Örje å tog det sista gratisfikat på Hydro, innan vi gled över gränsen till Sverige. Vi, nää, fan nu va jag själv igen, ”hjälmen” tänkte jag och körde lugnt vidare, å vid stoppet efter Grums, fick jag bekräftat att så va fallet. (Han hade tejpat visiret förra vändan, i Odda, där han slängde hjälmen glatt i marken så plasten yrde, så det va väl därför han trodde att den satt fast ändå) 

I Karlstad tankade vi och fick i oss lite mat, innan vi skildes från Anders, som fick köra själv, dom sista 20 milen till Borlänge. Nu va det bara Janne och jag kvar på E18, så vi tog dom 10 milen Örebro i ett nafs. Janne drog av mot Frövi, å jag fortsatte själv vidare mot Strömsholm. Vid Högsjön utanför Arboga, sa ars.. ifrån, så jag tog min sista paus, hemma 16:00

Fredag:

HD-Janne skjutsade hem mig från jobbet på fredan. Han va nog lite sugen att hänga med, men har man hus, så har man. Packar ner mina prylar i två stora väskor, jag spänner fast dom på bagagehyllan som jag tillverkat alldeles själv. Den som sett, förstår nog att min slöjdlärare hade problem.

Duschad och fräsch drar jag nu iväg på mina 2-veckors semester, utan spätta, henne har jag tidigare i veckan placerat på Öland. Det visar sig ganska snabbt, att hon borde vart med.

Första stoppet, Jetmacken Örebro, tanka och snabbt ut på E 20 igen i med ”fartremmen”, och sen, av nån jävla anledning, blir nästa stopp Tånga Hed i Vårgårda., Vulcan Riders Riksträff.

Träffar Mats från Nora, å en Norrbagge, som bjussar på öl. Får upp tältet och blåser upp min nya luftmadras inköpt på Jula, bäddar med duntäcke å två kuddar, och kammar till luggen för att några sekunder senare sitta till bords med Vulcanvänner från hela Sverige, plus nåra Norrbaggar. Maten sköljdes ner med några goda pilsner och god musik från livebandet som lirade tills fram på nattkröken.

Lördag:

Vi va några stycken som vinkade av kortegen som for iväg på en 18-mila runda, klockan va bara 09:45, konstigt med så många knuttar i sadeln, så tidigt. Tar en sväng in till samhället och äter på en av stadens restauranger, där även stadens pensionärer samlats för att spisa. Resten av dagen tillbringas på Tånga.

Söndag:

Det regnar lite på söndagsmorgonen när jag packar ihop, men det stör ju inte en knutte, så efter ett ömt farväl av alla Vulcanare va jag snart på väg, inklämd i regnstället som jag haft kvar sen förra mc-tiden. Tankar i Sollebrunn, där mackgubben får en att tänka på ”gubben Welander” på macken, hemma i Kärrgruvan när man va liten. Sol å regn följer mig i dag, så gummidräkten får sitta på..

Passerar Oslo i regn och kör till Hönefoss, där det blir soppa i cykeln, kaffe i gratismuggen och en baconkorv. Baconkorven spände lite i regnstället, så sista milen åkte skiten av, för att resten av resan ligga i sin dunk.

Befriad från ”kondomen” va det bara att susa vidare förbi Norefjäll, där snön låg vit på topparna, mot kvällens nattstopp, som blev en hytte i Hemsedal. En trevlig danska tog emot och hälsade mig välkommen. Jag hann sluka ett par öl, duscha och kamma luggen, för att strax innan stängningsdags glida in på den tomma Chinarestaurangen i byn. Beställde världsvant en kycklingsoppa och en stor pils, som avnjöts efter att suttit på cykeln hela dan. I dag blev det 48 mil, innan man gled ner under duntäcket i stugan invid forsen i Hemsedal.

Måndag:

Ny dag, inget regn, kör från hytta 09:30 över fjället, där vägen går som högst 1137 möh. ner till Lärdal. Jag införskaffar lite div. matvaror för att avnjuta en frukost i parken nere vid fjorden.

Första färjan, från Fodnes över mot Sogndal avverkas, och jag kör via Sogndal där jag tankar, vidare upp och under Jostedalsbreen till Nordfjordeid. Här tar jag mig på vägar som jag inte kört på förr, till Åheim, där vägen ut till Vestkapp börjar.

Jag som är lite höjdrädd ångrar nästan omgående att jag valt att köra ut till Vestkapp, men jag kan ju inte skippa det nu när det är så nära. När jag tagit dom första milen på ”trollstigsvägar” stannar jag på bryggan i Selje och tar en fika i solen. En genväg över fjället tar mig snabbt över till andra sidan för att ta mig fram till vägen upp till Kjerringa 496 möh.

 ”VÄGEN !!” Vägen eller som jag tyckte, ett smalt snöre, va en trottoarsmal, med två djupa fåror och gropar som pisspottor, slingrande på kanten, utan räcke mot avgrunden till det rytande havet, å där, flera hundra meter under min högra fotplatta syntes stora tank och containerfartyg likt små legoklossar glida fram, och som inte det va nog, så står det en hästjävel i sista svängen, femhundra meter upp i rymden. Jag fick ta den i yttersväng, tror jag svimmade ett kort ögonblick, för när jag åter kom till sans va jag framme vid kaffestugan.

Nerfärden gick som en dans, för det blev liksom lättare när man såg att det sluttade lite ner mot vattnet, så snart va jag nere vid havet igen. Körde ut till Yttre Honningsvåg bara för att liksom täcka in hela Stadlandet.

Nu kör jag vidare i yttre havsbanden med massor av färjor och broar till Ålesund där det blir ett tank o kaffestopp. Snurrar runt lite i Sjöholt för att få en hytte men som vanligt är jag ute för sent så det finns bara stora = dyra, så jag fortsätter mot Vestnes. Hittar ingen hytte där heller, så jag kör ner till färjan mot Molde och missar den med nån minut. En timmes väntan plus att färjan över tar en stund, är bra för arse, ja menar baken.

I Molde va campingen stängd när jag kom, så nån hytte blev det inte, men det borde finnas gott om plats för ett litet tält, men inte då, om man inte ville ligga utanför servicehuset eller vid soptunnorna, så det blev att fara vidare. På Hydromacken dracks gratiskaffe och handlades en ny karta, för nu va PållePe på okända vägar.

Nu bar det av mot Atlanthavsvein. Natten va klar, solen va på väg ner och färjade himlen och molnen blodröda. Nu tyckte jag att det va bra att jag inte hade stannat tidigare, för denna naturupplevelse va nåt som man inte glömmer. När jag kör längst ut, över alla broarna, sjunker solen som ett glödande klot ner i havet, man kan nästan höra att det fräser.

Klockan är lite över midnatt när jag tvärnitar vid kajen i Bremsnes, det va ett passande namn på platsen, där färjan ligger svart på natten, så nu hade jag inget val längre. Upp med tältet på rastplatsen vid färjeterminalen, in med dunkuddarna och ikull på det blåa kalla plastgolvet. Somnade väl till en stund i mc-munderingen, vaknade å frös som fan, ut och slog en drill, sen va det lögn att slumra in, skulle nog ha blåst upp Julamadrassen och rullat ut duntäcket i alla fall.

Tisdag: 

06:25. Kör ombord först på färjan till Kristiansund och tillsammans med nymornade öbor som förvånat glor på den ensamme knutten, som istället för att ligga och dra sig på sin ledighet, tar sig över fjorden till staden som sakta vaknar upp gryningen, och smattrande försvinner bort över broarna till en ny dag på sin ädla springare.

Tunnlar o bror avlöser varann när jag kör vidare. Regnet lurar i dalgångarna som kan föra mig hemåt, men som en ”enveten pilgrim” så jag tuffar jag vidare mot Trondheim och med lite tur undviker jag regnet. Vid vägbygget in mot Trondheim går tankarna åter till barndomen i Kärrgruvan och cykelcrossbanan vid Mossgruvan, om man hade haft en sån här skitig cykel då, då hade man varit lycklig, men nu led jag utav bara helv..

I rondellen vid E6:an står det OSLO 96 med stora bokstäver, men jag skulle ju till hamnen och äta räkor, så jag bara kör förbi, för att sekunden senare ombestämt mig (domsägersåinorge) och kör varvet runt och tar E6:an mot OSLO.

Nu åker ”fartremmen” i igen och milen rullar på under hjulen, OJ! Stog det inte Tynset på skylten, jorå, då är det inte långt kvar till Norskens paradis i Rendalen. Tynset passerades på låg höjd och snart va jag ute på autobahn igen, tio mil och jag är i Åkreströmmen.

Glider lite sakta genom byn, som påminner om nån västernstad, man sett på bio, för att styra in på macken där jag likt en ärrad cowboy ber att få ett varmt bad. Mannen i baren, jag menar bakom disken ser nästan lite skrämd ut, och när jag kommer in på badet och ser mig i spegeln förstår jag varför, oklippt, skäggig, skitig, och med blodröda ögon efter nästan två dar i sadeln.

När jag kommer ut igen nickar och ler bartendern vänligt mot mig som ett bevis på att badet gjort gott. Ett snabbt samtal på mobilen till Norsken för att signalera min ankomst, och inhandlande av några förnödenheter, innan jag åter är på väg dom sista milen för dagen. Betalar bompengar vid gränsen och tar mig på nysladdad grusväg 35 km. rätt upp i vildmarken.

Norsken står och vinkar på trappen till sin hytta som om det vore en svärm med knott runt han, jag trodde att han va glad att jag kom, men det visade sig snabbt att det va VG å Aftonposten, som va anledningen till det enorma vinkandet. Hemlagad mat på vedeldad spis, norsk pils och en skvätt johansnapps, serverat av Norskens ljuva blomma på altanen i kvällssol, fick en att tillfälligt glömma det ömma ars. Somnade skönt under duntäppet i svenskerommet.

Onsdag:

Spanar efter varg o björn, kammar noll.

Tordag:    

Efter att ha vilat upp kroppen, och fått en natt till på hotell Flenabu, drar jag nu vidare mot Ludvika och Vulcanträffen. Dagen börjar med att slira ner på nygrusad okörd fjällväg, men för en gutt som vart upp på Kärringa vid Vestkapp, är det en baggis att sladda ner dom tre milen genom Slemdalen till Osen och vidare på slät asfalt ta sig till Trysil, för att inmundiga det sista gratiskaffet den här turen.

Ringer Raggarn när jag kommit in i Sverige, han kör på Sälen med sin tradare, så jag tänkte att man skulle få ett fikastopp nånstans, men jag missuppfattar vad han va, så när jag stannar vid Touringbutiken i Djurmo och pinglar, är han kvar uppe i Vansbro, undra fan på att jag inte kom ifatt han. Köpte nya regnstövlar innan jag for från butiken och dom sista milen till Vucanträffen i Ludvika. 01

Det här är en resa som jag hade tänkt att skulle räcka i 14 dar, men när jag kör själv så blir det inte så många stopp, så tyvärr missar jag nog mycket sevärt efter vägarna.

En tur hem till Strömsholm hanns med, innan jag packade om och körde på MC-träff till Dalarna.

Sista dagarna på min 14 dagarstur, blev via Nora och på fina vägar via Grythyttan Lesjöfors Vansbro, till Västerdalarnas Mc-Tourings träff vid Björbo, där jag stannade en natt, för att via Rättvik åka hem och ställa in maskinen på långtidsförvaring.

Spättan hämtades hem,  och allt är nu som vanligt igen..

PållePe 

Fick vända efter endast en kilometer! Fotbollsstrumporna som var nyinköpta enkom för denna resa, var fullständigt värdelösa som fotvärmare i den endast sjugradiga morgonluften.

Timpa snodde under tiden fast den lilla sovsäcken mot ryggstödet och minuten senare var vi åter på väg mot PållePe i Strömsholm. 1

Under ett kort ögonblick försökte Timpa på nytt ta tag i rodret, men denna gång var Uffe beredd och fick snabbt tillbaka befälet över vår lilla grupp (läs gärna hur Timpa gjorde vid förra resan, i höstas).

Med en bortfibblad nyckel (Uffe som vanligt) och grannar som glatt vinkar genom ett nymornat köksfönster, far vi vidare mot nästa mötesplatts, Örebro.

Men allt är inte klart än? Finnpojken stannar hastigt och inser att hans hänglås ligger kvar hemma i Surahammar och han vill därför vända tillbaka för att hämta detta. Efter ett mobilsamtal så fixas problemet tillsammans med herr Färnström.

Hälsningsfraser och handslag, två nya deltagare: Par i Anders! ”Raggarn” och blivande ”Gnesta”.2

Mot Norge – löd stridsropen! Röda, gröna och svarta stålhästar gnäggar ivrigt för att få komma iväg ut på E18 och strax var Karlskoga och Kristinehamn bakom oss.

Efter att vi tagit några foton och en snabb lunch i Väse, 3blev Timpa för andra gången på mindre än en timme antastad med närgångna frågor av ett fruntimmer. Hur skulle detta sluta, var det flera som undrade?

Vid en av de sista rondellerna vid utfarten från Karlstad får vi brottas med en rysk Lada som har vissa svårigheter med trafiken genom dessa.

Då, till min häpnad, ser jag att Honda Anders ”står” på sin hoj under vår körning förbi dessa undrande ryssar. Jag börjar så smått fundera om vår gäst är medlem i ”Armens Lejons” uppvisningsgrupp? Jag såg ju, på den senast mässan i vintras, att det var så dom gjorde?

Framme vid Årjäng blir det tankstopp och klädpåtagning då temperaturen åter går mot dom lägre talen. Då! Just då kom solen och värmen igen. När gränsen passerades en liten stund senare, såg vi tre unga flickor ligga och sola i sommarens första bikini, alldeles intill vägen på en gammal stenbro.

Alla, utom Raggarn tutade åt dessa vackra ting. Vi fick vinkningar som en hälsning tillbaka, men han, han fick nog enbart fnitter? Han hade tagit fel på tutan och startmotorn!

Vid Ås misslyckades Gnesta med att genomföra två bankomatuttag, samtidigt som Masen hoppade fram till dom två H-D hojarna och pekade i en menande gest att någon av dessa var hans. Minst 20 bikers med de rätta hojarna och alla de övriga attributen, passerade likt en demonstration, att vi var på deras marker och skulle vara väl medvetna om detta.

Vid Drammen införskaffades de sedvanliga Hydro-kaffemuggarna4 för billiga 99 kr och erbjöd oss på så sätt gratis fika under resterande delen av året.

I stan var det ganska svårt att navigera, då genomfarten stod under kraftig om och tillbyggnad. ”PållePe:s slängpolska” tyckte vi var ett passande och beskrivande namn för den lotsningen.

Några mil senare gled vi in under en vacker kvällssol som speglade sig i den granna glaskyrkan som bjöd oss entré till vandrarhemmet uppe på höjden i Kongsberg.5

51 mil var till ända och det var riktigt skönt att inspektera och embarkera rummen. Fint värre!

Rum med frukost för under 230 kr/man. Billigt och bra!

Efter en pizza och några öl senare, snarkades det på alla håll. Dock, var Janne tvungen att som vanligt besöka ”huset” vi pass 03.00 Bort med täcket och ut med benen – en resa på ca 180 cm följde i mörkret, innan golvet med stor kraft mötte upp i ett hastigt tillvaknande? Ett fritt fall från överslafen rakt ner i parketten, var vad som hade hänt!

Tur, mycket stor tur att inga stukningar eller övriga blessyrer blev resultatet från den snabba resan. Tänk, att man kan glömma att man fick andra våningen inför natten!

21/5

Redan runt klockan nio fick vi slåss mot en hord danskar som turistade runt frukostbordet. Än värre blev det, när deras buss blockerade vår utfart efter att vi med stor möda packat våra cyklar inför deras stora och förundrade ögon. Hela skocken skulle in i plåtburken och bussen var tvungen att stå mitt framför vår parkering. Tradigt värre, vill jag lova.

Under nästa fika och tankningsrast i Notodden6, tappade Raggarn sin hjälm så att plasten flög all världens väg. El-tejp fick göra nytta som första förband inför den vidare färden mot Seljord med sina 8 % lutningar och stigningar som väntade.

Döm att vår förvåning blev stor, när samma bussgäng med danskar hade stannat till vid Heddals stavkyrka och stängt igen dörren in till kapellet efter sig, med en egen privat guidning som skäl. Men det som bekymrade oss mest, var dessvärre något helt annat. Timpa var försvunnen!7Vi letade och letade, köpte glass och spanade i solen, men han var som bortblåst. Det återstod bara att bege sig till parkeringen och vänta. Men, där i gräset låg han och halvsov, lätt förvirrad bland alla gamla gravstenar från vikingatiden.

Vi fick besked om att snö fanns på vägen norrut mot Rjukan, så beslutet blev lätt att ändra till att fortsätta färden rakt västerut istället. X

Härliga vidder uppenbarades för ossx1, men samtidigt kom kylan sakta smygande och det kändes kallare och kallare för varje mil vi lade bakom oss.

I Seljord, där bank och en säkerhetstankning innan fjällplatån var inplanerad, var en incident omedelbart överhängande, men Gnesta reagerade helt korrekt på detta hot i sista stund och vi kunde fortsätta att leta efter Hydromacken helt trygga.

En bil hade kommit rusande från vänster med hög fart mot oss, när vi skulle svänga ut från parkeringen!

Kurr i magen, fick PållePe att stanna till i Åmot bland alla turistbussarna.8 Raggarn hann inte ens kliva av, innan en brud tog plats där bak på hojen och hennes kille fotade frenetiskt under ett glatt, som det lät, polskt pladder. Dom var mäkta imponerade över våra cyklar.

Maten värmde samtidigt som det blev allt kallare där utanför. Och när vi åter var på väg uppför de branta backarna, kom det som vi så sakta börjat att misstänka, den första snön!

Fjället började försiktigt öppna upp sig och allt det där vackra kom bara in rakt framför oss. Mer och mer, på ett sätt som starkt påminde om en reklamfilm. Där, ville Gnesta Anders ta några åkbilder av gänget, när vi kom ”stilande” med dom vackra vitklädda fjällen som bakgrund.9

Visst var det häftigt. Ibland sken solen på det mest underbara sätt för att i stunden senare försvinna som i ett dimmoln bland snö som gnistrade med sina iskristaller mot den mörka asfalten. Klara fjällsjöar i isblått. Snöklädda fjäll som försvann i hotfulla molnformationer.10 En bitande kyla som kröp in i fingrarna som krampaktigt kramade styret. Farten blev lägre än tidigare och oroliga blickar möttes i frågande uttryck? Vågar vi fortsätta eller skulle vi vända?

En stunds vila och beundran inför de vackra vyerna blev ett måste. Att rensa frontrutorna11 från snö och att värma fingrarna mot cylindrarna, det gjorde alla, utom Gnesta. Han hade värme i handtagen - den fegisen!

Vi fortsätter, var stridsropet som trumpetades ut unisont, samtidigt som ettans växel lades i.

Ömsom genom kolsvarta tunnlar med frysgrader för att i nästa öppning möta ett svagt lyse som dock gav kontraster tillräckliga för att hjälpa oss undvika dom frusna före detta vattenpölarna. Istappar hängde i taket, tjocka som lår, kanske upp till två meter långa och som reflekterade våra lyktor som i ett trolskt skimmer därinne. Masen fick en kraftig sladd och minskade hastigt sin fart, så att vi där bak tappade kontakten med den främre gruppen vid en av tunnlarna.

Ytterligare en värmepaus blev ett måste.12 Därifrån tog Gnesta den gamla smala vägen genom serpentinen ner till nästa platå,13 under tiden som vi andra åkte i en 270 graders sväng genom nästa isbelagda tunnel. Den var nog den allra halaste av dom alla.

Men allt gick bra och det var härligt att möta nästa Hydromack med dess kaffemugg14 till en varm inbjudan och som fick våra kroppar att åter kvickna till och mjukas upp på ett behagligt och efterlängtat sätt.

Fler lätta snöfall väntade vid passagen av nästa skidlift och en fantastisk härlig serpentin slinga ner i den djupa dalen lite senare, till ett lugnare väder, som vi trodde. Men där kom regnet med allt vad det innebar av ombyte och allmänt krångel.

Men bara fem minuter senare upphörde detta som genom ett trollslag och den ljusblå himlen visade sig åter för oss. Vi behöll dock kläderna på, då det endast återstod cirka sju, åtta mil till vår stuga.

Vattenfall som tjusade turister15 avlöstes med äppelblom i sin fagraste prakt i mil efter mil. Kanske att några av träden redan hade blommat över? Det spelades upp sköna och oförglömliga vyer inför oss dom sista trettio kilometrarna fram efter strandkanten, längst med det vackra fjällets fot.

En vacker campingstuga,16 mötte oss djupt inne i fjordens vik17 och på något sätt kändes det skönt att dagens 30 mila färd var över, utan att några större incidenter hade inträffat.

Under en fotosafari, som Gnesta själv genomförde under tiden som vi andra kontrollerade ölen, framkom det att Hondan visade sig ha ett smärre elfel, med tillhörande startsvårigheter som följd. Lyckligtvis hade han just då, över 600 meters utförsbacke framför sig. Och med en smula tur startade hojen alldeles vid backens slut.

Under tiden som vi andra, kollade några fler öl, berättade Raggarn att han blev lite rädd där uppe på fjället och på vad som skulle kunna ha hänt om någon av oss sladdat omkull. Det visade sig, att samtliga fått ett och annat kast på sina fordon där uppe, tidigare under dagens resa.

Kvällens höjdpunkt, var utan tvekan middagen på en fin restaurant. 275 norska kronor plus dryck var det facila priset för ett i vårt tycke svenskt julbord. Ett stort överflöd av allt! Och då menar jag allt! Därtill mycket gott och smakfullt tyckte alla, utom Raggarn, som föredrog en starköl i ett försök att minska på sin djupt sittande rädsla han tidigare under dagen sladdat fast i sin ända. Han var fortfarande skakis, när hotellet bjöd på det tillhörande kaffet en trappa upp i salongen, någon timme senare. 

Det var med en viss oro och ängslan i kroppen som vi mötte nattens egna timmar i det nybäddade sängarna. Hur skulle gryningen se ut, var nog den gemensamma tanken vi hade just då?

22/5

En blöt morgon med mycket låga moln mötte våra nyfikna blickar. TV vädret sågs med spänning!

En decimeter snö uppe på fjället och varning om trafiksvårigheter basunerades ut. Vår väg var dessutom under plogning. Bilder visade bilar som kanat av vägen. Bilar som krockat på flera ställen och med de nyss pålagda sommardäck som kanske en av orsakerna till detta. Äppelträd med översnöade blommor med odlaren bredvid som stod och grät av sorg över den förstörda skörden var också ett av inslagen som visades denna morgon.

Beslutet var lätt att ta. En liten tids väntan. Sedan tillbaka på samma väg som vi kom. Den vägen hade klarat sig i stort sett helt medan den norra slingan som vi hade planerat med, var totalt igenblåst av snödrev.

Det visades också en filmsnutt på en björnhona med tre ungar som gick på samma väg vi tidigare farit på. Häftigt!

Nu såg vi hur snön låg en bit längre upp på fjället under vår resa tillbaka ner mot Odda, där Gnesta var tvungen att justera kedjan på sin ökenhoj.

På Hydro macken fick vi ytterligare belägg för att vårt beslut var rätt när Uffe ställde frågan och svaret blev att Hardangervidda fortfarande var under plogning.

Nu började klättringen igen och kylan blev åter påtaglig för oss. Vi körde försiktigare än dagen innan. Men på något vis, var det mindre halt nu än tidigare? Jag kan inte förklara varför. Det bara kändes så.

Vi stannade åter på stället där vi beundrade snöfallet dagen innan. Nu, kunde vi istället ställa oss under små istappar som bildats under en hängränna som ett bevis på minusgraderna vi nu upplevde.19 Härligt, spännande och kanske till och med ovanligt med tanke på den typ av hojar som flertalet färdades med. Kan hända var det ända ner till –2 grader under denna del av färden. Vyerna var så outgrundligt vackra att det inte gjorde något. Delar av fruset vatten. Isblåa småsjöar med vita snöklädda fjällsidor kantade vår väg som slutligen toppades med en härlig blå himmel som på sina ställen var klädd men nybildade cumulus moln under ständig tillväxt. I denna tavla färdades vi vidare österut på högplatån. Ner mot och genom dalgångarna. Förbi ett par lätta regnskurar, innan en välkommen kaffepaus äntligen fick oss att komma till sans igen.

Det är bilder som detta, som blir den slutliga belöningen för hela resan!

Sista tankningen för dagen, med eller utan regnställ, blev en tyst protest som framfördes av en av deltagarna. Lite likt en tonåring kanske, som måste få säga sin mening, trots att samtliga andra redan var klara för avfärd. Det blev möjligen ”dagens lilla skämt” att stoppa i ryggsäcken inför den vidare färden. Vi är ju alla lite olika, men vadå?

Molnen har nu växt till illavarslande stålgrå väggar och en ännu mörkare vägg tonar upp sig framför oss. Åter fram med regnställen20 och vi far rakt in i skiten. I med femman och susa med hög fart ner mot Oslo. Hej vad det går! En mycket kraftig vind och vinglig framfart på motorvägen för oss hastigt vidare mot öster. Här gäller det att ligga i och inte tappa taget om vår färdledare. Då är vi förlorade! Ingen annan hittar till hotellet!

Mycket starkt gjort av PållePe! Nybyggen, massor med ombyggen samt nya skyltar och omvägar. Men han hittade prick. Mitt i prick och utan minsta fördröjning svängde vi in på parkeringen med en vidunderlig utsikt över Oslo som punkt på dagens resa.

Ett härligt ställe, uppe på höjden. Solen sken och kvällen var ung. Här skulle kollas om det fanns någon korv och öl kvar i packningen!

På stan, någon timme senare kom vi i samspråk med en dam, som senare visade sig bott på samma gata och i huset mitt emot PållePe:s far under kriget i norra Oslo? Mycket märkligt, må jag säga på min ära!

En vacker dag, om än från andra hållet än i går, kommer att sätta bestående minnen av denna 40 mila färd tillsammans med detta härliga gäng.

23/5

Tupparna gal visst vid olika tider här i Oslo, tyckte somliga?

En del käkar och är klara när andra sover någon timme extra, trotts att sen starttid var överenskommen!

En bula på framskärmen blev ytterligare ett minne att ta med sig från huvudstaden. Vad natten hade i sitt sköte är fortfarande dolt i ett mörkt dunkel?

Med en helklar himmel21 och minst lika blåsiga vindar som kvällen innan, blickar vi farväl till Holmenkollens hoppbacke innan vi gasar ut på motorvägen och ut ur huvudstaden igen. Vi väljer snabbt dom små vägarna istället. Ganska kurviga och lite gropiga, men trevliga och spännande.

Plötsligt ser Timpa och jag, som då ligger femma i kollonnen, en Volvo komma med hög fart från höger på en grusväg, rakt ut mot oss. Vi bromsar till kraftigt alla tre. Bilen stannar en och en halvmeter ut i vår körbana, med en förvånad förare bakom ratten. Jag knyter näven och svär högt!

Tänk så lätt det är att något går på tok! Fy fan vad nära det var! Men nu gick det ju bra. Man kan aldrig slappna av på en motorcykel, var tankar som for genom mitt huvud.

Knappt hade detta hänt, när ett rådjur med ett elegant språng korsar vår väg. Sekunden senare kommer friaren rusande med fradgan hängande runt munnen.

Två vita sanningar, med bara någon minuts mellanrum. Så är det! Man vet aldrig vad som händer? Vad som helst kan hända när man minst av allt anar det. Japp! Så är det.

Gnesta Anders lämnar oss någon mil från svenska gränsen för att söka egna vägar sydost över, medan vi övriga far i en mera ostlig riktning in mot Värmland och södra Dalarna.

Härliga vägar för oss mot och in i den Svenska glesa och öppna tallskogen. Andra miljöer, men lika fullt härliga vägar att färdas tillsammans med en mc.

Värmen kommer oss tillmötes samtidigt som vinden börjar att mojna lite, vilket gör att glassen hittar våra munnar vid närmsta mack.

Raggarn längtar hem vid synen av skylten till den lilla byn ”Gumhöjden”! Kullan har nog redan städat husvagnen så att färden kan starta så fort han kommit tillrätta i sitt bås där hemma.

Dom resterande knuttarna fortsätter genom Filipstad och tar slutligen en matpaus i Kopparberg.

Det känns härligt att i lugn och ro få smälta en helt vanlig svensk maträtt med en kall öl sittandes under ett uppspänt parasoll. Ingen brådska alls! Bara ett stilla lugn och kunna se hur andra människor ilar förbi med sina många måsten. Men inte vi, vi tar det bara lugnt och fångar en klunk öl till. Precis så, som det skall vara på en härlig semester.

Men, vi är inte hemma än. Färden fortsätter mot söder. Genom Skinnskatteberg och vidare till Surahammar där solen som vanligt lämnar sina långa skuggor av kyrkan när PållePe fortsätter ner mot Strömsholm och sin Barbro.

Utan att Finnpojken har förstått det hela, arrangerade Uffe så att Timpa får leda färden dom där sista 7 milen hem. Ni skulle ha sett hans leende när han intog ledningen och gasade på som om vi var på väg in till Oslo på motorvägen igen i högsta fart!

Lite tror jag, för att retas för fadäsen i fjol? Det var ju då som Timpa snodde befälet den första halva resdagen från Uffe.

Ja, så kan det gå, om man inte är helt vaken och snappar alla PållePe:s klurigheter! Eller hur?

Jag, som inte har någon husvagn. Jag fick gå till min Friggebod och kolla att haspeln var på, innan jag stängde av bränslekranen på den svarta H-D efter dagens 47 mila färd.

Jag vill framföra ett varmt tack till alla deltagare för ett trevligt sällskap! Jag vill förmedla ett speciellt tack från oss alla till PållePe. Han, som fixade med alla beställningar och som ledde oss på ett föredömligt och mycket uppskattat sätt.

Jag måste även få skriva det som Timpa sa, uppe på fjället för några dagar sedan: ”Det händer alltid häftiga saker när man åker med Uffe. Förra årets resa med styv kuling uppe på fjället i näst intill noll meter i sikt och årets oerhört vackra vidder med snöfall, istappar och minusgrader som följeslagare. Det är dessa häftiga variationer som gör att jag aldrig varit med om maken, under mina trettio år i sadeln på min H-D!”

Nåra plusgrader på väderrapporten och vips ringer telefonen, det är Janne från Sura, en av HD-grabbarna, ”Ska du med på en sväng i morron” hör jag i röret.

Innan jag riktigt fattat att det finns fler än jag som kör den här årstiden har jag svarat ja, utan att tänka på att jag, till skillnad från en del andra har ett arbete att sköta. Men med lite räknande hur mycke tid jag har till godo (ingen friskvård på arbetstid, å så röker jag inte heller) så va det ett lätt beslut att stå fast vid.

10:00 glider Janne in vid MC Donalds på sin svarta best, i en mundering som förmodligen skulle ....å med öppen hjälm, tufft.

Vi susar E18 mot Örebro där vi ska dricka medhavt kaffe. En åtta tie mil blir väl lagom i kylan bestämde vi. Men va nu då, redan vid första rastplatsen svänger hdåkarn in, ”

Det brusar i hjälmen, måste ha ploppar”..  

Å jag som trodde han frös. Ok iväg igen, nu gick det bättre.

Milen rullade snabbt iväg under hjulen, vi hade en motvind som skulle få en 800:a att gå baklänges, men vi kämpade på å va snart framme i Örebro. Nu åkte kaffeflaskan fram och varmt gott kaffe smakade fint i stormen, smörgåsarna som jag lovat att ta med fanns kvar i V:ås.

Vi hade nu åkt i rak motvind i tie mil, å när man passerat Örebro svänger det liksom av söderut, så vi fick vinden från höger. FY Fxvz, det va snudd på att dom vita däcksidorna på Jannes maskin blev svedda, men dom klarade sig bra för cyklarna rätade upp sig när vi drog in till Kumla för att leta upp en HD-handlare, Kumla är ett ganska långt samhälle.

När vi kom ut på andra sidan frågade Janne en bybo om han viste vad det låg nån butik som sålde motorcyklar, jag hörde inte vad dom sa (jag hade åxå pluttar), men jag förstod av han flaxande med armarna att det va i andra ändan av byn (där vi kom in). Nu va det lätt att hitta, stor butik men dom hade inte det vi va ute efter, så vi tog oss ut på motorvägen igen och halvliggande på sida tog vi oss ner till avfarten mot Askersund. 

MMMM tänkte jag när Janne svängde av mot MC Donalds, men icke, han skulle bara putsa rutan (snobbigt tyckte jag), för att sedan fortsätta vidare mot Motala. Vi åkte in genom Medevi Brunn, men det ska nog vara en skön sommardag man stannar där. Strax före Motala svängde vi av och tog 36:an via Borensberg, för att landa i Linköping. Nu va Janne hungrig, för det gick raka vägen till MC Donald där vi njöt varsin QP med tillbehör. Besökte Beviks, som en trevlig servicekille på Preem, visade hur vi skulle hitta till. Jättebutik, men där fans inget heller som vi va ute efter.

Vi tog vägen över Linghem mot Norrköping, twinnarna spann gott i solen och ute på motorvägen blev det snurr på hjulen, två min till Norrköping .

Det blev även en tur till http://www.harley-davidson.se/butiker/norrkoping/ , det va tammefan den trevligaste mc-butik ja vart i, höll på att byta märke av bara farten. En sjyst pingla bjöd på kaffe med tillbehör innan vi bröt upp för att ta dom sista milen hem. Å DÅ, då går handlarn ut och putsar av rutorna på våra bågar, och det utan att vi inte ens har köpt så mycket som ett klistermärke.

Om resten av resan är inte mycket att orda, en snabbpink i Simonstorp och sen iväg. Mörkret kom snabbt som en rullgardin, så vi tog det lugnt genom älgskogarna upp till Mälardalen. Vi skildes i Hallsta där Janne puttrade vidare på åsen upp till Sura. Jag brände vidare på E18 hem till garaget i V:ås , där det blev tvätt av fordonet plus brallorna, som hade fått en annan kulör under dagen.

Det va en härlig dag, kanske den sista för säsongen..

Klockan närmade sig tio och de två svartglänsande och nytvättade H-D maskinerna tuffade in på OK-stationen i Surahammar. Där satt redan reseledaren och hans färdkamrat ”Tysken” (Helmut) och väntade med var sin kaffemugg i ena handen. Färdvägen diskuterades. Den fick några smärre justeringar och sedan skulle åkturen börja.

- Nycklarna! Var är nycklarna, undrade Uffe (PållePe)? Ja, just detta skulle visa sig vara en ständigt återkommande fråga, så med den här lilla kommentar är den saken utagerad en gång för alla.

Plötsligt hände däremot något märkligt. Timpa (Finnpojken) tog helt oväntat befälet och ledde gruppen mot Salbohed och vidare mot Avesta för att slutligen pausa vid Touringbutiken utanför Borlänge. PållePe hade för första gången på 56 år blivit helt stum. Dessutom blev han tillsynes kuvad och fick snällt inta sin nya och ovana platts lite längre ner i ledet, och detta av en nyss tillkommen kamrat i gänget. Mycket underligt!

Helmut (han är faktiskt Österrikare) köpte en sissybarväska, medan den gamla solblekta nylonväskan hamnade på butikens bakgård.

Janne påpekade försiktigt det olämpliga i att Timpa skulle ”snatta” reseledarjobbet från Uffe. Den saken arrangerades sedan smidigt om, utan att huvudpersonen själv fick vetskap om just den saken.

Utanför systembutiken i Rättvik, radades cyklarna upp likt ett klipp ur en cowboyfilm som Timpa så passande sa, medan vi åt dagens rätt i restauranten mitt över gatan. Reseledaren ”snodde” där våra stämplar inför en kommande fri lunch, som erhålls efter tio tryck på tillgodolappen. Jo, jag tackar jag!

Det hemska larmet gick igång med ett öronbedövande ljud. Det tog 30 sekunder innan skränet upphörde för att i nästa stund åter ljuda på samma sätt igen. Paniken spred sig. Janne fick ångest i sin blick. Ortsbefolkningen flockades snabbt i en cirkel runt skådespelet. ”Äntligen är det något som händer i vår lilla by” tycktes vara invånarnas gemensamma och onda tanke. Först vid det fjärde försöket startade H-D. Batteriet till nyckelns sändare och dess kommunikation till larmet var troligen det så hastigt påkomna problemet. I Mora lyckades felet fixas för endast 29 kr via en OnOff butik.

Vasaloppsvägens sköna kurvor ledde oss vidare upp mot dagens slutmål, Sälen. Tyskens (Helmut) vindruta höjdes i ett försök att få bort eller åtminstone minska turbulensen i hans hjälm under den sista fikarasten för dagen.

Cirka fyrtiofem härliga slappminuter, utan att lasta av dragarna, avslutades med att dalarnas egen raggarkung anlände. Detta på en grön Kawasaki Vulcan och plötsligt så stod det 3-2 mellan kardangänget och dom amerikanska remmarna.

Efter att Helmut (österikaren) fixat en underbar Gulasch stöttat med lite extra potatis och Jupiter beskådats med sitt närmsta avstånd på 60.000 år till oss här på jorden, sa Anders god natt till Tandådalens fjällby och önskade sig själv tillbaka, redan under den första snarkningen, till sin älskade husvagn han tidigare i veckan parkerat inför vinterförvaringen. Trettiofemmiladagen var äntligen tillända.

 Lördag 6/9                                                         

 Fulltankade och med solen i ryggen färdades vi mot Trysil vid tio snåret. Väl där framme införskaffades var sin kaffemugg, som sedan kom att fyllas med gratisdryck under resterande delen av vår resan, vid samtliga Hydromackar som vi stannade till vid, i Norge. Tacknämligt!

Loppmarknad, kommande kommunalval med därtill hörande rosutdelning samt en västmanländsk tidningsreporter från bondeförbundet (centern) i Västerås som intervjuade och fotograferade oss inför en som hon lovade, kommande artikel i en lokalblaska.

Häftigt, vad slumpen kan ställa till med ibland, vill jag lova!

Tysken (Helmut) hade fortfarande problem med sin hjälm och fick ta en tur med Bärgningskårens utryckningstruck i ett misslyckat försök att få den utbytt till något bättre.

Larmet på H-D spökade för en kort liten stund igen. Lyckligtvis för sista gången, skulle det senare visa sig.

Bränneriet i Löiten skulle besökas tyckte alla. Men till vår stora besvikelse var produktionen ändrad till att numera endast innehålla ljusstöpning och bettleri med allehanda tingel tangel. Alltså, en specialare för vanliga fruntimmer kan man tycka, om man får uttrycka sig på ett sådant ”slangit” sätt. Och därför, eftersom vårt sällskap endast bestod av killar, intog vi en hastig fika och gasade sedan vidare därifrån i all hast.

Färden gick genom Hamar, Lillehammer samt över Norges största sjö, Mjösa. Där, strax efter passagen, stannade vi för att bunkra upp inför kvällen och den kommande morgonen. Dom kraftigaste och mest välväxta bland oss (inga namn törs sättas på pränt vid ett sådant här tillfälle) var dom som gick runt i butiken och provsmakade allehanda ting så som ”svinefiléer”, wookade grönsaker samt lite vitt bröd. Vi andra, tog en välbehövd paus.

Några mil nordväst ut från Fåvang tankades det. Vi passade också på att prova en del olika korvar som inhandlades som en ”grundning” inför kvällen. Dessutom, naturligtvis det supervarma kaffet, som redan givit vissa av oss en del småskador i våra gommar.

Macken var dessutom belamrad med några av mc kulturens mindre goda sedda bihang, iförda sina stora skinnvästar med tillhörande ryggtryck och i en allmänt lite skrämmande attityd. Det kändes tryckt att ha Helmut (österrikaren) med, som extra förstärkning vi ett sådant tillfälle. Några av dessa skinnvästar for sedan till allas förvåning iväg med en gammal WV buss och för att riktigt förstärka tuffheten så lyckades dom med att få spinn på ett av bakhjulen vid uppfarten på huvudvägen. Förmätet, tror jag är rätta ordet.

Tysken (Helmut) köpte ett par tvättsvampar som stoppades in i hjälmen vid öronen ungefär, i ett försök att minska oljudet från den brusande luften. Vi avvaktade i spänd förväntan på att löddret skulle komma lite senare under resan, så att vi skulle få vår egen ”hjultomte” att beskåda!

Tyvärr så var det berömda krigsmuséet i Kvam stängt för dagen. Vi kom i senaste laget, ca 1630 på lördagskvällen, så det var kanske inte så konstigt att ingen välkomnade oss.

Utfarten därifrån var tydligen svårnavigerad, då vi plötsligt stod fem tunga mc och tuffade på tomgång inför en häpen barnaskara vid deras föräldrars hus vid slutet av en återvändsgränd.

Utmed Norges förnämsta ”Rafting älv” (forsränning) Sjoa, tog vi en parallell vägförbindelse som senare anslöt på väg 51, ned mot Randen. Detta var en av resans trevligaste vägar att köra på. Den var både kurvig och backig samt belagd med en ganska så hyfsad asfalt. Den gick fram på mellan 3-800 m höjd och det fanns gott om viltdjursvarningar utefter dikeskanterna.  Vi såg dessutom en hel del får som gick omkring och betade, inget ont anande. Våra ögon spanade likt en radar och en ständig bromsberedskap var det som gällde under denna mysiga och spännande del av färden.

Vi fortsatte därefter mot Randen för att slutligen logga in efter ca 40 mil vid Nordalcamping i Lom. Mycket fina och trevliga stockstugor må jag säga att vi fick inför den natten. Det hade Uffe fixat mycket bra.

Kvällen blev ett kapitel för sig med diverse pepperonipizzor och en och annan öl för mycket kanske. Men det är en helt annan historia.

Kanske, att Anders ännu en gång längtade hem till sin husvagn. Han var ju trotts allt, den av oss som gav upp allra först, just den kvällen, när vinden så sakta började ge sig till känna på ett oroande och lite skrämmande sätt.

Ännu var en dag var till ända. Och att just den natten, skulle bli den allra längsta av dem alla, var det ingen som visste då.

Söndag 7/9

Klockan närmade sig halv elva, när vi käkade en välbehövlig frukost denna tunga morgon.

Stavkyrkan med anor från 1100 talet fick ett besök innan vi gjorde oss redo för avfärd.

 Några tvekade, men jag tog tidigt under packningsproceduren på mig mitt regnställ. Det skulle senare visa sig att regnet skulle förfölja oss kontinuerligt under ett och ett halvt dygn. De första dropparna kom redan efter ca 10 km. Väderprognosen hade givit oss en kulingvarning, d.v.s en vind av ca 14-21 m/s och det blir ungefär 50-75 km/h. Bl.a av den anledningen ändrades vår färdväg till att endast bli ca 15 –18 mil mot den tidigare föreslagna rutten på ca 330 km i en större vänstervarvsslinga, dock mot samma slutmål, campingstugan nere vid Etnedal.

Resan påbörjades med en tillbakafärd mot Randen för att senare ansluta till väg 51 igen. 8 % stigning mot Flya och dom vackra fjällvidderna väntade.

Regnet tilltog mer och mer. Temperaturen sjönk och vindvarningen blev alltmer uppenbar för oss. När vi närmade oss första vägavspärrningen var vindbyarna mycket kraftiga och cyklarna kördes med ett bastant motlut i ett försök att kompensera för dom förrädiska stötarna som vi anfölls med under dom ständiga och oberäkneliga vindattackerna. När temperaturen sjunkit till ca 4 grader Celsius och vi passerade de vita snödrevsvarningspinnarna under den slutliga stigningen till fjällplatån blev sikten i det närmaste obefintlig. Vi som låg en bit ned i fältet kunde endast se baklyset från den närmast framförvarande. Inte den nästkommande, och då var avståndet mellan oss troligen under tio meter samt att farten var så låg som ca 30 km/h. Inte heller, även om flera av oss ville, gick det att stanna. Då faran för att bli påkörd bakifrån var uppenbar. Alltså, vår enda valmöjlighet var att fortsätta framåt och fullfölja vår färd allt djupare in i ”dimman”. Det som egentligen hände, var att vi befann oss i ett stort moln och att det var därför som vinden alltjämt kunde vara så pass kraftig. I dimma är det i stort sett vindstilla, så de så, så är det bara!

Utan att veta om det hela passerades krönet på en av Norges högst belägna vägar på 1389 m. Vidare, utan insikten att även infarten till Fjällhotellet som normalt hyser ett respektabelt antal turister vars enda avsikt är att se härligheterna som finns där uppe på Valdresflya, tuffade vi sakta men hysteriskt vidare utan att se ett enda dugg mer än ett svagt lysande baklyse från den framförvarande motorcykeln.

När vi åter fick hyfsad sikt, var resan genom de vackra vidderna för länge sedan passerade och precis så påpassligt som Uffe och Timpa sa när vi fikade senare i Beitostölen, kunde vi få se lite kort som dom hade där hemma, hur outgrundligt vackert fjället kunde vara under just den här veckan på året då färgerna är som allra skarpast och skapar dom absolut grannaste kulörkontrasterna som kan skådas.

Eftersom någon av oss hade envisas med att endast ta på sig ett vanligt tunt nylonställ istället för som vi andra, ett kraftigt regnställ, blev det en ”stripp” inne på rastställets toalett. Där utfördes diverse byten till torrare underkläder samt att lite pappershanddukar fick göra stor nytta inför den fortsatta nedfärden mot dalen.

Ett kort stopp vid Fagernes, följt av en viss uppkommen reorganisation i färdledet, gjorde att Anders fick agera rotechef för de sista två cyklarna. Genast infann sig ett kaos. Och efter endast ca 500 meters körning tappade bakre enheten kontakten med de övriga. Lika hastigt som sekundvisaren rör sig, var vi helt ensamma, förlorade till slumpens skördar.

Efter en kopp kaffe och därefter ett allvarligt taktiksnack med raggarn, att inte göra om det fatala misstaget igen, var hans platts att ligga sist i ledet, spikad för resten av resan. Han hade givit vår ledsagare en strängare och allvarligare min under några korta kritiska minuter.

Efter den uppkomna rasten, kryssade vi vidare mot dagens slutmål, campingstugan 4,5 mil bort, strax utanför Etnedal.

Det fortsatte att regna hela kvällen och samtliga förare letade efter något att lägga under sina parkeringsstöd i avsikt att ge oss en stunds avkoppling och lugn inför den kommande natten, utan att behöva bekymra sig att finna en eventuellt omkullvält motorcykel där utanför nästa morgon.

Det hade varit en spännande dag och alla fick nya och fängslande saker att lägga till sina tidigare erfarenheter av mc körning.

”Det var det häftigaste jag någonsin varit med om under alla mina 26 år som mc förare” sa Timpa och vi andra nickade åt varandra som i en bekräftelse av att just detta var kanske sant.

Det hade blivit 19 mil i regn, varav kanske 5-6 mil i moln. En konstig känsla, men härlig att ha upplevt och fått dela detta blåsande och vinande regn bland ett trevligt gäng av likasinnade.

Anders tittade på en norsk dubbning av ”Gladiatorn” på tv, medan vi andra dryftade allahanda erfarenheter från mc körningen. Av raggarns min att döma, längtade han nog mer till sin älskade husvagn, än att följa med till det spännande slutet och upplösningen i den ytterst välgjorda filmen.

Även den tredje dagen hade nått sitt slut.

Måndag 8/9

Efter en hästkorvsmacka med lite kaffe och därtill, att även regnet hade gjort ett litet uppehåll under tiden som vi packade, for vi iväg en tidig morgon till Moelv och vidare ner mot Hamar. Väg 33 tog oss förbi ett vägarbeta som närmade sig milen i längd. Lera, smågrus, rullgrus och stenar stora som apelsiner forcerades än på den högra och än på den västra sidan av vägen. Nu blev vi riktigt skitiga, ända uppifrån och hela vägen ner till tårna.

I Gjövik gjordes den sista norska tankningen med tillhörande fika. Vi skulle runda sjön med en slinga på 5 mil för att till slut återigen passera olympiabyn Hamar med sitt upp och ned vända vikingaskepp och sedan vidare på väg 25 väster ut igen.

Några mil från den svenska gränsen togs den sista javamuggen vid Elverum i ett försök att bli av med allehanda småmynt. En älgstaty av betong, blev ett klätterföremål för Timpa. Vi andra, passade samtidigt på att fota oss som i ett bevis på att vi trotts allt varit i Norge.

Regnställen åkte äntligen av och med lite tur klarade vi oss från nederbörd även fortsättningsvis. Men vägarna var dock fortfarande hotfullt blöta i flera mil efter fikarasten. Väg 208 över Midskogsberget bjöd på en fin rutt. Vidare mot Lutnes där några ryssar gjorde en omlastning av intressant material mitt i en kurva i den branta nedförsbacken.

Vattenkraftverket fick bli vår sista vila i Norge. Solen hade letat sig fram och det kändes faktiskt som om sommaren åter var vår följeslagare.

Rörbäcksnäs passerades och Sverige visade sig från sin allra bästa sida. Härliga vägar och bra väder. Det var helt enkelt underbart!

Väg 297 tog oss via Lima vidare till Malung, där mat och soppa inhandlades. (H-D hade gått 24.5 mil på 10.02 liter bränsle och ändå pendlade farten för det mesta runt 100 km/h).

En kort rast gjordes vid Fänforsen där vi tog ett verbalt farväl av raggarn (Anders), som senare lämnade kolonen via en vänstersväng vid Grangärde, för att senare ansluta hemma hos sin väntande lilla kulla någonstans långt inne i den djupa dalaskogen.

Vi övriga reste vidare medan temperaturen sakta sjönk någon grad för var halvtimme som passerades. Mörkret kröp på oss i en gest av mjuk nåder för att ge oss vetskap om att dagar inte varar för evigt.

Österrikaren (tysken) lämnade gänget samtidigt som vi tre kvarvarande vek av mot Surahammar. Reseledaren fortsatte några kilometer senare rakt fram mot Strömsholm, som i en egen protest, för att visa vem det är som bestämmer ända in till det bittra slutet, när vi två ”Suringar” svängde av vid den för några år sedan nedbrunna träkyrkans ruiner som kunde skönjas genom aftonens smygande mörkläggning.

Husvagnen hade säkert redan blivit kontrollerad av masen, innan vi övriga hunnit vrida av tändningen på våra hojar, efter dagens 50 milafärd.

Det var mörkt och stjärnklart. Vintergatan syntes i hela sin mäktiga prakt. Maten stod serverad och klar på köksbordet. Vinglaset höjdes i en ödmjuk gest. Tankarna gick till PållePe.

- Att denna ”lilla” buse, besitta så stora talanger att både leda och underhålla, samt att plocka samman ett gäng som trivdes så bra ihop under den, så här i efterhand, alldeles för korta resa, var tankar som for genom mitt huvud.

Vägvalet, dagsetappernas längd, val av tankställen samt mat och kanske det viktigaste av allt, nattkvarteren blev till några riktiga fullträffar. Både vad gäller pris och kvallite´.

Ett stort tack riktas från oss alla till dig, Uffe! Jag tackar å allas vägnar samtliga ryttare för ett synnerligen trevligt ressällskap. Synd bara att ”jätten” Helmut smittade ner mig med sin utblommande förkylning. Fyra dagar med feber och ytterligare några med ett evinnerligt snuvande blev resultatet. Men som sagt, det var det värt.

Vi ser redan fram mot nästa års resa med allt vad den kan innehålla av spänning och överraskningar. Kanske skulle vi kunna utöka med en och annan deltagare ytterligare?

Även den sista resedagen hade nu nått sitt slut.

Vid pennan

”HD-Janne”

Dag: 1

Den här gången va det Anders som hängde på.

Han hade åkt omkring hela våren och försommaren på en Vulcan 800 Classic,  som han införskaffat hos en lokal handlare i Borlänge i år.

Brandbilen och andra på gränsen till hårdmobbing uttalande om hans val av cykel, fick honom att byta till en för honom, och framförallt hans vänner, passande modell 1500 Nomad.    

Mr Green i Borlänge va född.

Nu blir det lite ballare att åka med dom stora grabbarna tycker ”Raggarn” som han numera lyssnar till.

OK. Vi träffades vid OK-macken i Ludvika, efter det att jag ringt och fått upp han i ottan.

Vi kör åxå vägen via Karlstad, Anders myser så att hela hjälmen fladdrar, det är ju klart, med en sån cykel.

Stannar i Årjäng och växlar till nk. Besöker bolaget för att handla ranson mm. Tankar och äter i Töcksfors.

Tar vägen under Oslofjorden vid Dröbak, och stannar än här o än där ”raggarn röker” så det blir fler pausar, men det är bara trevligt när man kör tillsammans.

Kongsberg blir dagens stopp, har tur och får rum på vandrarhemmet. Duscha och på med snyggbrallorna. 

En tur till puben, på väg ner till byn är obligatoriskt, även en Pils och en Jäger hör till. Väl nere på byn uppsökte vi en Pizza som hade uteservering, (för att först varit på en rekommenderad lokal, inomhus, mörkt, lukta som en askkopp, hundar å det fanns säkert andra djur åxå som inte syndes). God pizza men dyr, tyckte nån.

Russlade runt lite för att skaka ner maten, innan vi gick hem och intog våra sängar.

http://www.vandrerhjem.no/index.jsp?c=6712&vhjemid=74

Dag: 2

Frukost ingår i priset, vad vi åt och hur det gick till i matsalen den morgonen, överlåter jag till A att skriva om, hon i köket blängde lite snett på oss där vi satt i oset från ett våffeljärn. Vi packade och körde snabbt vidare på för mig kända vägar.

Stannade och mös en kanna kaffe i solen vid Nutheims Gjestgiveri.

Här träffade vi en trevlig dam som va impad av våra bågar, hon hade själv en Honda 900. Vi trodde hon skojade, men det visades bilder på cykeln och henne själv i full mc-mundering, damen va där på kurs för det är konstnärsskola på gjestgiveriet numera. http://www.nutheim.no/

Vi susade vidare över Hardangervidda och hamnade i Odda, där vi blev en stund pga. regnet, A kom i slang med en Holländare å va dom snackade om fattade inte jag, det vete fan om A gjorde heller.

Regnet slutar och vi fortsätter upp efter fjorden. Holländarn kommer farande på sin båge, och när han får syn på sin nyfunna svenska vän, som står och gör nåt bakom en container,  flaxar han vilt med armen, så han va nära att gå i backen, det ä riktiga kompisar tycker A.

Nu är vi framme vid färjan, om vem står där då, jo kompisen till A, men nu har han överfallit några tyskar som väl va, så vi kunde lugnt gå ner och ta kaffe o räkmacka på båten, ”dyrt” tycker A, som inte vet vad jag har i tankarna.

På med kläderna och iväg, pissnödig igen, ropar A när vi kommit av båten, tycker jag känner igen det här från när barnen va små. Men förfan, det va bara att hitta ett lämpligt ställe före tunneln, annars pissar han väl i skinnbrallorna.

Nu är det väl bara att blåsa på trodde jag, tänkte inte på att det ska ju rökas åxå.. 

Efter några härliga mil stannade vi i Voss och fick sista hytten för dagen, på campingen vid Taulen. Bara utsikten från altanen va värt priset, snö på topparna på andra sidan sjön. (Måste skaffa en digikamera).

Ny Dag:

Fan, nu är jag här igen. Stalheimskleiva ,den berømte og beryktede  Stalheimskleiva,  en av Nord-Europa bratteste vegstrekninger.  Kleiva med sine  13 svinger ble bygget i perioden fra i 1840 til 1848 og har en gjennomsnittsstigning på 20 %,  dvs for hver 5 meter fremover er det 1 meter opp. Kleiva er åpen for trafikk fra 1. mai til 1. oktober.

 ”Vill du köra ner” frågar jag A med lite darr i rösten, så han skulle tveka. Men nejdå, ”det är klart att vi kör ner där” svarar han, som om det vore att åka över öskötaslätten.

När vi kom ner, hade det där flinet som han har haft sedan han fått sin 1500 avtagit, och han stog där med en zigg i käften och bara stirrade upp mot berget han nyss tagit sig nerför, på ettans växel med rytande motor och rykande bromsar, fy fan huttrade raggarn.

Vägen ner till fjorden är fin, så det fick bli en relax, efter kleiva.

I Flåm inhandlades div. souvenirer och lite bröd o pålägg från butiken som njöts i skuggan av ett jätteskepp från nåt fjärran land. Mycke turister i Flåm, så vi fick inte plats på tåget upp till Myrdal.

Nu fick även A tillfälle att köra tunneln, (den långa 24 km). Stannade och slickade en glass när vi kom ut på andra sidan och diskuterade vidare vägval. Det blev Aurlandsdalen ner mot Fagernes. Vi satt och fikade vid Tyinkrysset, när det kom en buss med en massa turister, som flockades runt A cykel o vips va det där flinet där igen..

I Fagernes ville jag välja ett hyfsat (= snordyrt) boende, men A protesterade så vilt att jag gav mig direkt, innan det blev folksamling. Vi testade lite olika ställen och hamnade till slut i Etnedal, där vi fick en hytte som va ungefär som gamla hönshuset i Norberg där jag bodde som liten. (Inte i hönshuset).  Men det va rent och fint så vi led ingen nöd.

Det satt ett par knuttar på altanen bredvid våran hytte, dom sa inte så mycket till varan, och det visade sig senare att det va två norrlänningar, visserligen bara från Njurundabommen söder om Sundsvall, men ändå. (En hade V 8oo)

Efter några timmar på deras altan, å lite gott från våran skaffning pratade dom hejvilt, så strax efter tio 22:00 kom herr Ivar ner på tråcykeln å bad oss hålla tjäft, för folk skulle upp o jobba.

På morgonen stog en rödögd lapp o packa sin räser för att köra hem till Sundsvall.

Vi tog det lite lugnt, för vi hade beställt bröd som Ivar skulle ha nybakt vid niotiden.  A fick gå till Ivar å hämta brödet.

Hemåt körde vi på ”fel” sida om Mjösa, det visade sig vara ett bra val, härliga vägar utmed sjön, genom ett härligt jordbruksland.

Det blev via Morokulien och Arvika som vi tog oss till Karlstad, där vi skildes för att på egna hjul ta oss hemåt till våra väntande damer.

I år blev det tre körningar till Norge…

Första resan gjorde jag själv, den startade med en helg tillsammans med Vulcan Riders på Bluefestivalen i Ludvika. Det va en fin start på semestern, där jag kommer att vara nästa år igen.

Jag hade införskaffat tält, sovpåse, liggunderlag och lite för en campare behövliga attiraljer, så nu va det bara att köra tills man hittade ett lämpligt ställe att boa på, utan att behöva stanna på em. för att få en hytte.

Söndag:

Färden gick, efter en som sagt trevlig helg, från husvagnen i Smedjebacken till Campen i Ludvika där jag åt frukost och morsade på Vulcanarna, sen via Kopparberg ner mot Karlstad, fikade på Nyfiket utanför Hällefors, ett litet mysigt ställe mitt i böjen vid sjön. ”Nu har du fått knutterabatt” upplyste damen bakom disken, å de utan att en fråga, sjyst.

Eftersom jag gillar mer att köra, än att stanna och kolla på sevärdheter o dylikt så blir det många mil per dag, även om jag åker i ett lugnt tempo för man vill ju alla fall njuta av naturen, och det finns det gott om i Norge.

Passerar Karlstad och stannar vid Töcksfors för att fylla tanken, och lite i magen åxå. Vidare genom Oslo och ut mot vyerna, det är här Norge börjar, på motorvägen mot Drammen.

Ny fin väg ner till Kongsberg, bra jobbat Norge. Efter bara nån mil kom några regndroppar, så jag vände och stannade på en rastplats som jag just passerat, det visade sig va smart, för jag hann bara slå ner sidstödet så öppnade sig himlen. Det va nog det värsta skyfall jag sett.

Jag stod och försökte göra mig liten under taket på en upplysningstavla när en dam i dom övre tonåren stannade sin bil och erbjöd mig att sitta in medan regnet forsade ner, det skulle inte hända i Sverige.

Efter en stund slutade regnet, jag tackade för sällskapet under regnperioden och kom iväg för att ta mig genom Telemark på dess svindlande vägar till Haukeligrend och Flothyl camping, som va dagens mål.

Jag hittade en plats för mitt tält nära servishuset och som gammal scout slog jag upp tältet på nolltid rullade ut det nyinköpta självuppblåsbara liggunderlägget och toppade med dunsovpåsen och dunkudde såklart.

Nu skulle det bli varmt kaffe och varm soppa, hade med en vattenvärmare så det skulle va lätt att få varmvatten, bara stoppa in sladden och vänta, men det va bara det att på campingar sitter alla eluttag barnsäkert, så det blev att stå med värmarn i luften och hoppas att ingen såg mig. 

Somnade lätt efter en lång dag.                           61 mil

Måndag:

Nästa dag vaknade jag tidigt, hade inte sovit så bra (självuppblåsta liggunderlag är tunnare än  hushållspapper) men va fan, man är ju knutte, och då tål man lite hårda prylar.

Det blev det en fin tur över vidda ner till Odda, en del vägbyggen efter fjorden upp till Kinsarvik. Vid Brimnes blev det färja över till Buravik, den här gången åkta jag tunneln mot Voss, man lär sig.

På slingriga vägar tar jag mig till Stalheim och den ruggiga Stalheimkleivi bygd 1842-49 den har 13 slyng och en max stigning på 1:5. Det finns tunnel för dom klena. http://www.stalheim.com/no/index.htm

När jag äntligen kommit ned, bestämde jag att inte åka hår en gång till. Färden fortsatte nu på ”Autobahn” ner till Gudvangen och Flåm, här är det mycket turister från alla hörn av värden, stora  lyxbåtar ligger som enorma jättehotell på fjorden.

Från Flåm är det inte långt kvar till Aurlandstunneln, det är värdens längsta biltunnel 24km. Bara den, är värd en omväg. http://home.no.net/lotsberg/data/norway/laerdal/tunnel.html                                                             

                                              När jag kommit ur tunneln väljer jag att köra vänster mot Sogndal och vidare på väg 5 upp och under Jostedalsbreen fram till E39.

Men va fan nu då, vägavgift för mc, det va nåt nytt, efter några protester om avgiften betalades det och resan fortsatte. I den här naturen spelar inte nåra kronor i avgift nån roll.

Nu har jag åkt samma rutt som hösten 2002, men här i Byrksjelo väljer jag att fortsätta väg E39 som går till Ålesund.

I Örsta tar jag väg 655 till Skylstad och Öye Hotel, som har varit ett mål som jag varit på väg till många gånger.  Jag parkerar Nomaden bland Jaggor o Rollsar och stiger in i härligheten, jag vet att det kostar en slant att bo här, det va därför som jag skulle tälta, så att det skulle jämna ut sig med sovavgifterna. Jag va snart ute igen, fick snurr på Nomaden för vidare färd mot det okända (Öye hotell va inte nåt för en vanlig svenne).  http://www.unionoye.no/web/no/

Det okända visade sig vara en grusväg som gick upp genom Norangsdalen. Helvete tänkte jag, grus på serpentinvägar, men det visade sig att det va en fin väg utan läskiga stup. Bara en liten bit upp i dalen kom jag till Lyngstöilvatn, där ett ras 1908 dämde upp älven som dränkte gården Norang, man kan se vägar och husgrunderna genom det klara vattnet. http://home.c2i.net/oflugekvam/Norangdal/ras_svora.htm

Nu va det bara nån mil kvar till Hellesylt och färjan till Geirager som jag hade satt som mål för dagen.

Här har jag varit förr, såg färjan från nerfarten till byn så jag ginade, och som jag trodde, blåste förbi hela färjkön. Men jag kom till en nersläckt båt som skulle ligga där tills 08:00 nästa dag.

Upp med tältet, ut med hushållsrullen och i sovpåsen. Att det skulle bli en ”hård” natt förstod jag i samma stund som jag försökte få i tältpinnarna, i det jag tror va en gräsmatta på betong.      56 mil.

Tisdag:

Vaknar 07:30, av att det hörs nåt på tälttaket. Upp fort som fan, packar ihop lastar och susar ner till färjan, hade jag haft en cross hade jag nog kunnat hoppa ombord, men såna övningar gör man bara inte med en Nomad, nästa färja skulle gå 11:00, så jag åkte runt.

5 mil på fina vägar å 2 färjor så va man i Geiranger. Örnveijen ner till Gie är en härlig syn i det väder som jag bjöds på denna dag. Eftersom jag hade gott om tid, jag hade bestämt Lom som mål för dagen, så jag körde ner och parkade på torget i Gei. Jag blev kvar några timmar och kollade in kommersen.

Hade russlat runt lite (dom säger så i Norge) i byn och kom tillbaks till min cykel, då står det en Nomad till på torget, han själv stog på kajen i sin klubbjacka och lyste i solen, det va en kille från Vulcan Riders, vi språkades vid en stund och bytte adresser, men slarvig med papper så losade jag både namn och tfn. Han va på väg åt andra hållet så vi skildes och körde åt varsitt håll.

Dalsnibba ovanför Gei har jag vart på förr så den prövningen fick stå över. Jag va snart nere i Lom, och det visade sig klokt att inte komma sent till den byn. Jag fick lillstugan nedanför stora vägen, så jag hade full koll på all trafik som kom in på campingen. Det blev en tät trafik med mc på eftermiddan som sökte rum för natten.

Sprang på bekanta från Borlänge, som jag byvandrade med på kvällen, tillsammans med en flaska god whisky.

Lom är en härlig punkt i mc-Norge.     17 mil

Onsdag:

Efter en god natts sömn i en riktig säng, sa jag hej åt Borlängingarna?, för dom va åxå på väg åt andra hållet, och fortsatte min färd.

Det blev över Valdres ner till Fagernes, det va nu jag bestämde att jag skulle åka här i höst, det måste va härligt med alla färger.

Janne har skrivit om den resan, så det är några i det gänget som inte vet hur det ser ut där.

Nu va jag på väg hem, så milen rullade på och sent på kvällen landade jag vid husvagnen i Smedjebacken.       60 mil

Ringen va sluten.

PållePe

Lalla och jag sticker från Hallsta tidigt på fredagsförmiddan, med sikte på Rjukan i Telemark. Tur med vädret har vi, så vi knallar på en stund på E18 mot Norge. Stannar och fikar vid Väse mellan Karlskoga o Karlstad, det sitter fint efter 16 mil. Vi glider vidare i solskenet till Årjäng där vi pustar en stund och tankar upp våra hojar. Lalla, åker Yamaha Wildstar och jag på Kawasaki Nomad, dom drar ungefär lika så vi kan åka lika långt på en tank.  Bränslet till förarna intas på restaurang i Töcksfors.     (Där drar vi lita olika)

Mätta o belåtna tar vi nu oss in i Norge, vädret är detsamma och vägarna är fina, det skulle man inte ha sagt för vid Mysen öppnar sig himlen och regnet sprutar ner. Stannar vid Shellmacken och hoppas att det ska lägga av, men inte, det blir att plocka fram regnstället. Va nåt år sen det här satt på, så det tar en stund, och mycket hårda ord om bantning, innan man som en hårt packad isterband far vidare.

Vi kör, i det som nu avtagit till ett skönt sommarregn, vidare och viker av E18 ner mot Dröbak. Slår till på bromsarna innan vi far ner på E6:an, av med plasten in i butikken å få en brus o en is, för nu va det högsommar igen, nu har vi åkt c:a 40 mil.                               

När vi slickat i oss glassen o halsat brusen, packat ner regnstället är det dags att fara vidare. Vi kör under Oslofjorden och kommer upp på Hurumlandet och vidare mot Drammen.               

Här kom vi in lite från sidan, så vi missar genomfarten och får åka genom byn men det är inga problem. Fint väder och solen skiner på oss när vi smyger oss mot Kongsberg. En trafikolycka gör att vi får ta en omväg, men det går bra trots alla köer. Från Kongsberg blir det lite mindre vägar mot Rjukan, men va gör det när vädrets makter står på vår sida.

Vi checkar in på ett av stadens noblare hotell. Cyklarna får vi ställa på parkeringen utanför polishuset. Kan inte bli bättre. God mat och en fin frukost till ett rimligt pris gör att man kommer hit igen.

Efter en stabbig frukost är det då dags att fortsätta. Rjukan ligger i en smal spricka så vägen västerut startar med en ganska brant stigning upp på Hardangervidda, och fortsätter i kanten på Vidda ner till Haukeligrend, inte mycke att skriv om, men att uppleva på mc, DET ÄR KANDO.

Nu vänder vi hemåt, och efter nån mil kommer vi till Mjonöy Hyttegränd. Stannar och värmer oss i bageriet, där vi köper kaffe med nybakt bröd.

Fortsätter på fina vägar genom Telemark och slår till i Kongsberg. Letar oss fram till vandrarhemmet som ligger på gångavstånd från centrum, checkar in och vilar lite inför kvällens övningar. Skönt att få sträcka ut sig på sängen en stund. Efter en välbehövd vila riggar vi om och går ner på byn, en Öl och Jäger på den gammla gruvarbetarkrog på sitter fint. Russlar runt lite i byn (man säger att man russlar runt, när man bara går och kikar) och klämmer en pizza innan vi går hem. Det är fortfarande öppet på gruvarbetarkrogen, så vi slinker inom och tar ett par öl till.

 Som vanligt i Norge, sköna sängar god frukost, och i fortfarande fint väder, tar vi oss hem via Oslo. 

Det blev en sväng på C:a 130 mil